Avtryck - en blixtutställning.

 


Studenterna från kursen Textila Uttryck II
visar det senaste årets undersökande
arbete i blixtutställningen Avtryck.
6 timmar och så var det över. 

Jag kastas in i ett rum fyllt av spänning och lättnad. Studenterna från kursen Textila Uttryck II har under dagen redovisat det senaste årets undersökande arbete och visar nu slutresultatet i blixtutställningen Avtryck. 

Bakom vitmålade grenar med kronor av stickade vantar och garnnystan skymtar fem björkgröna träd med kronor av äggets form. De är tryckta på vit duk och tittar du närmare så syns kronornas mönster som detaljer hämtade från barndomens hem. Trasmattan, dörren och i trädets stam i en sirlig handstil från gamla arvspapper. Här finns ett uppdukat festbord, virkade hals- och armsmyckena med snören av irisblad, korsetter dekorerade med pärlor och paljetter, en tanke om att vända insidan ut, en vit ståtlig klänning i ull som beskrivs symbolisera den finska styrkan. När vädringsfönstren öppnas får vinden klänningen att röra sig mjukt. - Den ser nästan ut att sväva i luften säger en av kursdeltagarna.

Kursen som de precis avslutat har inneburit många tankar som stötts och blötts. Kursföreståndarna har tryckt på vikten av att fokusera på processen, dokumentera, formulera, tänka, och klura och klura lite till. Slutresultatet har varit sekundärt även om jag under mitt besök märker att utställarna är glada och nöjda över att kommit fram till en konkret punkt istället för att som tidigare famla i mörkret efter det ogreppbara. Flera av dem uttrycker det som en resa. En resa tillsammans, en resa i det inre. Det hela började med att de fick ta med sig något personligt, något som symboliserade dem själva. Resan började i höstas och var den skulle sluta hade de själva ingen aning om.

Från västkusten kommer Katarina Lundqvist. Som personlig sak hade hon med sig drivved och snäckor. Dessa blev utgångspunkten till vad som senare utmynnade i ett skirt och lysande manethav. Jag får se tre bilder från processen. Den första ett enkelt broderi på linnetyg, den andra ett tätt broderi. Sista bilden visar då hon fastnade för organza och hur hon låtit färg rinna över det tunna tyget. De slutgiltiga maneterna ger en känsla av tredimensionell akvarellmålning. Maneterna är i olika storlekar fyllda med trådar, ull och annat. Verket ligger luftigt på vitmålade lastpallar och avger ett svagt glittrande sken från fiberoptiklampor som smygits in mellan maneterna.

När studenterna började sina projekt delades de in i arbetsgrupper utifrån olika teman. Orden har precis som idéerna processats under tidens gång och i den proffsigt utformade utställningskatalogen kan besökaren läsa rubrikerna Tillbaka till naturen, Tidlöshet, Ursprung och Yta.

Linnea Kolbäck som också står bakom katalogen, berättar hur hon sökte i det som fanns runt omkring henne efter det som inspirerade och det hon tyckte var vackert. Hon fann ett antal kända formgivare främst från 50-70 tal. bl.a Stig Lindberg och Viola Gråsten och upptäckte att den gemensamma nämnaren var linjer och prickar. Genom att klippa, rita
och skissa komponerade hon sitt eget mönster. Fem stora tavlor med grafiska tryck gick att beskåda under utställningen.

Veronica Olofsson tillhör den grupp som utforskat det tidlösa. Hon har sökt symboler och färger i sina hemtrakter och i sin familjs historia och funnit vägen fram till en egendesignad hembygdskjol. Funderingar kring att färgas av sin bakgrund har legat till grund för arbetet. "-Vilken färg har jag fått?" är frågan hon ställer sig. Om vi vill kan vi se svaret i kjolen. Släkten härstammar från ”Spinnel-Anna” och det berättas hur hennes mor fått sitta i fängelse på vatten och bröd under åtta dagar för att hon burit spets i hatten på påskdagen. På den tiden var det förbjudet att klä sig över sitt stånd. Som en upprorisk kommentar till händelsen kunde besökarna se en svart spets skymta under den röda kjolen av kläde.  

Den berättelse som känns mest politisk i sammanhanget är Gunnel Stuarts berättelse om en dispyt angående att fälla eller bevara två tallar i hennes bostadsområde. Efter många år togs beslutet att fälla träden och en dag stod det bara två stubbar utanför Gunnels fönster. Hon kände en stor sorg inför händelsen och beskriver det som ett sår i själen. Utsikten kan göra att man ser annorlunda på saker menar Gunnel. Hon har röd färg på händerna när jag träffar henne och det ser nästan ut som hon doppat dem i ett blodblad. Nedanför på golvet ligger två kuddar i en bädd av sågspån. De har spår av handflator och trädens ådror. De två stubbarna som blev kvar utanför hennes fönster har hon målat röda och sedan pressat tyget emot så att ett mönster bildats. Hon pratar om en dammkatastrof i Ungern och om hur människan försöker sätta sig över naturen och hur det kan få förödande konsekvenser.

Arbetet med trädstubbarna har för Gunnel setts som en försoningsprocess. Nu lyser två röda ögon nedanför hennes fönster säger hon och ler.

Något de alla vittnar om är hur betydelsefull processens gång varit och hur de reducerat ner och reducerat ner. Det enkla kommer fram i var och vartannat verk. Är det något med tidens anda? Eller kanske är det sådan konsten är? Den kräver spelrum för egna tolkningar och inte för övertydlighet. Svaret är inte nödvändigt att ge i ”produkten” utan i processen hos skaparen.

Det som är slutet på skaparnas resa är en början för betraktaren.

För mer bilder från utställningen klicka HÄR

Visitationen gjordes 10 maj 2011
i Naturvetarhuset på Umeå universitet.
Bakom utställningen står Textila uttryck II
- Institutionen för estetiska ämnen.