Gatukonst som gatukonst? Vars ligger skillnaden i dessa lekplatser som 7 åringar skapat själva, dekorerade med bilder, skatter och även sina namn, och den konst som 17- och 27åringar gör för att liva upp sina egna områden och uttrycka sin kreativitet? Vi ser ingen skillnad.

En så enkel sak som en hopphage är att ge sig på det offentliga utrymmet både juridiskt och tyvärr även i mångas ögon moraliskt. Trots att vi alla gjort det. Vi har alla varit gatukonstnärer av den enkla anledningen, att det vi inte har – det får vi skapa själva. I ett sverige där dagis och skolor läggs ned tar barnen själva och skapar sitt eget utrymme med kritor, pennor och allt som nu går att finna för att gör sin egen lekplats. Exakt samma drivkrafter får oss senare att måla budskap på väggarna, dödsrunor över våra kompisar eller bara för att uttrycka den ensamhet som många känner i ett land där konsten i sig, bara är ok när ”intellektuella” får bedöma den, och där ord som ”ligist” används mot alla som inte accepterar att individen som oss som grupp blir kvarhållna i ett grepp som stryper vår kreativitet och styrka.

Vi fortsätter måla, och barnen kommer också göra det. De som kritiserar gatukonst som mest, ska också veta att deras egna barn redan har börjat föra ett av moderna västvärldens största folkrörelser och kulturskatter vidare, burna av de enklastaste behov. Och mitt i detta myller av konst som så många politiker vill strypa så utvecklar vi vårat eget språk och även ibland blir vår konst en oas av objektivitet och sanning i ett mediaklimat där de områden där denna kultur frodas blir smutskastad av tyckare som lever långt ifrån den verklighet vi alla lever i. Vi syns – därför finns vi. Det tyckte nog ”alex” och ”johan” som gjorde lekplatsen där uppe också.

Gjorde en krympburk för några veckor sedan. Till min stora glädje sprack den inte, (för en gångs skull!) tack vare att jag gjorde botten med väldigt lös passform. Trodde aldrig att cylindern skulle krympa så mycket att den skulle fastna. Men se på tusan, nu är det tätt som en eskimokajak!

Hela burken är faktiskt gjord i Rönn och målad med vanliga oljefärger. Cylindern blev bra, likaså locket och passformen på locket. Men knoppen?! Undrar lite hur jag tänkte här? Inte nog med att den är ganska ful, den är dessutom inte skön att ta i. Vassa hörn och inte bra alls. Hade tänkt att denna burk skulle kunna innehålla kaffe och platsa i ryggsäcken när man ska ut på tur, men det går helt enkelt inte med denna knopp. Nädu, det blir nog till att borra ur tappen och göra en ny. Kanske en läderstropp som är mer följsam och inte fastnar när burken ligger i ryggsäcken.

Just nu är slöjdmobilen packad och framåt kvällen rullar den från Härjedalen ner mot Hälsingland och i morgon blir det kurs med Jögge Sundqvist. Vi ska hålla till på Ingemar Dahréns fäbod Nyvallen. Har aldrig varit där, men det verkar vara ett väldigt fint ställe. Ingemar skriver lite kloka ord som jag gärna vill tipsa om! Läs mer här; Nybogubben.

Stay tuned. I helgen blir det totalslöjd i dagarna tre.
/Erik

Vad betyder slöjden för mig? Nu känns det helt plötsligt omöjligt att få ord på det hela. Sänker nivån.

Vad gör jag i mitt slöjdande? Det är kanske det som är själva grejen. Att göra och skapa. Att göra användbara föremål. Föremål som löser ett problem eller tjänar ett syfte. När jag fick tillgång till en jobb bil köpte jag nästan genast en mugghållare. En sån som man fäster vid fönstret gjord i plast som kostade 19 kr. Saker gjorda i plast som kostar 19 kr är inte speciellt hållbara. Om ni inte redan visste det. Men, själva upphängningsanordningen höll. Och där fanns två hål som man enkelt kunde trä in lite metalltråd. Ah, jag kan göra en mugghållare i luffarslöjd! Jag tror idén om denna mugghållare fick mig att faktiskt åka iväg till den första luffarslöjdskursen i höstas. Resultatet blev inte särskilt vackert, den är bland annat lite sne. Men den är charmig och passade alldeles utmärkt i jobb bilen som jag döpt till skrutt-i-bang-bang (inte så mycket sprutt i den). Och mugghållaren tjänar sitt syfte. Eller tjänade, jag har ju annat jobb nu). Om varför ingen bild infogas här, se slutet på inlägget.

Att kunna göra saker som uppfyller ett behov jag har känns… jävligt bra! Jag behövde en fruktskål till mitt kontor, skulle försöka leva lite mer hälsosamt. Så på två kvällar slängde jag ihop den. Nu har den blivit lite mörbultad av en tegelsten men jag lyckades få till den så den ser okej ut igen. (Tegelsten på ett bibliotek?, kanske du tänker. Jo. Fungerar utmärkt som bokstöd. Och orkar man hålla i den när man lyfter upp den är det ett extra plus. Som ni förstår lyckades jag mindre bra med det när tegelstenen passerade ovanför fruktskålen).

Fruktskålen

Möjligheten att skapa presenter som är specialtillverkade till vänner känns också så otroligt roligt. En av mina vänner (med fru) bjöd in mig och min odåga till hund på en helgvisit. Ville visa min tacksamhet och började fundera på vad som skulle passa just deras hem. Kom att tänka på att de har ett musikrum. Någonting med noter och ge-klav, men vad? Det blev en ljuslyckta att hänga i fönstret. Eller att göra ett grytunderlägg till en jobbarkompis som drömt om att ha ett i näsan hela sitt liv. Att genom mitt slöjdande kunna skänka glädje, det känns jävligt stort!

(I detta inlägg hade jag tänkt visa bilder på olika saker jag gjort i luffarslöjd, men nu är läget så här:

Kameran är med mig. Datorn och mobilen också. Blue tooth-dongen är i Umeå, USB-kabeln är i Leksand och jag sitter för närvarande i Söderhamns skärgård. Så mina specialtagna kort kan inte flyttas över, varken från mobilen eller kameran! Har jag sagt att Murphys law ständigt är närvarande i mitt liv?)

Senaste veckan innebar en stor dos bakande till gårdagens danskväll. Riktigt roligt, var länge sedan jag storbakade! Det härliga med att baka till danskvällar tycker jag dels är att man kan pröva nya recept (massa feedback, plus att man inte behöver äta allt själv eller slänga det om det blev mindre lyckat ;) ) och dels att det ger tillfällen att plocka fram de där recepten man sällan gör för att de tar tid, eller för att kakorna inte är lämpliga att frysa. Så är det med Mandelbakelserna jag fick från mor min, goda, lätta med inte så bra att frysa. Eftersom de nu är så försvinnade goda och så trevliga att göra så tänkte jag dela med mig av receptet till er!

För 25 kakor:

200 g mandelmassa

2 ägg

50 g smält smör

2 msk vetemjöl

Rivet skal från 1/2 citron.

Riv ner mandelmassan i en stor bunke. Rör ner övriga ingredienser med en gaffel el dyl. Pytsa ut i 25 st småbrödsformar, grädda i 200 grader i 10 min (de ska få pyttelite färg, inte bli bruna).

Medans de gräddas, hacka 100g blockchoklad. När kakorna är klara fördelas chokladen på de fortfarande varma kakorna, så den smälter. Rör runt chokladen (t ex med spetsen på en tesked) på varje kaka så den flyter ut och täcker kakan. Låt svalna utan handduk, ställ en stund i kylen så att chokladen verkligen stelnar. Servera och njut! Ett tips om man gör dubbel sats är att pytsa ut all smet innan man börjar grädda kakorna, annars kan det bli knepigt att hinna att fixa chokladen.

Dansmässigt, så var gårdagen en riktig hit! Harlem Hot Shots, en av världens bästa lindyhop dansgrupper, var i stan och lyckades få tid till att hålla en workshop med lokala lindyföreningens instruktörer. Så roligt och så givande! Både massa bra att tänka på vad gäller vår egen dans, men sen pratade vi även om utlärning och ledarrollen. Nu gäller det att tänka till och inkorporera detta i min egen undervisning och dans innan jag tappar det! Socialdansen på kvällen var även den trevlig, otroligt mycket folk och bra band. Är du nån gång i Umeå och vill dansa, titta in på swingum.se för danskvällar och kurser =)

Jag hade inte dansat på 3 månader pga skador så idag är jag klart mör i kroppen. Har dock framgångsrikt tröstat mig med rester från gårdagens fika, samt stora mängder te. Perfekt söndag, med andra ord.

Det här avslutar min bloggvecka, så tack för mig! Fortsättning på kapp-historien kommer på min blogg swinginvintage.blogspot.com. Den blev ju inte klar denna vecka… För mycket bullbakande =)

Hälsningar / Erika

Idag åkte jag till Pylonen, Trafikverkets museum där utställningen ”Textil i rullning” pågår. Där fanns mycket att titta på.

Tänkvärda ord av Helena Hernmarck

Om jag förstått bakgrunden till den här utställningen rätt så har Helena Hernmarck haft ett antal kurser i sin speciella vävteknik och det är elever från de kurserna som har vävt små bildvävar på temat Fordon.

Ett collage av bildvävarna på temat Fordon

Förutom dessa vävar så är det även andra utställare också.

Svanar

Den som jag själv är mest fascinerad av är ”Mossklyftan” som brukar hänga i Dalarnas Museum i Falun.

Mossklyftan av Helena Hernmarck, vävd på Alica Lund Textilier

Har du vägarna förbi Borlänge så tycker jag du ska göra ett besök på Pylonen.

Några av de vävar som fanns

Ännu ett par vävar

Tyvärr så stämmer inte färgerna på bilderna helt överens med originalen.

Egentligen borde jag inte sitta här och sortera bilder, tankar och ord utan gå ut i solen som skiner för fullt och lyssna till fågelsången. Ska göra det också, men först skicka iväg det här.

För ett antal år sedan så letade jag efter en sådan där stående bildvävstol på en meters bredd, men jag hittade ingen. Den enda jag hittade var en som var två meter bred och var ställer man en sådan?

Del av min målarhörna med den två meter långa bildvävstolen till vänster och min katt Singnis som tittar fram under bordet.

Efter säkerligen ett halvårs funderande så bestämde jag mig i alla fall för att köpa den och tur som en tok hade jag, för den var inte såld.

Garn och målarprylar i skön blandning

Sen fick jag möblera om och ”slänga” ut en del möbler som inte fick plats längre. Nu har jag gjort om två rum till en vävkammare och en kombinerad vävsal och ateljé.

Vävkammaren, närmast till vänster min damastvävstol, bakom står den med de två garnbommarna, till höger skymtar min kontramarschvävstol. I mitten sitter min katt Sotis.

Nu går jag ut i solen!

Ibland är det en befriande känsla att med några få enkla ord och meningar försöka beskriva vem man är. Att beskriva på ett fragmenterat sätt, när man i själva verket självklart vet att det är mycket djupare och mer nyanserat än bara dessa ord. Men orden är i alla fall början till något. En början till att skapa sig en bild om något eller någon.

Ibland är det skrämmande. Att välja orden, vara subjektiv, jag enligt mig. Det finns ju även en annan sida, den man kanske inte talar om, den man inte vill definiera sig själv igenom.  Den har vi nog alla.

Här följer ett fragmentariskt försök till att beskriva vem jag är.

Vegetarian. Studerat tre år på Domen konstskola. Sambo. Har en fil. kand. i Genusvetenskap. Gillar loppisar och second hand. Läser gärna. Har en kandidatexamen i Textil konst. Feminist. Mår som bäst efter ett träningspass. Konstnär. Studerar master i Textil konst på HDK. Samlar på konstböcker. Skulle vilja resa mycket oftare än vad jag gör. Sorterare. Ofta virkande eller syende. Rationell. Bor med de underbaraste katterna. Samlare (spetsar, böcker, kläder, vackra ting, det mesta). Promenerar gärna i skogen. Känslig. Kreativ.

Under veckan kommer jag dela med mig av bilder från mitt pågående skapande, skissbilder och dokumentationer av tidigare verk. Nedan följer bilder från min nu aktuella skissbok, jag går nu en tio veckors kurs om konst i det offentliga rummet. Skissboken är ett pågående projekt och kommer förändras och utvecklas med tiden. En samling för inspiration och tankar.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Test nummer 1

Test nummer 2

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.

EN VÄSKA SÄGER MER ÄN TUSEN ORD!!

Jag blev inspirerad av Stephanie Syjuco http://www.stephaniesyjuco.com/p_counterfeit_crochet.html  som visades på Craftwerk 2.0 på Jönköpings museum hösten 2009.  Syjuco virkar men min metod är stickade kopior av exklusiva märkesväskor.  Dessa väskor i sitt originalutförande är statusmarkörer för de privilegierade att visa sin särställning och här vill jag visa att gemene man kan tillverka likadana, betydligt billigare. Det handlar inte om att man vill ha en likadan själv utan göra lite narr av de värsta konsumisterna.  Att visa och glädjas av att man kan själv. Dessutom betyder det för mig att jag vill uttrycka en politisk åsikt om att vi inte får tillåta att marknadskrafterna styr oss.  ”The Revolution is beeing handmade”.

KRONPRINSESSAN VIKTORIAS VÄSKA

Är av märket Hermes Birkin Orange och kostar mellan 60.000-80.000 kr.

Jag har använt hemfärgat garn, guldet är en utochinvänd lättmajonästub och hänglåset hittades i förrådet. Måtten är exakta originalet. Kostnaden för material beräknas till cirka 120 kr.

MONA SAHLINS VÄSKA

Är av märket Louis Vuitton Antigua Cabas och kostar cirka 6.000 kr.

Jag har delvis använt hemfärgat garn, guldet är en utochinvänd tomatpurétub. Namnadresslappen kommer från en gammal resväska. Blixtlås från loppis. Måtten är exakta originalet. Kostnad för material ungefär 150 kr.

Väskorna blev mycket omtalade och väckte livlig debatt i pressen men det är en annan historia!

I detta blogginlägg gäller det att förstå vilka bilder som hör till vad i texten. 

Denna bild, den sista i min blogg, visar hur trött jag blev av allt detta bloggande.Här har jag på mig min restgarnskappa, efter Tant Koftas mönster. Den har stickade möss i nederkanten och stickade ormar vid ärmsluten.

Tack och hej Britt-Marie

Halloj igen, nu har en ny dag snart gått till ända, och alla nu som varit idag är redan borta, men det kommer alltid nya, oj nu är jag tvungen att springa till ugnen, ….sådär ja nu är kladdkakan färdig, åh luktar himelskt, innehåller pecannötter, kokos, valnötter å så socker å de vanliga, det blir finfint till den norska deckaren som är ikväll! Men var, var jag nu då, jo, mina studier var avklarade och mitt nya liv som kyrkogårdsarbetare började.

Under all denna tid har jag gått massor med hanverkskurser, bla en handledar utbildning på distans som sträckte sig över två år, kvällskurser i keramik både onsdagar och torsdagar, det ökades ut till veckolånga sommarkurser på PKI skolan i Lidköping, fantastiskt, alla vännerna, Ann, Maria,Ulrika, Lena, Siri ja  jag kan fortsätta i evighet, för så många år gick jag där, tillslut sa den dåvarande rektorn,  Men Marika, nu får du ge dig, börja på helårsutbildningen istället, Du är inte klok sa jag, det går väl inte..

Men som jag skrev igår, allt vi säger till en annan människa, lagras och tas om hand om vid lämpligt tillfälle, och dessa ord, låg där och skavde, och jag tänkte, ja ja jag gör inträdesproven iallafall, och det tog inte länge förrän jag med darrande händer stod med kuvertet, och där stod, Du hälsas välkommen till….Men herre min gud, va gör jag nu? Jo då jag fick ledigt för studier, det blev 1 år, 2 år 3 år och en tremin på 4 året och det var i somras det, ja ni kan ju fatta, hur mycket har jag inte lärt mig och hur mycket förstår jag att jag aldrig kommer att lära mig. Men under dessa 3 1/2 åren har jag bara frossat i allt som har med lera, glasyrer, litteratur, föreläsningar, porslin, workshops mm mm att göra, och Tack tack tack till Kent, Inger, Bengt, Gullvi och Nina som stått ut med alla frågor som en kermikfanatiker kan ha.

Så nu har jag keramiken som en hobbyverksamhet, men för mig är det så mycket mer än hobby, det är mitt sätt att leva, min ventil, jag skapar det jag vill och behöver, jag är ingen brukskeramiker utan mera oneofakind tillverkare, och folk gillar det jag gör, vilket naturligtvis är fantastiskt kul och otroligt, men kanske inte det viktigaste, det viktigaste är att jag ger alla dessa skulpturer liv. Grisar, hundar, pingviner, fåglar you name it, under mina händer föds de, jag har fått möjligheten att utveckla något som fanns inom mig och det är så fantastiskt stort. Att jag vågade, för jag är ingen kavat person, utan gör ofta det som jag tror förväntas av mig, men jag kan inte nog säga hur mycket dessa skolor betytt.

I morgon tänkte jag skriva lite om vad som driver mig och hur jag får till mina former i leran, sedan stickar jag massor, kanske hinner jag med att skriva om det oxå.

Bara lite allmänt: I kväll skulle vi och min älskade systers med man och barn gått tipsprommis + minigolf med Thor for runt på himlen med hästar och påk så det blev intet, utan istället stickade jag 4 st linsjalar och gjorde rosor i keramik, härligt det också fasst på annat sätt. Vi hörs i morron, tjing