Hembygdsgårdar och genus.
Hembygdsgårdar och genus.
Jag och mina systrar växte upp med föräldrar som vid finare tillställningar alltid bar folkdräkt, mamma från Ångermanland och pappa från Hälsingland. Även om turerna till Hägnan endast kan klassas som utflykt så ansåg de förmodligen att folkdräkt var det enda rätta i miljön med folkmusikspelare och dansare. Ingen slapp undan folkdräkten, vi barn pyntades från ett års ålder till tio i små kycklinggula klänningar från Dalarna, arvegods från vår farmor. Oj så söta vi var. Den närmaste halvtimmen, i den gassande sommarvärmen klibbade den kycklinggulaklänningen fast som smält gummi längs våra kroppar. Plagg efter plagg åkte av, hätta, väska, förkläde, sjal. Det slutade oftast med att vi endast hade strumpbyxor kvar eller den kycklinggula klänningen som efter att förklädet rykt visade en enorm öppning mitt fram på dressen.
Trots att varje besök vid Hägnan innebar värmeslag utan dess like så är minnet av den positiva känslan som besöken gav bestående. Historierna kring jättarna som kastat upp stora stenar på hustaken var lite skrämmande men annars så infann sig ett lugn kring de gamla byggnaderna. Slöjden var en självklar del vid denna plats och i den tid som försökte återskapas. Kvinnor och män i tidsenliga kläder och frisyrer. Kvinnorna spann och tovade, männen täljde eller stod i smedjan. Kanske var detta en del i min uppväxt som fått intresset för slöjd att växa.
Frågan jag ställer mig många år efter besöken på Hägnan handlar varken om folkdräkter, värmeslag eller om historien om jättarna var sann. Mina funderingar går i banor kring genus. När hembygdsgårdar och friluftsmuseum illustrerar en tid där linjen mellan kvinnors sysslor och mäns sysslor var än skarpare än idag, finns det då något genusperspektiv med i tankarna?
Det handlade förstås mycket om överlevnad, effektivitet, det som var praktiskt och ett samarbete där alla gjorde lika mycket. Likaväl är det samma ”ursäkter” som kommer upp i dagens samhälle när det diskuteras vem som kopplar in videon åt ungarna och vem som tar disken. Vad skulle hända om det en dag satt en man och spann vid sländan iklädd klänning eller en kvinna som stod i smedjan? Överallt i samhället skapas det kön.
Mina frågor lyder:
Vad görs idag på hembygdsgårdar och friluftsmuseum runt om i landet?
Finns någon diskussion kring genus? Och hur tar man i så fall sig an problematiken?
 |
Innan skolåldern brukade jag och min familj åka till Hägnan, ett hembygdsområde utanför Luleå tillhörandes Gammelstan och som en parentes; numera ett världsarv. |
Jag och mina systrar växte upp med föräldrar som vid finare tillställningar alltid bar folkdräkt, mamma från Ångermanland och pappa från Hälsingland. Även om turerna till Hägnan endast kan klassas som utflykt så ansåg de förmodligen att folkdräkt var det enda rätta i miljön med folkmusikspelare och dansare. Ingen slapp undan folkdräkten, vi barn pyntades från ett års ålder till tio i små kycklinggula klänningar från Dalarna, arvegods från vår farmor. Oj så söta vi var. Den närmaste halvtimmen, i den gassande sommarvärmen klibbade den kycklinggulaklänningen fast som smält gummi längs våra kroppar. Plagg efter plagg åkte av, hätta, väska, förkläde, sjal. Det slutade oftast med att vi endast hade strumpbyxor kvar eller den kycklinggula klänningen som efter att förklädet rykt visade en enorm öppning mitt fram på dressen.
Trots att varje besök vid Hägnan innebar värmeslag utan dess like så är minnet av den positiva känslan som besöken gav bestående. Historierna kring jättarna som kastat upp stora stenar på hustaken var lite skrämmande men annars så infann sig ett lugn kring de gamla byggnaderna. Slöjden var en självklar del vid denna plats och i den tid som försökte återskapas. Kvinnor och män i tidsenliga kläder och frisyrer. Kvinnorna spann och tovade, männen täljde eller stod i smedjan. Kanske var detta en del i min uppväxt som fått intresset för slöjd att växa.
Frågan jag ställer mig många år efter besöken på Hägnan handlar varken om folkdräkter, värmeslag eller om historien om jättarna var sann. Mina funderingar går i banor kring genus. När hembygdsgårdar och friluftsmuseum illustrerar en tid där linjen mellan kvinnors sysslor och mäns sysslor var än skarpare än idag, finns det då något genusperspektiv med i tankarna?
Det handlade förstås mycket om överlevnad, effektivitet, det som var praktiskt och ett samarbete där alla gjorde lika mycket. Likaväl är det samma ”ursäkter” som kommer upp i dagens samhälle när det diskuteras vem som kopplar in videon åt ungarna och vem som tar disken. Vad skulle hända om det en dag satt en man och spann vid sländan iklädd klänning eller en kvinna som stod i smedjan? Överallt i samhället skapas det kön.
Mina frågor lyder:
Vad görs idag på hembygdsgårdar och friluftsmuseum runt om i landet?
Finns någon diskussion kring genus? Och hur tar man i så fall sig an problematiken?