Poster taggade ‘naturen’

Bloggdebut

Written by Berith12. Posted in Berith Stennabb

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

 

Tjing, ta hand om er!
/Berith

Det jag ser

Written by Maritta12. Posted in Maritta Arvidsson

Långpromenader vid havet är bland det bästa jag vet. Jag är så lyckligt lottad att jag har flera härliga rundor i närheten. En söndag för någon vecka sedan – efter alla grymma stormar vi haft här på västkusten – blev det en stilla dag med lite sol och det var läge för en frisk promenad. Såklart hänger iPhonen med och kameran dyker upp så snart ögat fångar något intressant. Det finns mycket att hämta i naturen när det kommer färger och former i härliga kombinationer. Jag associerar direkt till mina tyger – som ju alla är handplockade just för färgen/formen – och får en idé till en väska, så även denna gång. En vacker fläckad sten och en liten blygsam växt: exakt dessa färger har jag material i!

Så nu är det bara resten kvar. Det vackra broderiet måste ju få huvudrollen – det andra får ge sig.

Av det jag ser blir jag inspirerad. Och det behöver inte bara vara i naturen. Går en kvinna förbi mig och har på sig en vacker kjol kan jag tänka ”oj, vilken snygg väska det hade blivit av den kjolen”. Kjolar är nämligen väldigt bra väskmaterial. Det ska mitt inlägg handla om imorgon…

Over and out för idag!