Förra sommaren gick jag en veckokurs i Vedic Art och det kändes verkligen befriande på något sätt. Att inte fundera så mycket utan ”bara” lägga färg på en duk och hur färgen kom dit spelade heller inte så stor roll.

Vedicart, gjord med roller och svamp, i akryl

Jag använde penseln minst av allt. Svamp, roller, fingrar, palettkniv, brödborste var lite av det jag använde mig av.. Jag har anmält mig i år också så i slutet på juni går färden mot Avesta och Klosterskolan.

En annan sommarkurs som jag också ska gå på i år är Masktillverkning i fyra dagar på Fornby. Det är något som jag aldrig har provat på tidigare så det ska bli jättekul och, utgår jag ifrån, intressant!

Annat jag under årens lopp har provat på är att sticka. Jag har massor av stickade tröjor i garderoben med de mest invecklade mönster på, som jag nästan aldrig använder. Dukar, grytlappar, sängöverkast och jag vet inte vad, har jag virkat en massa av.

Jag började redan när jag var barn att sy många av mina egna kläder, nu syr jag knappast något alls och definitivt inga kläder.

Ett hjärtligt collage

Att brodera tyckte jag var jätteroligt och min mamma fick många jular i rad när jag bodde hemma en ny jullöpare eller något att hänga på väggen i julklapp. Nu var det flera år sedan jag broderade något och det beror på att mina fingrar inte alltid vill vad jag vill att de ska göra. Det var också orsaken till att jag inte knypplade mer än en termin, sen fungerade det inte.

Vindruvskvist och alkottar på vit ruta

Annat som jag också provat på är macramé, tvåändstickning, nålbindning (fast det tyckte jag var jättesvårt, fick inte till det alls), att tova och växtfärga. Sen har jag också försökt mig på luffarslöjd och någon ”skål” har jag stående nere i köket. Undrar just vad jag kommer att ge mig på härnäst?

En liten minikudde med franska knutar och applikationer

Baksidan eller framsidan, vilket man nu vill, av samma lilla kudde

Jag har faktiskt provat på att måla akvarell också, fast jag tror inte att det är riktigt min grej för då måste jag redan från början veta på ett ungefär vad slutresultatet ska bli och det fungerar inte för mig.

Tvåäringarna vid Torsångs Hembygdsgård i akvarell

Jag menar att från början maska av för där det vita ska vara vitt, fortsätta måla med de ljusaste färgerna och avsluta med de mörka. Sen går det ju inte heller att måla över om, eller rättare sagt när det blir heltokigt.

Men jag måste ju erkänna att jag inte riktigt har gett upp och i min bokhylla har jag åtta böcker om akvarellmålning och den senaste köpte jag för bara några veckor sedan.

Synd bara att det inte går att lära sig lika fort som det går att köpa och läsa böckerna. Jag vill ju så mycket och helst allt på en gång också, men tyvärr så fungerar ju inte verkligheten på det viset.

I vilket fall som helst så har jag gjort i ordning en liten ”akvarellhörna” så om andan faller på så finns allt på plats.

Min akvarellhörna

Förra sommaren hade Fornby en sommarkurs i tre dagar som handlade om akvarellteknik och den var jätteintressant. Där fick jag testa en hel del olika tekniker.

Att någon hade fyllt saltströaren med socker i stället gjorde att våra fina förväntade saltmönster bara blev en kladdig sockerfläck i stället, men man lär sig ju av misstagen så jag tvivlar på att jag nästa gång inte kommer att kolla vad det är jag strör ut.

Förresten så kommer Fornby ha en likadan kurs i sommar, plus en hel del andra sommarkurser också förstås. Ta och titta in på deras hemsida och se efter om det är något som kanske passar dig.

Bland det roligaste jag vävt är rosengång och finnväv. Så fort jag får lite tid över så tänker jag sätta upp en finnväv här hemma på den av mina vävstolar som har två garnbommar.

John Bauers Tuvstarr i finnväv

När jag vävde min Tuvstarr på Fornby, då jag gick deras ettåriga textilkurs, så hade jag båda varparna på samma garnbom och jag tyckte det blev lite trångt och krångligt och framför allt så var det svårt att få samma sträckning på de båda varparna. Inte vet jag om det blir lättare med två garnbommar, men någon gång måste jag ju prova på. Jag har inte använt den extra garnbommen ännu och det här blir ett bra tillfälle.

En av mina vävstolar, den med dubbla garnbommar

Eftersom det var länge sedan nu som jag vävde finnväv så tänker jag börja med en sådan där provremsa för att friska upp minnet, sen får jag se vad jag hittar på. Att det ska bli ett mönster som jag gjort själv är ett krav från min sida.

Tuvstarr gjorde jag med ullgarn i båda varparna, den här gången kommer jag att ha ull i bottenvarpen och lin i mönstervarpen. Det är tanken i alla fall, sen skulle jag också vilja testa med olika färger, men det får bli en långt senare fråga.

Matta i motsatstrampad rosengång

En matta i motsatstrampad rosengång gjorde jag också på kursen och den blev jag jättenöjd med. Det var ett himla räknande så att garnerna skulle räcka för jag försökte göra mig av med så mycket restgarner som fanns, och så här blev den när den blev klar.

Julbonad i bunden rosengång

Jag har också vävt varsina julranor till mig själv och mina två barn i bunden rosengång med tomtar, lucior och annat jullikt på. Dom var verkligen urkul att väva och inte alls svåra som jag tidigare trott. Men de vävde jag här hemma och inte på skolan.

Sen ligger det massor av både trasmattor, gardintyger, löpare och jag vet inte vad i mina gömmor.

En av mina gömmor - ett dockskåp som min morfar gjorde åt mamma när hon var barn

Vi har ett textilgalleri i skolan, det är ett genomgångsrum i korridoren som vi elever kan ställa ut i under en vecka, i sammanhang med det så har vi även ett samtal om det vi arbetar med. För två veckor sedan ställde jag ut mina pågående arbeten och processer där. Jag försökte använda galleriet som ett skissrum där jag kunde få distans till mina pågående arbeten. Jag upplevde att jag var inne i så många olika processer att jag behövde stanna upp och ge allt en reflektion. Vad är det jag håller på med, vad vill jag säga, vad ska jag färdigställa och vad ska jag inte fortsätta arbeta med, vilka spår ska jag följa och vad är det jag vill uppnå?

”Bevarandet” är ett sådant verk som inte är riktigt färdigt, det saknar det sista udden, det där som får det att kännas. Och jag kan inte sätt fingret på vad det jag är söker, men jag tror det måste till något hårt, något som kontrasterar mot allt det mjuka organiska.

Tänkte visa bilder på sådant jag gjort under åren på Hdk som jag inte, hmm få se nu hur jag vill definiera det, det jag menar är under min utbildning har jag hunnit göra väldigt många saker, det har varit många teknikkurser, många materialprover, misslyckanden och fina resultat. Men man hinner inte med att fördjupa sig i allt, fast man ibland gärna skulle vilja. Här kommer ett hopplock av vad jag gjort. Vissa saker/projekt kommer jag fortsätta med/utveckla/ färdigställa, vissa kommer hamna i min framtida stora provlappslåda. Delar upp inlägget i två inlägg, då de blev så stora.

Har en lång och spännande dag framför mig, eget arbete, föreläsning och handledning. Jag ska även försöka att få ordning i min ateljé, förra veckan plockade jag ner det mesta, färdiga objekt, provbitar, materialprover mm. för att ha utställning i vårt textilgalleri på skolan. När jag igår eftermiddag plockade ner min utställning så staplade jag allt på hög, så nu väntar en rörig ateljé. Bilder från mina pågående projekt som jag ställde ut i textilgalleriet visar jag här senare i veckan.

Jag fyllde mig själv med tankar om instängdhet. Tills döden kom och knackade på, och vägrade gå sin väg. Den kom med en påminnelse av att allt är bräckligt och att inga burar i världen kan rädda oss från det vi fruktar. Då väcktes berättelsen om en kvinna och hennes skåp. Kvinnan tog mig med på en lång resa, som slutade på ett sätt som jag aldrig kunnat ana.

… och skuggorna som tar över skåpet inifrån, lämnar även skuggor i min vardag. Och stänger jag dörrarna och vrider om nyckeln, så ser jag det inte. Men aldrig att jag kan glömma.

Solen lyser in genom de stora fönstrena och Viskadalen ligger omsluten av en dimma denna marsmorgon. Det luktar alltid lite speciellt i denna slöjdsal när man kommer in första gången för veckan. Jag tänder lamporna av bara rutin och hänger av mig min väska och jacka. Det står redan en lite kö av elever utanför dörren och jag hör hur dom mumlar och viskar därute. Någon knackar lite försynt. Jag planerar snabbt upplägget och hittar den röda tråden ifrån förra veckan genom lite stödnoteringar sen sist. Jag går fram till dörren och öppnar. Stora ögon. Termobyxor, glada munnar, stövlar och snö på golvet. Någon kämpar lite extra med sina byxor som har fastnat i tröjan eller i håret. Dom radar upp sig allt eftersom och står sedan på ett fint led. Jag räcker självklart fram min högra hand och kramar små, kalla händer..God morgon, god morgon, god morgon…Vi kramar varandra och jag får ögon kontakt som är så viktigt.

–       Hur är det?, Du ser pigg ut? Vilket starkt handslag?

Dom tittar överraskande tillbaka och ler, röda kinder och tilltufsat hår.

–       jo..bra!!

Jag överraskar dom genom att visa lite extra intresse..Viktigt, jag vet, det ger en bra start.

Dom sätter sig på sina bänkar och småpratar lite med varandra. En snöboll träffade en ruta, någon snubblade ner för en hög med snö. En sitter helt förstenad och tittar ut genom fönstret, drömmer om något som jag inte förstår långt bort på andra sidan dalen.

–       God morgon, trevligt att ni är här.

Jag berättar om mina senaste eskapader om skapande och visar samtidigt upp några nya alster av vad jag håller på att bygga på. Just nu är det begagnade trädgårdsredskap som blir pimpade till något mellan konst och funktion. Jag trissar upp stämningen genom att använda mig själv som en metafor för skapande och kreativitet och visa vad man kan göra med saker som kanske inte ser ut att vara något men, om man lär sig att se möjligheter i dessa ting kan man med fantasins hjälp göra dessa små saker som gör att tingen förvandlas till något helt annat. Barn ser det. Det är helt naturligt för dom. Oförstörda av input ser dom möjligheter i alla färger och kulörer. Härligt!. Det är viktigt att bygga saker, att misslyckas. Misslyckas igen är ok. Jag misslyckas varje dag. Visar upp mina trasiga händer och säger att det skall synas att man har levt! Dumt men sant. Det gör inget. Det är endel av skapandet att misslyckas. Man lär sig av misslyckanden.

–       bara man inte tar död på någon eller förstör maskiner och verktyg med elakt uppsåt! , brukar jag säga.

Det fnissas…inte ta död på någon…dom tittar på varandra och undrar om någon kanske har ens tänkt tanken!. Jag gillar närhet i undervisning. Vi samlas runt mig när all närvaro är klar och jag inväntar tystnad. Alla tittar. Full uppmärksamhet. Någon sparkar på en bänk, en leker med en penna. Jag vill ha full uppmärksamhet. Annars blir det inte bra. Jag kräver det. Hur skall det annars fungera?. Så fungerar det överallt. Inom alla yrken, yrkesgrupper, samlingar. Man lyssnar, räcker upp handen och ställer frågor. Demokratiskt och smidigt. Det är en utav pedagogikens grundpelare. Det krävs en tystnad för att någon som vet, skall kunna förmedla detta. Jag är nog lite skadad, hjärntvättad i och med att ha varit budoinstruktör så många år. Alla jag tränar bugar in för mig, tystnad, självklar respekt för den som vet mer. Ingen lever ut sin flamsighet utan det råder fullständig tystnad. Ovanligt i dagens samhälle. Vissa åker jorden runt för att smaka på detta. Med respekt och tystnad. Jag har det många gånger per vecka. Lyckliga mig. Och dom som jag tränar. Vi är i ett tillstånd som jag gillar. Tyst plagierar dom vad jag gör.

Jag samlar alla eleverna kring en bänk och gör en lite reflektion över vad dom skall tänka på idag. Pratar om att jag vill att dom skall lära sig att tänka själva, pröva själva, våga testa och framförallt utnyttja varandra om dom inte vet vad dom skall göra. Då får man tänka till inte bara två gånger utan kanske mer, tre, fyra, fem…Jag är ju själv fullt upptagen med mina konstverk. Ett pedagogiskt faktum. Om du vet att du i din närhet har någon som vet mer än dig..utnyttja det!. Elevernas osäkerhet driver dom till att fråga mig hela tiden om det är tillräckligt på ett eller annat sätt..

–       skall jag slipa mer?, Var ligger verktygen? Vilken färg skall jag ha?

Genom att jag själv är upptagen med att arbeta med mina saker så tar inte eleverna sig den möjligheten att gå och fråga något dom redan vet eller bara vill bekräfta. Det gör, enligt mig, dom till mer tänkande individer. Dom får helt enkelt inte utlopp för sin osäkerhet och tvingas då till att ta ett helt eget beslut. Bra.Det är precis det dom måste lära sig. Ta egna beslut. Klart jag finns där och styr dom men, jag är ingen curling vuxen man bara lätt fråga ner det går lite emot. Elever behöver motstånd. Svårigheter som dom tvingas att övervinna. Att lära sig att om man tar i, kämpar, övervinner motståndet så ger det en belöning.

Alla är upptagna med något.Det liksom sjuder av aktivitet. Målet är nått. Stämningen är där. Tiden rusar iväg och plötsligt stannar tiden till. Signalen kommer. Vi skall lägga ihop. Städa. Nej! Inte nu. Några trotsar och lossas att inte höra. Skapande guden har inga tidsgränser. Den lever i nuet och vill inte bara stoppa. Det blir fel. Men skolan är tidsbunden och det sätter gränser för skapandet, det kreativa. Saker ställs på hyllor för att torka. Några läggs i skåp med små initialer på. Verktyg hängs upp på väggarna och bänkar rengörs. Varje person har en speciell städuppgift som det arbetas med. Noga. Sedan sätter sig eleverna på bänkarna och väntar. Tittar på andra som inte är klara. Pratar lite med varandra. Plötsligt tyst.Nä. Någon måste låta lite. Så Tyst.

–       vilka är klara med något som dom vill ta hem? Bra. Titta va fin!

Alla tittar och betraktar. Starka färger och små ben som sticker ut på undersidan. Kreativiteten har inga gränser. Fantasin är bränslet till allt fantastiskt som vi kan göra. Vi måste vårda den, och ge den tid och våga vara naiva. Vad händer inuti dom som tappar den. Fantasin.

Jag sprider positiva omdömen. Ger lite extra till dom som arbetar hårt men även till dom som jag vet bara behöver. Det lönar sig i längden. Alla vill höra att man är bra. Duger. Kan också ha en dålig dag. Man behöver en klapp på axeln även fast det går emot. Jag sträcker fram handen och kramar samma händer. Lite mer dammiga, valkiga, små sår och färg, blandat. Hej då, hej då, hej då. Jag möter ögon som är på väg någon annanstans. Mat, rast eller till den där roliga snöhögen som man kan åka kana på. Termobyxor, stövlar, mössa. Jag tittar ut över salen och ser dimman lätta.

Brons är ett av mina absoluta favoritmaterial. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men det är någonting ytterst speciellt med det. En oändlighet, en hårdhet, en fast skörhet. Någonting med idén om att när jag är död och begraven så kan bronset fortfarande finnas kvar, kanske. Och möjligtvis framförallt hantverket. Att få sitta där och hugga bort små luftbubblor som blivit till i formmassan. Sakta fixa till ytan så att man kan stryka händerna över den utan att fastna. När jag gick svetsutbildningen förra året åkte jag upp till Luleå på min praktik för att lära mig svetsa i brons (Tack M och S!). Jag fick lära mig massor om brons under den månaden, men det som jag faktiskt tyckte var roligast, förutom att svetsa, var ciseleringen. Att få göra ytan fri från det knotter gjutningen kan medföra, att få försöka trolla bort ingöt och luftkanaler. Att det tog en sådan tid att faktiskt, då jag aldrig gjort det förut, få allt att försvinna. Sitta där i timmar tills handleden började kännas utnött av alla hammarslag.

Jag är fullt medveten om att jag måste lära mig av med det, att ta en sådan otrolig tid på mig. Lära mig tricken som gör att det går fort och inte är lika tidskrävande, hitta de rätta verktygen. Men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt skönt, nästan meditativt, att sitta i timmar och hacka bort små loppor från en bronsyta, allt gjutskägg. Sakta ciselera bort allt som stör ens fingrar när dom rör sig över bronset.

Vi pratade om det idag faktiskt, hur skönt det kan vara att sitta med en huggmejsel och en hammare. För det var det vi började på under förmiddagen, efterarbetet. Svetsade igen några hål, fortsatte med att försöka få ut formmassan i dom formar som haft kärnor, drog ut kärnspikar och ciselerade. Någon ny vax gjordes, för relativt snart är det dags att köra igång en ny ugn. Jenny kom förbi och öppnade sina formar och som roligt är hade hennes bronser blivit jättebra, särskilt hennes minsta objekt. En i princip helt perfekt gjutning. Jag passade på att fixa till en av blommorna, om än att den ännu inte är helt färdig då vi inte hade alla verktyg vi behövde. Och eftersom jag vill testa lite olika patineringar så saknar blomman även en sådan.

Blomman, nästan färdig.

Nu till något helt fantastiskt. Den där historien jag lovade tidigare i veckan. Jag ska ta er tillbaka till en resa upp till Norrlands inland, till en liten by där min mormor växte upp. Jag var cirka 16 år när vi åkte iväg på en liten resa, jag, mina föräldrar och E, en vän till oss alla tre. Vi bodde i ett vandrarhem inhyst i en gammalt hus som en gång i tiden hade varit ett barnhem. Bara om huset hade jag kunnat berätta massvis, men jag lämnar det och fortsätter från den dagen då vi skulle åka tillbaka hem igen. Innan vi skulle fara iväg med bilen tillbaka till vad jag då säkert skulle ha beskrivit som civilisationen så tyckte min mamma att vi skulle gå och titta i det bruksmuseum som fanns mitt i byn. En rätt liten stuga, två rum om jag inte missminner mig. Jag och E gick dit medan mina föräldrar packade ihop det sista i rummen där vi hade bott i. Inne i bruksmuseumet fanns det massor med föremål och väggarna i huset var klädda med tidningspapper. Vi hade gått runt där inne i någon minut när min blick plötsligt drogs mot en plats under ett fönsterbräde. Jag vet fortfarande inte varför eller hur – men det var någonting som drog i mig, någonting som jag kände igen där under fönstret. Jag gick närmare och böjde mig lätt nedåt för att komma närmare, och i samma stund som jag kunde se ordentligt vad det var jag tidigare reagerat på, kunde jag knappt tro mina ögon. Där, mitt ute i den liten by där min mormor växt upp, rätt långt från någon större stad och desto längre från den stad vid Norrlandskusten där jag föddes, där satt min födelseannons uppklistrad på väggen, alldeles under ett fönster. Mitt bland detta virrvarr av tidningsartiklar, bilder och korta tomrum drogs jag mot någonting jag hade sett i ögonvrån, någonting bekant.

En sådan sak händer nog bara en gång i ens liv.

Och här avslutar jag min bloggvecka. Det har varit riktigt roligt att få skriva här på kravallslöjdsbloggen. Ta hand om er allihopa!