Niklas Karlsson v. 39

Niklas Karlsson, 35 år, arbetar som träsnidare och telefonundersökare.

- Jag funderar på att bilda ett politiskt parti. Det ska heta stenålderspartiet och partiprogrammet är att långsamt ta samhället tillbaka till stenåldern.
Niklas skapar täljda föremål. Han jobbar med träslöjd av traditionellt snitt, använder mycket gamla eggverktyg och primitiva metoder och inspireras av äldre slöjd. Favoritmaterialen är björkvril och rödfura.

- Jag har nyss registrerat en egen firma: ahardslojdlife. Fast det är lite svårt att driva firma med heltidsjobb och två småbarn.
Jag hänger i verkstan på nätterna och sedan sover jag en hel dag eller två när jag slöjdat för mycket.

När Niklas var lite över 20 började han att göra läderväskor till sin motorcykel och funderade på att blir sadelmakare. Men när han ville testa att sy en läderknivslida, och följdaktligen också göra en kniv, så fastnade han för trä istället.
- Det var en väldigt stark och intensiv kraft, och intresset för slöjd bara fanns där. Det var liksom "detta är min grej" väldigt intensivt. Nåja, det är väl den enkla och handfasta förklaringen. Egentligen är det väl något jag fått från barnsben. Min pappa höll på och slöjdade hemma i garaget i Upplands-Väsby när jag var liten, och jag var väl med lite grann. Sedan var jag som barn hos mina mor- och farföräldrar i Ångermanland och Västerbotten på somrar och vinterlov. De var småbrukare av den gamla norrländska sorten och jag och min bror var med och slog och hässjade hö och sådana saker, fiskade och lekte i skogarna. Att tälja småsaker var liksom naturligt. På något sätt: den där miljön jag tillbringade mina barndomssomrar i känns så lycklig och harmonisk. Kanske är det någon närhet till det man känner i slöjdandet också. Jag tror det mer och mer.
- Innan jag började slöjda själv tyckte jag om att uppleva slöjd. Jag reste runt och tittade på sameslöjd och nybyggarkultur i Västerbotten och Norrbotten. Och då visste jag inte att mina förfäder på farsans sida råkade vara just samiska nybyggare. Det var nästan läskigt när jag fick reda på det. Min farfars farfars far finns beskriven i "Gamla byar i Vilhelmina" när han kommer från Åsele till Grundsjö som nybyggare 1822. Det är kanske egentligen mest kuriosa, men ibland får jag en djup existensiell känsla när jag slöjdar och kanske har det något med det att göra.

 

 

 

 

 

 

Lars Henrik Thurfjell, en skidmakare från Luleå, är en stor förebild, liksom Haakon Gullessons med sina träskärningar samt Per Nilsson Öst, bildhuggare. Han inspireras också av Jemt Olov Persson.

Det senaste som Niklas har tillverkat är en pinnlist. En kopia av en pinnlist som satt i ett gammalt uthus på gården.
- Enkel men genial. Det ska bli en "produkt" har jag tänkt, och den ska nog heta "kallfarstun". Jag har en riktigt fin skopa gjord av björkvril på gång också. Den ligger på tork, grovtäljd.

- En annan rolig grej jag gjort är mitt lieorv, ett skaft till en lie. Jag hade köpt lien (bladet) av Mattias Helje för länge sedan, men så kom jag mig för att göra orvet (skaftet). Det är så häftigt att gå och slå hemma på tomten och njuta av hur perfekt den passar mig, eftersom jag gjort den att passa just mig (höet går jag och sonen över till grannens kor med). Att slå med lie är ju en konst, så det blir inte bara en konst att göra orvet, sedan skall lien justeras efter hur man använder den och sedan ska man kunna använda den rätt. Det blir väldigt roligt när man lyckas och känner att det fungerar. Min farfar gjorde tydligen bland annat körredskap till hästen och när han varit ute och kört med några nya skaklar eller liknande så kunde han komma in och säga kort och gott "det fungerar". Det är en tillfredställelse i att det fungerar. Man reder sig. Janne Eliasson, en slöjdare i Fågelsjö, gav mig ovärderliga tips och en lektion i att slå med lie i sommras.

Inspirationen hämtar Niklas mestadels från böcker eftersom de oftast är mer lättillgängliga än de gamla allmogeföremålen som ju inte alltid finns inom räckhåll. Han läser mycket om byggnadsskick och kulturhistoria och besöker museer, gammelgårdar eller överhuvudtaget gamla miljöer för att där finna inspiration.

Att göra saker som folk verkligen behöver och som man kan använda är något han försöker utveckla.
- Det är lätt att få hybris och intala sig att folk vill köpa en idé eller ett starkt uttryck. Någonstans mellan folkkonst och byggnadsvård vill jag kunna placera mina saker. Jag vill inte att mina saker ska vara så mycket av solitärer. Jag söker ett lite mindre personligt och mera allmänt men ändå genuint slöjduttryck.
Paradoxalt nog tror jag att man måste känna sig riktigt säker på sitt uttryck för att nå dit. Den här kraften som man känner i gamla allmogeföremål, jag tror den kommer mycket ifrån att man inte så medvetet reflekterade över varför saker såg ut som de gjorde. Det var något som var naturligt - en dörr gör man så, ett fönster gör man så, en skål gör man så. Så naturligt vill jag att mitt skapande ska vara. Jag vill nöta in det istället för att tänka fram det!

I kultursverige idag kan Niklas sakna människors intresse samt små och levande arenor för kultur men mest av allt gemenskap.

Och hur var det nu med stenålderspartiet?
- När jag ser på den lilla by där jag bor med älven och skogarna och fina trähus, så mycket fint, kohagar, hästhagar. Och här omger sig människorna med så mycket plast och plåt och betong och asfalt och syntet. Varje gård har en plastgungställning, en plastrutschkana, en plastswimmingpool, en studsmatta, trädgårdsmöbler i plast och så ett partytält, folk skjutsar runt sina åkgräsklippare på släpet på sommaren och sina skotrar på vintern. Folk håller på och lagar grejer som inte går att laga, rengör grejer som aldrig blir rena, man tror att man kan göra det bekvämt för sig - det är bara att köpa. Det finns ingen värdighet kvar längre i vårt förhållande till våra ägodelar. Det känns som ett passivt och fantasilöst sätt att se på tillvaron. Med två barn så håller plastinvasionen på att skölja över även vår familj. Mor- och farföräldrar tycker att de ska ha rutschkanor och gungställningar. Man måste väldigt aktivt ta ställning för att inte leva med en massa fula saker, vi har sagt åt folk att vi inte accepterar plastiga förfulande saker.
Jag skulle vilja se ett samhälle med mer naturmaterial och att människor även vet hur man kan använda dem, men framförallt att man ser kvaliteten och att man tar tag i sitt liv liksom. Jag skulle vilja se folk lägga en planka över några stenar i terrängen och sätta sig på den, eller såga till några kubbar. Ett långbord på träbockar istället för stålrör. För att nå dit kanske man måste börja ordna workshops i grundskolan. Vad vet jag? Träna folks kreativitet.

Läs mer på Niklas hemsida: Länk