När det inte går att väva.
 |
Nu har det snart gått ett år sedan det sade tvärstopp i vävstolen. Meta Skoglund |
Jag älskar - eller rättare älskade (nej det får inte vara så) - att väva och jag trodde det var möjligt att väva mig ur depressionen. Jag har gått utbildningar, kurser, deltagit i föreningar, arbetstränat i vävstuga, deltagit i tävlingar, vävt febrilt till olika utställningar och ändå har jag inte blivit frisk av vävningen. Jag har trott att vävningen skulle kunna göra mig fri från stressen och sorgen och rädslan men det har inte gått och jag Saknar SÅ att väva.
Ändå går det inte att väva
Vävningen har gett mig väldigt mycket medan jag har fått sitta och solva tusentals tunna lintrådar tillsammans med mina egna tankar eller tillsammans med någon på Vävstugan. Det gav mig en sådan tillförsikt att vara där på norra Älvstranden i Göteborg. Medlemmarna var så vänliga och hjärtliga och det sipprade in mycket kärlek. Jag har skedat täta färgstarka vackra ripsmattor i timmar i hopp om att lugnet ska lägga sig. Jag har slagit in evigt många ullinslag och fått ett rosengångsmönster av växa fram. Daldrällsduken jag analyserade och sedan vävde fick mig att få ett förhållande till den tunnaste lintråd. Färgerna och formspråket har fått mig att ”av lycka flyga omkring” på mina vävda trasmattor.
Ändå går det inte att väva
Jag är ingen vävkonstnär. Jag har inget textilt arbete att luta mig mot eller vävskoleexamen. Jag har ett rackarns dåligt självförtroende, för lite pengar, ingen ork, ingen energi, försäkringskassans och samhällets krav på mig att bidraga till att höja lågkonjunkturen och jag har mina blåa skissböcker fyllda av vävidéer.
Ändå går det inte att väva.
Så är jag här och LÄNGTAR efter att väva, sätta mig i lugn och ro och bara väva och väva, för att jag tror fortfarande att det är det enda rätta. Trots att jag inte når fram går jag omkring och fantiserar mycket om vävning. Men jag påminns, av min egna stränga tankar, att jag ändå inte är tillräckligt medveten om att det inte går att väva för det finns inte längre något behov av handvävt. Vem som helst kan ju ta bussen till möbelvaruhuset och köpa en matta för en och en halv hundralapp, efter en timme vara hemma igen och lägga den tjusigt på vardagsrumsgolvet. Där ligger den fint tills den är tillräckligt smutsig för att tvättas, kanske den hamnar på balkongen först och sen i soporna. Åter igen tas bussen till möbelvaruhuset. Sådär en femton gånger går det att göra samma sak jämfört med att åka till någon ort i Västra Götaland, gå på hantverksutställning och finna en matta där. Prismässigt alltså.
Ändå går det inte att väva
När det nu inte går att väva rensar jag bland mina papper och finner information om vävkurser, vävutställningar, förfrågan om bidrag till väv- eller slöjdtävlingar med deadlines och deltagande i samlingsutställningar, erbjudanden om tilltalande sammankomster, fina små vävtips, möten i vävföreningar och många andra aktiviteter kring vävandet och jag får så mycket panik.
Ändå går det inte att väva
Åh jag längtar efter att kunna få väva till människor som vill ha mina mattor och som kan betala för det – men - egentligen har jag kommit på att det jag verkligen skulle vilja är att köra total återvinning och byta tjänster när det gäller mattor. Tänk er denna annons: ”Lämna dina urväxta, urtvättade kläder och trasiga lakan, få tillbaka en matta”. Då kan det bli precis det som kunden gillar, om jag väver av just dennes egna kläder och textilier. Självvalt. Recycling. Pengafritt (”har jag närt en kommunist vid min barm” säger genast min pappa i mina tankar). Kanske jag kan få tillbaka en mjuk massage eller helas på något sätt i min ledsna själ. Då skulle jag tycka det var värt att väva.
Ändå går det inte att väva
Jag önskar att jag hade någon att dela mina drömmar med. Jag vill så otroligt mycket men jag har tappat förmågan att begränsa mig så att min energi brister. Rent praktiskt vill jag vävning – uträkning, uppsättning, varpning, förskedning, pådragning osv. Metaforiskt vill jag vävning – jag samarbetar med materialet eller en fysisk person och väver samman mitt och andras, stimulerar mig själv och den andre och det generera mera energi och vi kan skapa mer än man någonsin kan göra i sin ensamhet.
Ändå går det inte att väva 
Jag monterade ner vävstolen i somras och det kändes faktiskt skönt. Sen stod mitt skötebarn i sina delar i tre månader. Till alla er som har nermonterade vävstolar. Ha inte det, det är
”a piece of cake” att montera upp den. Det gick illsnabbt och det sipprade ett varmt fnitter genom kroppen på mig när den stod där igen i all sin prakt. Just därför inga omonterade vävstolar för det porlande fnittrets skull!
Ändå går det inte att väva
Så länge sorgen hindrar mig kommer jag inte att kunna väva, skulle min rosenterapeut säga till mig. Sorgen som har kommit att bli mitt hinder. Väva mig ur sorgen. Jo jag vet att det är nog många som tänker så.
Ändå går det inte att väva.
Jag varnade dig läsare att det fanns inget lyckligt slut eller någon förnumstig knorr
på denna betraktelse och det gör det inte heller. Vardagen innehåller så mycket kamp om att lyckas. Jag orkar inte kämpa med detta längre, kanske om jag förstår hur jag ska kunna släppa på kampen går det att väva. Men det återstår att se när jag kommer så långt. Det skulle i så fall vara när vävstolen inte vill vara ensam, det vill ju inte jag heller och när jag har behov av vävstolen går det att väva.
November 2008
Skrivet av Meta Skoglund
Fotnot:
Meta Skoglund har fått stort stöd och berättar att uttrycka sig om det hon känner är ytterligare ett steg i rätt riktning.