![\"\"](\"http:\/\/kravallslojd.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/Luciakrona.jpg\")
<\/a>Luciakrona och t\u00e4rnljus i filt<\/p><\/div><\/p>\n
Mitt eget handarbete d\u00e5? Jo, det har tagit sig lite olika uttryck genom \u00e5ren. Jag gillar till exempel att avbilda saker i \u201dannorlunda\u201d material. Jag har n\u00e5gra favoriter: en Luciakrona med t\u00e4rnljus som jag sydde till dottern n\u00e4r hon var liten och den batteridrivna kronan var f\u00f6r tung, en ”vedeldad j\u00e4rnspis\u201d och ett par vaser i stengods. De senare har formen av halslinningar p\u00e5 tr\u00f6jor, den ena med knappar och den andra med dragkedja. Just keramiken kan jag sakna. Vilket fantastiskt material. Ett s\u00e5 gammalt hantverk och \u00e4nd\u00e5 s\u00e5 levande, med samma h\u00e4rliga k\u00e4nsla som att kn\u00e5da sitt br\u00f6d. Men som med allt man tillverkar s\u00e5 travar det sig p\u00e5 h\u00f6g om man inte f\u00f6rm\u00e5r att separera sig fr\u00e5n sina alster. Jag tror att just den sv\u00e5righeten har g\u00e5tt i arv. Min far var konstn\u00e4r och han hade alltid sv\u00e5rt att skiljas fr\u00e5n sina m\u00e5lningar. Tavlorna var hans barn, lika mycket del av honom. Att s\u00e4lja en tavla blev f\u00f6ljaktligen n\u00e4stan som att s\u00e4lja sig sj\u00e4lv.<\/p>\n
Under det senaste halv\u00e5ret har jag fallit pladask f\u00f6r n\u00e5lbindning, inte minst f\u00f6r att jag haft s\u00e5 m\u00e5nga flitiga n\u00e5lbinderskor och -bindare p\u00e5 textilvetarkursen. Det tog sin rundliga tid innan jag, s\u00e5 att s\u00e4ga band ihop det. Att f\u00e5 till en l\u00e5ng tamp var v\u00e4l inte s\u00e5 sv\u00e5rt, men att foga samman den och f\u00e5 den att v\u00e4xa p\u00e5 bredden var knepigare. De nedtecknade beskrivningarna underl\u00e4ttade f\u00f6ga, d\u00e5 det visade sig finnas ungef\u00e4r lika m\u00e5nga varianter som det finns byar i Sverige. Jag f\u00e5r nog ta upp \u00f6vandet igen, f\u00f6r det blir inte riktigt som det ser ut p\u00e5 bild att det ska vara. Det blir liksom lite glesare. Jag har f\u00f6rs\u00f6kt skylla det p\u00e5 att garnet varit tunt, tills jag ins\u00e5g att andra n\u00e5lband betydligt stadigare vantar med avsev\u00e4rt tunnare garn. Hm… det \u00e4r allts\u00e5 inte garnet utan tekniken som felar. Men \u00f6vning ger f\u00e4rdighet och jag ger inte upp s\u00e5 l\u00e4tt. Till n\u00e4sta vinter, \u00e5tminstone, ska jag v\u00e4l ha kunnat \u00e5stadkomma ett par varma, t\u00e4ta, valkade, n\u00e5lbundna vantar. Just nu inskr\u00e4nker sig dock handarbetandet till att dels f\u00f6rs\u00f6ka minska ett aldrig sinande berg av \u201dlappning och lagning\u201d, dels sticka en ny m\u00f6ssa till dottern som f\u00f6r en tid sedan f\u00f6rlade den gamla. Den l\u00e4r inte bli identisk, men f\u00f6rhoppningsvis ska den v\u00e4rma lika gott. Det \u00e4r v\u00e4l ocks\u00e5 det som \u00e4r lite av fr\u00f6jden med egen tillverkning; det syns att det \u00e4r eget, gjort f\u00f6r hand, och inte identiskt med n\u00e5got annat.<\/p>\n