![\"\"](\"http:\/\/kravallslojd.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2013\/10\/jane_eyre_movie_2011-560x450.jpg\")
Stillbild fr\u00e5n filmen Jane Eyre.<\/p><\/div><\/p>\n
Jag \u00e4r sj\u00e4lv en ganska s\u00e5 melankoliskt lagd person, jag fascineras och inspireras ofta av det som \u00e4r sorgligt, sk\u00f6rt och vemodigt, som\u00a0 den d\u00e4r historien jag l\u00e4ste i The New Yorker om kvinnan som blev utskriven fr\u00e5n ett mentalsjukhus i New Hampshire, oktober 2007 f\u00f6r att sedan bos\u00e4tta sig i ett \u00f6vergivet hus och leva p\u00e5 \u00e4pplen fr\u00e5n ett tr\u00e4d p\u00e5 g\u00e5rden. Hon avled av hypotermi och sv\u00e4lt n\u00e5n g\u00e5ng i januari 2008.\u00a0 Hennes dagboksanteckningar fr\u00e5n den tiden tyder p\u00e5 att hon var medveten om sitt tillst\u00e5nd och det faktum att hon inte skulle \u00f6verleva s\u00e5 l\u00e4nge till. Men hon stod inte ut med tanken p\u00e5 att bli institutionaliserad igen utan levde hellre sina sista dagar d\u00e4r, i det \u00f6vergivna huset, p\u00e5 bara \u00e4pplen. S\u00e5 otroligt sorgligt.<\/p>\n
![\"\"](\"http:\/\/kravallslojd.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2013\/10\/tim-walker.jpg\")
Utsnitt av foto av Tim Walker.<\/p><\/div><\/p>\n
Eller den d\u00e4r historien som en v\u00e4n ber\u00e4ttade, om en svan med brustet hj\u00e4rta som h\u00e4ngde sig i en tr\u00e4dklyka, efter att dennes partner d\u00f6tt. S\u00e5 hj\u00e4rtsk\u00e4rande att det k\u00e4nns som att hj\u00e4rtat g\u00e5r i tu bara man h\u00f6r om det. Samtidigt som det finns n\u00e5got v\u00e4ldigt vackert i en k\u00e4rlek och v\u00e4nskap s\u00e5 stor, att man inte vill leva kvar utan den andra simmandes vid sin sida.<\/p>\n
![\"Ballerinan](\"http:\/\/kravallslojd.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2013\/10\/anna-pavlova.jpg\")
<\/a>Ballerinan Anna Pavlova med sin svan Jack.<\/p><\/div><\/p>\n
Kanske kommer det inte som n\u00e5gon st\u00f6rre \u00f6verraskning n\u00e4r jag ber\u00e4ttar att mitt examensprojekt fr\u00e5n HV-skola handlade om d\u00f6den. F\u00f6rr i tiden var det vanligt att man fotograferade sina avlidna, n\u00e5got som f\u00f6r oss idag kan framst\u00e5 som v\u00e4ldigt makabert. Vad man f\u00e5r ha i \u00e5tanke var att fotografiet var b\u00e5de ovanligt och kostsamt, och d\u00e5 man inte hade n\u00e5got foto p\u00e5 den \u00e4lskade i livet s\u00e5 f\u00f6ll det sig nog ganska s\u00e5 naturligt att efter d\u00f6den anlita en fotograf som kom till hemmet och f\u00f6revigade personen i fr\u00e5ga p\u00e5 bild, inte s\u00e4llan omgiven av \u00f6vriga familjemedlemmar. Ofta arrangerades m\u00e4nniskorna i olika livfulla positioner, s\u00e5 att det inte skulle vara s\u00e5 uppenbart att denne inte l\u00e4ngre var vid livet. Man hade till och med s\u00e4rskilda st\u00e4llningar f\u00f6r att h\u00e5lla kroppen uppe.<\/p>\n