Skriv ut

Slöjdodyssé i soluppgångens land

introTack vare ett stipendium från Svenska Japanstiftelsen fick jag möjligheten att resa till Japan för att titta på slöjd i två veckor och förhoppningsvis knyta några värdefulla kontakter. Som väntat finns det fantastiskt mycket att se när en försöker utforska ett helt land på 14 dagar och istället för att göra det här till någon slags verbal bildvisning av en utlandssemester tänker jag reflektera lite över hur jag upplevde hantverkskulturen och japanernas syn på den.

Japan Traditional Craft Center
Ett av de första ställen jag sökte upp var Japan Traditional Craft Center som har till uppgift att främja det traditionella hantverket. Precis som Sveriges hemslöjdskonsulenter arbetar de för att bevara, utveckla och synliggöra hantverken och dess kunskaper. Skillnaderna finns förstås och det kanske mest påtagliga är att de arbetar med de yrkesverksamma mästarnas hantverk, motsvarande skråhantverken, medan jag och mina kollegor arbetar med det folkliga hantverket – slöjden. Vilket ger våra väldigt likartade arbetsuppdrag lite olika perspektiv. Kanske är det en bidragande orsak till att näringsfrågorna verkade dominera deras verksamhet samtidigt som jag inte såg någonting riktat till barn och unga. Men med tanke på mitt korta besök är det inte mer än mina uppfattningar.


butik

Men mycket är sig såklart likt. I Japan mötte jag samma oro över hantverkets utdöende och kunskaper som riskerar att försvinna. Samma beklagan över att hantverk är svårt att sälja och att folk inte förstår att värdesätta kvalitet eller den tid det tar. Detta hör jag ofta i min roll som konsulent och mina äldre kollegor har hört det i trettio år före mig. Så jag tror inte riktigt på det där om jag ska vara ärlig. Hur kan något vara på utdöende i decennier men ändå leva kvar? Dessutom upplever jag en uppgång och tydlig hantverkstrend i Sverige idag. Och i Japan kändes de traditionella handarbetenas plats ännu starkare då jag kunde besöka flera renodlade och ofta nischade hantverksbutiker i affärsmässigt bra lägen och ett par gallerior som till och från upplåter stora ytor åt hantverksförsäljning. Kanske är det, både i Sverige och Japan, dags att sluta sukta efter forna glansdagar då hantverk sålde sig självt och istället arbeta aktivt med de förutsättningar som finns idag?

Stark tradition
En annan sak som utmärker den japanska hantverkskulturen är att den är så oerhört traditionell. Alla som beblandat sig med slöjdkonsulenter, föreningar eller andra hemslöjdsrörelser vet att vi är något av traditionalister. Men, skulle jag påstå, ganska öppna för förändring, experimentlusta, nyheter och utveckling. I Japan finns rent allmänt en starkare bild av att det finns ett rätt och fel sätt att göra saker på. Inte minst när det gäller traditioner. Vissa föremål från en viss plats följer en viss tradition och ser ut på ett visst sätt. Åtminstone presenteras de så för allmänheten. Detta skedde under hemslöjdsrörelsens födelse också, man renodlade kulturen och lyfte fram utvalda former, tekniker och föremål från vissa platser som mer typiska för just den orten än de egentligen var.

butik2

Fast japanerna tycks ha tagit detta fem steg längre och listar ett begränsat antal föremål som traditionella och typiska för landet och dessa stöttar de sedan tillverkningen av. Alla starkt geografiskt bundna.
Därtill finns en viss kontroll av utövarna. En knivsmed förklarade för mig att han inte får smida svärd även om han skulle vilja och kunna eftersom det krävs en sorts certifiering. Andra områden är friare att utöva men Japan Traditional Craft har en kvalitetsstämpel som föräras de som är skickliga och traditionella nog. Detta, framför allt vad gäller svärdssmidet, är ju ett sätt att säkerställa både kvalité och tradition och samtidigt hålla en jämn prisnivå där dumpningar blir svårare.

Profilering/Image

En annan sak de fattat där borta är storytelling. Om det är något som förknippas med japanskt hantverk förutom mångårig tradition så är det skicklighet och urgamla kunskaper. Inte sällan blir tillverkningen närmast ceremoniell och vem har inte hört talas om samurajsvärdens förträfflighet? Just den biten har vi väl snarare Hollywood att tacka för, men överlag tycker jag japanerna har en tendens att exotifiera sin egen kultur. De presenterar den som just så speciell och inte minst fulländad som den i bästa fall kan vara. Svenskt historiskt hantverk är i många fall lika avancerat men presenteras inte så. Där har tvärtom populärkulturen bidragit till att framställa exempelvis vikingatida arbeten som grova och simpla.

Utveckling
Detta är såklart bra på många sätt och vi kan nog lära mycket om hur de förvaltar sitt immateriella arv. Det finns gott om speciella tekniker och föremål värda att lyfta och bevara på samma sätt i Sverige. Att certifiera utövare som håller en förstklassig nivå är heller ingen dum idé för att öka statusen och minska orättvis konkurrens. Men hur blir det med utvecklingen då? Vi pratar gärna om att ha en levande hantverkskultur, eller slöjdkultur i min värld då. Men hur levande blir det om det av kulturella skäl inte får utvecklas? Går det att kombinera det bästa av dessa två världar?

knivsmed

Eftersom jag själv helst arbetar med smide så är det också gärna det jag tittar närmast på och vad jag lärde mig under resan var att det finns gott om handsmidda köksknivar i Japan. Av bra kvalitet men alla ser exakt likadana ut. Varje smed har sin stämpel men de knivmodeller som finns ska se ut som de gör, även skaften är likadant utformade. Jag träffade en konstsmed som bland annat smidde ljusstakar av både traditionella och helt egna modeller men han var väldigt ensam om detta. Mot i Sverige där praktiskt taget alla smeder gör ljusstakar och smider mycket efter eget huvud. Till och med de som gör verktyg, vilka har en tydlig och begränsande funktionell form, sätter sin egen prägel på dessa. Nu är detta säkert inte hela sanningen.

På en av de stora traditionella hantverksskolorna; TASK, ligger fokus första läsåret på teknikerna och eleverna får bara göra traditionella föremål som en del av utbildningen. Andra året är friare och de får utveckla egna formspråk och idéer. Sedan har jag också fått höra att det är ungdomarna eller studenterna som experimenterar och provocerar i Japan, sedan mognar man i sitt arbetssätt och mästare eftersträvar perfektion utan att försöka revoltera. I Sverige är det nästan tvärtom, de erkända konsthantverkarna och även slöjdarna som vinner uppmärksamhet och aktning är ofta de som sticker ut, utmanar och går sin egen väg. Att tillverka en traditionell produkt men att utföra den så tekniskt perfekt som möjligt är på många sätt en lika stor utmaning men vinner inte samma aktning här som i Japan. Tyvärr. Skulle det vara möjligt att även kombinera det bästa av dess två synsätt?

Resan gjordes 13-27 januari 2014.

Skrivet av
Tobias Havaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.