Lördagsmorgonen i Nora, i varje fall för min del, inleds alltid med besöket på Gåvan.

Idag resulterande i diverse porslinspjäser, gamla flickböcker, ett par plåtburkar och en helt underbar souvenir från Flatruet: ett foto med fjäll och kåta och framför detta en same med ren. Allt i plast. Mina väninnor sa, när de fick se fyndet: ”den där behöver du ju inte ens göra om!”, vilket är alldeles sant! Den ska få komma upp på väggen precis som den är, bredvid ”scenen” med dinosaurien som gnager på små gröna soldater. Också dom i plast!

Det får mig osökt att tänka på vad som är fint och fult vad gäller material. Eftersom detta är ett slöjdforum kan jag tänka mig att den frågan poppar upp lite då och då i huvudet på folk. Eller gör det inte det längre? Eller gör den det numer utifrån perspektivet vad som är miljövänligt och hållbart?

Själv känner jag mig lite kluven. Jag gillar kontraster mellan olika material, ytor och strukturer men ibland har jag känt mig tveksam inför vissa blandningar. Syntetgarn har jag t ex himla svårt för. Kanske beror det bl a på att jag själv inte klarar syntetmaterial mot kroppen, jag blir svettig och får klåda och känner mig allmänt obekväm.

Och hobbyföretagens halvfabrikat, får man använda det?

Vid mitt senaste Stockholmsbesök för ett par veckor sen, var jag bl a inne på Konsthantverkscentrum och såg några stora tavlor med vita flörtkulor, limmade tätt tillsammans i olika formationer. Snyggt!

Det kanske mer handlar om hur man gör ?

Efter Gåvan, gick jag vidare till min ateljé eller verkstad:

Öppen dörr till min ateljé i Nora.

Diverse pågående projekt på liten yta.

Huset ligger inom det s k Bryggeriområdet. Här är det meningen att det ska finnas lokaler för verksamheter inom olika kulturområden, hantverk, hälsa o d.

Sakta men säkert börjar husen fyllas av hyresgäster. I den s k ”Spinnhuslängan” ,där jag delade verkstad med keramikern Anna Dahlgren den första sommaren, är det nu fullt i samtliga lokaler.

Den s k "spinnhuslängan" med verkstäder/butiker.

Om man går in på Noras hemsida och sen klickar vidare på Uppleva och Kvarteret Bryggeriet, så finns där en historik samt information om vilka som finns på området idag. Den 21 maj är det byggnadsvårdsdag  och då öppnar även tre nya butiker. Sen blir det nationaldagsfirande och den 16/6 öppnar en stor fotoutställning med naturfotografi i själva Bryggerihuset.

När man syr efter ett vintagemönster så finns det en rad saker att förhålla sig till, både praktiska och estetiska. Vad kan man ändra och fortfarande hävda att det är en återskapad stil och när blir det vintageinspirerat? För något måste man ofta ändra, t ex förutsätter klänningsmönster att man har en helt annan typ av underkläder än vi är vara vid numera, så bystveck måste riktas om, midjan läggas ut, livet kortas av etc. Såvida man inte använder korsett och bulletpoint-bh såklart =)

T ex det här tjusiga mönstret kräver underkläder à la 50-tal eller mönsterändringar:

Bilden hämtad här http://www.etsy.com/listing/45629234/40s-simplicity-2879-inverted-pleat-midi?ref=sr_gallery_11&ga_search_query=40s+vintage+pattern+dress&ga_search_type=vintage&ga_facet=vintage

Jag tänker som så att jag glatt kan ändra ovanstående områden så länge jag håller mig inom den tidstypiska estetiken och ser till att betoningen på plagget inte ändras, så att plagget följer de skönhetsideal man då siktade mot. Däremot skulle jag personligen t ex inte korta av ett 5o-talsmönster för en festklänning el dyl till knä-längd.

Sen så finns det så mycket mer som påverkar hur ett plagg uppfattas, resten av outfiten är såklart minst lika viktig. Det var något jag lärde mig tidigt i medeltidsföreningen: det är skodon och huvuddon som gör klädseln! Och titta bara på dessa två outfits:

En helt period kjol, men outfiten blir klart vintageinspirerad med blusen från HM och linnet som tittar fram.

Eg second hand blus och kjol (från 70-talet båda två) men hatten, minkstolan och handskarna stjäl showen, inte sant? =) Det övergripande intrycket blir en period outfit, trots tidsblandningen på kläder och accessoirer. P.S. Är inte hatten helt otrolig? =)

Det viktigaste med historiska hantverk tycker jag är att minnas att det finns inga rätt eller fel för hur period man gör en sak, det finns bara riktlinjer och definitioner man sätter upp för sig själv. Berätta gärna; när det gäller historiska hantverk, vilken inställning har just du till tidstrogenheten? Inom vilka områden anser du att du bör följa orginalet och när kan man göra förändringar men ändå kalla det återskapande?

Hattar i Gotlandsull och Merino Annelie Richardsson

Orust slöjd på Orust har haft en del gemensamma utställningar under året.  De har varit fina och sevärda. Den bästa var i Karins hus i Henån under sensommaren. Ett gammalt mysigt hus vid Henåns centrum. Nu senast var det julmarknad på Kajutan i Henån. Det är bra när vi har så många olika hantverkare så det blir en sådan vacker variation. Det är många duktiga slöjdare i kommunen.

Annelie och Kristian omslag Till Handa_1_2011_Foto Berit Thorburn

Jag nämnde tidningen ”Till Handa” innan. I sista numret blev jag intervjuad av Berit Torburn. Hon skrev en väldigt positiv artikel om tovning och min sambo fick även ställa upp som omslagspojke vilket vi tyckte var väldigt roligt. Han ställer ju upp så på allt. Jag arbetar som IT tekniker på teknikföretaget Reinertsen  i Göteborg och man kan säga att större delen av fritiden går åt till att tova.  2 gånger har jag fått tovningsförbud av min sambo. Förbuden har då varat i 2 veckor och det har varit efter väldigt intensiva tovningsperioder. I somras var jag även hos Elina Saari på kurs i Finland. Hon tillverkar sina föremål av ”förfilt” som hon färgar själv. Hon är har även ett väldigt gott öga till det konstnärliga och gör väldigt coola ”wallhangings”. Ni kan se hennes websida www.feltfaction.fi. Hon var väldigt inspirerande som ledare. Duktig på att lära ut. Vi arbetade långt in på nätterna tills vi stöp i säng. Sedan när jag kom hem hade jag fullt upp med en utställning och det var efter detta första tovningsförbudet inträffade…

Jag har inte kommit på något sätt att försörja mig på hantverk så därför är jag så klart väldigt glad att ha ett annat jobb. Man skulle kunna tänka sig att jobba 80% kanske för att kunna ägna lite mer tid till hantverk. Som det är nu tillverkarkar jag mer för utställning än för att sälja, detta för att jag inte hinner tillverka så mycket och därmed ägnar tiden åt att göra precis  de saker jag vill. Jag har hört från ett par som lyckas försörja sig på tovningen att deras tovande mer går ut på att antingen göra en speciell sak som säljer och så hinner de bara  med just det eller så är det så att de behöver tillverka en sak relativt snabbt för att kunna sälja till rimligt pris och då kan de inte lägga den extra tiden det tar för att få till den sista slutfinishen, som de annars kunde gjort om de kunnat ta mer betalt..

Som sagt det finns ändå några som kan leva på tovning.  En positiv sak med hantverk har för mig varit alla bekantskaper med andra som tovar. Att ha en hobby tillsammans med andra är en stor sak. Den bästa bekantskapen som mer känns som en vän är en tjej som bor på Gotland. Roligt är att hon satsat på att leva på sitt hantverk och lyckas med det. Yvonne Habbe heter hon och är säkert känd av många då hon håller många kurser runt om i Sverige. Hon är otroligt noggrann och duktig. Duktig på att lära ut också. Jag tycker man får en viss känsla av hennes alster. Hon är nästan lite spirituell skulle jag säga om jag skulle försöka beskriva vad jag känner. Ni kan se hennes websida www.habbe.nu. Vi träffades första gången på ”Fellt in Focus” i Danmark för 2 år sedan. Vi bodde i rummen jämte varann, men sågs inte förrän det hade gått ett par dagar, för båda av oss umgicks mycket med andra från andra länder och var inte så mycket vid våra rum. Vi träffades precis innan vi skulle på utflykt. Vi satte oss jämte varann på bussen och vi hade så roligt! Vi skrattade väldigt mycket den resan och det gör vi fortfarande när vi ses. När vi inte ses skickar vi mail.

Tovningsförbudet efter sommaren fick ett abrupt stopp. Telefonen ringde innan jag vaknat till riktigt en Lördag morgon. På utställningen hade jag pratat med en dam som undrade hur man nunotovar. Jag förklarade hur jag gör och vad jag använder. Hon berättade att hon målar på silke och att hon vill använda sitt silke för att nunotova. En väninna till henne hade berättat hur hon tovar i torktumalaren. Jag berättade att jag lägger tunt med ull på silket och rullar ihop arbetet med bubbelplast och arbetar på så sätt in ullen i silket. Hon berättar att hon ringer för att hennes väninna är bortrest och att hon testat tova i torktumlaren, men misslyckats. Hon ville komma på en snabbkurs. Jag förstod läget och föreslog morgonen dagen efter. Hon ville helst komma med en gång. Jag förklarade att vi var bortbjudna. Hon kom dagen efter och vi tovade. Hon hade jätte fina silkestyg. Nästan lite väl fina för att tova med. Hon berättade att hon fått en beställning på en nunotovad jacka så hon var tvungen att få reda på hur man gör. Jag skrattade lite och visade tekniken. Hon ville gärna kunna ställa ut en sådan jacka på nästa utställning också.

En sak värd att tänka på:

Git Miris filosofi. Detta går inte att köpa, men du kan göra det själv.

Förra sommaren gick jag en veckokurs i Vedic Art och det kändes verkligen befriande på något sätt. Att inte fundera så mycket utan ”bara” lägga färg på en duk och hur färgen kom dit spelade heller inte så stor roll.

Vedicart, gjord med roller och svamp, i akryl

Jag använde penseln minst av allt. Svamp, roller, fingrar, palettkniv, brödborste var lite av det jag använde mig av.. Jag har anmält mig i år också så i slutet på juni går färden mot Avesta och Klosterskolan.

En annan sommarkurs som jag också ska gå på i år är Masktillverkning i fyra dagar på Fornby. Det är något som jag aldrig har provat på tidigare så det ska bli jättekul och, utgår jag ifrån, intressant!

Annat jag under årens lopp har provat på är att sticka. Jag har massor av stickade tröjor i garderoben med de mest invecklade mönster på, som jag nästan aldrig använder. Dukar, grytlappar, sängöverkast och jag vet inte vad, har jag virkat en massa av.

Jag började redan när jag var barn att sy många av mina egna kläder, nu syr jag knappast något alls och definitivt inga kläder.

Ett hjärtligt collage

Att brodera tyckte jag var jätteroligt och min mamma fick många jular i rad när jag bodde hemma en ny jullöpare eller något att hänga på väggen i julklapp. Nu var det flera år sedan jag broderade något och det beror på att mina fingrar inte alltid vill vad jag vill att de ska göra. Det var också orsaken till att jag inte knypplade mer än en termin, sen fungerade det inte.

Vindruvskvist och alkottar på vit ruta

Annat som jag också provat på är macramé, tvåändstickning, nålbindning (fast det tyckte jag var jättesvårt, fick inte till det alls), att tova och växtfärga. Sen har jag också försökt mig på luffarslöjd och någon ”skål” har jag stående nere i köket. Undrar just vad jag kommer att ge mig på härnäst?

En liten minikudde med franska knutar och applikationer

Baksidan eller framsidan, vilket man nu vill, av samma lilla kudde

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.

Tanthantverk

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på tanter och deras hantverk, mycket för att jag har två fantastiska tanter i min omgivning. Den ena tanten är min egen farmor, en klassisk bullbakande tant som sytt folkdräktsdelar, virkat grytlappar, stickat tröjor och sockor, vävt trasmattor och broderat dukar och tavlor. Den andra tanten är min pojkväns finska mormor, även kallad Momi. Hennes hantverksbakrund har jag inte lika stor insikt i, men jag vet att hon har broderat, bakat och vävt mycket i sina dagar. All denna handaskicklighet och stora produktivitet som resulterar i en hel hög fantastiska bruksföremål med (i allmänhetens ögon) ganska låg status. Inte säljs trasmattor, gamla grytlappar och broderade dukar för dyra pengar på antikmarknaden trots att många timmars övning och arbete ligger bakom. En anledning kan ju vara att second hand-affärer svämmar över av hemgjorda textilföremål av varierande kvalitet, men ändå, bra hantverk är alltid bra hantverk och förtjänar att uppskattas.

Senast jag var och hälsade på Momi berättade hon om en semester för länge sedan då hon passade på att väva trasmattor. Hennes släktingar och vänner ville gärna ha trasmattor och hon ville självklart ha någon till sig själv också, detta vävande resulterade i sammanlagt 99 meter trasmattor! Enda anledningen att det inte blev 100 var att varpen var slut. I samma veva berättade pojkvännens mamma att hon både somnat och vaknat till dunket av vävstolen under hela semestern. Detta var ganska länge sedan och Momi har fortsatt att väva aktivt sedan dess, det säger sig själv att hon vid det här laget har en otroligt stor handaskicklighet i det hon gör. En av de få saker som jag önskade mig i julas var faktiskt en trasmatta från henne, något som jag också fick. Det blev en bastant, lång, bred och färgstark trasmatta med perfektionistiska stadkanter, vävd efter ett gammalt mönster från Åland. Att en sedan länge pensionerad tant som dessutom är ungefär fem äpplen hög kan väva en så mastig matta så jämt gör mig imponerad, för så är det: Momi är liten och mattan är stor, jag skulle utan problem kunna ha den som sängöverkast.

Nu till min egen farmor. Hon är Farmor med alla jag känner, hela min familj, min pojkvän, mitt ex och mina vänner kallar henne för farmor, eller möjligtvis Farmor Frost. Å andra sidan så presenterar hon sig som Emmas Farmor om hon träffar någon av mina vänner som hon inte mött förr så det är nog inte så konstigt. Hon väver inte längre, men däremot stickar hon som en tok, mest raggsockor. Det är standardjulklappen, men färg och form får man önska själv. Det har blivit en del specialraggsockor med åren, bland annat ett par gröna overknee-raggsockor som är helt fantastiska och mycket väl kan tjänstgöra istället för överdragsbyxor ibland. Flera av mina vänner som inte har någon stickande farmor har bytt in garn som hon förädlat till sockor av olika former. De är nöjda och glada med handstickade Farmor Frost-sockor och hon är nöjd och glad för att folk vill ha och uppskattar hennes hantverk. Snacka om dubbel glädje.

För tillfället sitter jag med ett par restgarnssockor på fötterna, de är för tillfället mina favoriter och går under namnet partysockorna. De är stickade av tre olika flammiga restgarn, ett blåvitt, ett turkosblått och ett rosa-rött-grönt-blått. De kanske inte är det bästa om man ska gå på en seriös finfest men partysockor är de ändå, mest för att jag blir så glad av dem. Formgivning har fått ge vika för funktion och behov vilket har resulterat i ett par hysteriska men fantastiskt sköna raggsockor. Jag gillart.

På väg hem från jobbet tittade jag in till de här unga stjärnorna på seminariet som ligger strax utanför Järna. De är här och utbildar sig till sociala entreprenörer under ett år och ska lära sig hur man styr upp problem där man stöter på dem ute i världen. Utbildningen har en hemsida på: www.yip.se

Jag har hängt med ungdomarna sen utbildningen startade för tre år sedan och haft workshops med Hantverksbyn för dem för att visa vilket festligt och kraftfullt verktyg hantverk kan vara i sociala sammanhang.

Nu är studenterna uppdelade i grupper och de har valt olika biståndsprojekt ute i världen -att besöka, lära känna och förhoppningsvis, berika dem på något vis. Så snart ska Jan från Tyskland, Jared från Sydafrika och Laura från Amerika på bilden fara till ett biodynamiskt odlingskollektiv i Dominikanska republiken och bland annat bygga/restaurera en lekplats i anslutning till en Waldorf-förskola. Vi har hängt lite i vinter och resonerat om hur man sätter ihop stolpar och fäster dem i marken så att det ska hålla och vilka verktyg som kommer att behövas. Man kommer att kunna följa äventyret på: www.groundtoplay.wordpress från slutet av februari.

Idag hade jag ett väldigt fruktbart samtal med min ateljékamrat Cecilia Granlund idag. Vi började tala om prissättning, en vettig timpenning och folks uppfattning om vad saker som andra människor skapar egentligen kostar. Det är svårt det där, att värdera sitt eget och andras arbete, och hur tänker vi egentligen själva, när vi handlar? Jag är väl medveten om värdet i ett hantverk, och tillhör också den grupp som gärna handlar lokalproducerat, unikt och egentillverkat. Gärna gör jag det ja, men min ekonomiska default-inställning, är ändå inte anpassad till att handla på det sättet. Ofta väljer jag bort hantverket, och det handlar ju givetvis om att jag inte har råd. Jag har en tight budget, som säkert de flesta andra egenföretagare, designers, hantverkare osv som läser här. Men i slutändan undrar jag ändå vad jag får för de surt förvärvda pengar jag ändå lägger ut när jag handlar de där reaplaggen på H&M. En hel famn full av massproducerade kläder i dålig kvalité kan ända inte väga upp mot en Spooonklänning. Värde är inte kvantitet, och även om det ibland kan kännas roligare att ha tio grejer att välja på än två, så är det de där två man verkligen minns.

Min Spooonklänning

Sedan föll samtalet in på mitt företag, och om jag någonsin kommer att kunna bli lönsam – kunna leva på det på riktigt. Det är ju min dröm, men är det ett rimligt mål? Jo – men jag måste komma på hur jag ska ta mig dit. Lära mig prioritera, jobba häcken av mig och hitta de rätta vägarna. Det är en lång resa av trial and error, det också. Lära sig marknaden, vilka möjligheter som finns och hur man kan utnyttja de förutsättningar man har. Är min geografiska placering en nackdel, eller finns det något jag kan göra här i Umeå som inte skulle låta sig göras lika lätt i en storstad som Stockholm och Göteborg? Kanske går det att vara mer personlig, till exempel. Det är jag gärna. Jag bjuder gärna in er alla som kan komma på té och muffins i min ateljé – hojta om ni har cravings efter en gratis kaka! Det är förresten något jag saknar, tidigare hade jag en hel del Nindakvällar – tupperwarevarianten där någon bjöd in alla sina vänner och så kom jag dit och visade mina väskor och berättade om vad jag kan göra. Den sortens personliga möten är kanske lättare här.

Från en Nindakväll här i Umeå faktiskt :)

Jag söker också efter en samarbetspartner. En klädskapare som gör kläder som skulle passa till mina väskor, eller tvärtom. Gärna någon som redan har börjat arbeta in sitt märke, som skulle vara intresserad av att skapa en kollektion tillsammans, göra en modevisning och sälja in tillsammans till butiker. Jag tror på samarbeten, på att samla våra kreativa krafter och göra storverk tillsammans. Som med mitt ateljékollektiv. Vi är visserligen en bunta rätt olika människor, och vi gör vitt spridda saker. Men det finns ingenting mer fantastiskt än att ha inspirerande samtal över lunchlådan, ta en paus när ögonen börjar gå i kors och ta en titt på vad de andra håller på med. Det är guld värt, verkligen. Jag ser också fram emot de marknader vi ska hålla i Gårdshuset. Julmarknaden var en bra start, nu börjar vi lära oss lite om vad vi vill göra. Min önskan är att det ska bli en återkommande mötesplats för oetablerade designers, konstnärer och hantverkare. Alltid något nytt, alltid lokalproducerade små underverk tillverkade av kärlek.

Affischen för julmarknaden, av Pär Boström.

Ibland känns det som att jag sprängs av idéer och då får jag lätt panik över att jag inte hinner förverkliga alla på en gång, och hur ska jag kunna välja vart jag ska börja? Jag är ingen siare, jag har ingen aning om vad som kommer att sälja bäst. Jag har gjort en del sådana impulsinsatser som kanske inte varit helt lyckade, och jag hade säkert kunnat använda tiden på ett bättre sätt om jag hade haft förmågan att se helheten över år sett. Men jag tror nog att jag lär mig förbaskat mycket på att göra det den här vägen också. Jag funkar liksom så, rent personligen. Ibland måste man bara lära sig att flyta med i sitt sätt att vara, utgå från det, istället för att förändra hur man funkar, eftersom det inte alltid låter sig göras.

Mitt sätt, är något slags stream of consciousness – det är bara att följa med och se vart man hamnar, ta ett par årtag här och där för att undkomma de största misstagsbergen (men ibland är det dimma, då kraschar man rakt in i dem). Lite som det här inlägget, och som samtal kan vara, om de är bra. Man går från en liten sak, och halkar in på nya ämnen.

Sådan är min historia. Jag började med sömnad (sydde byxor till mina klasskamrater och en klänning till Solja Krapu i högstadiet), fortsatte med foto i gymnasiet, trots att jag gick på designprogrammet (jag har alltid varit lite tvärsemot) där jag och två vänner drev embryonic, ett fotoföretag som specialserade sig på lite mer personliga porträtt, till Ninda, som från början var ett tremannaprojekt som blev ett tvåmannaprojekt som till slut blev ett enmannaprojekt. Jag började inte med väsksömnaden heller, utan gjorde collage, smycken och konstfotografier.Utöver det har jag skrivit poesi och prosadikt under hela tiden, gått på skrivarlinjer på folkhögskola och lett en skrivargrupp i Göteborg.

Väsksömnaden halkade jag in på då en av de andra sydde några tygkassar och jag kom på att jag ju faktiskt kan sy… Och det har ju lett till något bra, inte sant? Nu väntar jag med spänning på vad som ska komma härnäst. Bara i år har jag utvecklat med att sy hundkappor, kuddfodral och tygbaserade broscher & hårprydnader.

Hundkappa till Salukihunden Sabah, kolla in mitt projekt Ninda ♥ Dogs

Kuddfodral som jag sytt till min fina soffa, sys upp efter förfrågan i de tyger jag har

Hårdekoration med elastisk snodd, finns just nu bara på Nindas Etsysida.

Det här inlägget är skrivet med en slängkyss till Åsa Boström, Pär Boström, Petra Eriksson, Cecilia Granlund, Linda Arctaedius, Gabriel Pulgar, Giuliano Garonzi och Anna Olofsson och över huvud taget själva byggnaden Gårdshuset Pilgatan 13 för den inspiration som ni tillfört i mitt skapande.

Bloggen har just nu tagit jullov, vi på Kravallslöjd vill tacka alla bloggare vi haft under året! Skulle du som läser vilja blogga en vecka under 2011? Hör av dig till oss info@kravallslojd.se

Vilken eländig vecka att blogga på – har legat däckad utan att kunna göra annat än gny lite försiktigt för att huvudet värker så…
Måtte ingen av er drabbas av samma *%¤§§+ iga hjärnhinneinflammation!

Trevlig jul- och nyårshelg med mycket hantverk, pyssel och skapande aktiviteter, så hoppas jag vi hörs nästa år?!

/Pia