Spinnrockens vara eller icke-vara.

I somras skrev jag glad i hågen i min blogg om hur jag äntligen skaffat en spinnrock och lärt mig använda den. En av kommentarerna jag fick var hur mina läsare också skulle kunna tänka sig att ha en, men enbart som prydnad. Senare under hösten körde jag förbi en lokal floristutbildning. Ute vid vägen hade en spinnrock placerats, delvis täckt med blommor och mossa, utgörande ett elevarbete. Allt detta har väckt tankar, spinnrocken, vilken plats har den egentligen idag? Spinnrocken har kanske tappat sitt ursprungliga värde. Har den förvandlats från ett nödvändigt nyttoföremål med ett väldigt konkret användningsområde till att bli ett prydnadsföremål?

Förr var spinnrocken ett nödvändigt ont för flickor och kvinnor. Tidigt fick flickorna börja lära sig konsten att spinna jämna och tunna trådar för att tillfredställa det textila husbehovet och gärna även få ihop ett överskott som kunde säljas och ge en välbehövd extra inkomst. Fåren klipptes två gånger om året, vår och höst. Under hösten och förvintern skulle ullen kardas och spinnas, av tradition innan jul. Under mellandagarna fick det textila arbetet vila, för att kvinnorna sedan efter helgerna satte upp vävstolen och började väva. Detta innebar oändliga timmar framför spinnrocken för hushållets kvinnor. Det var även vanligt att man i mer välbärgade hem lejde ut delar eller hela processen att spinna ullen till garn till fattiga kvinnor i bygden. Detta kunde vara änkor, torparhustrur i behov av extrainkomster eller inhysingar som behövde denna lilla inkomst. Om möjligt spann man på spinnrock, för de som var för fattiga för inskaffandet av en sådan fick den enklare och billigare sländan tjäna som spånadsverktyg.

Inget av detta är nödvändigt idag. Garn införskaffas allra lättast i närmsta matvarubutik, om man är lite mer kräsen i en garnbutik. Vi som spinner betraktar väl spånad snarare som en avkopplande och fascinerande hobby än ett tungt ok.

Jag blev omedelbart trollbunden av spånaden, främst med spinnrock men även med slända. Känslan av att kunna framställa garn från grunden, vetskapen av att jag kan verkligen allt själv, från att spinna garnet till att sticka/väva och sy ett färdigt plagg. Känslan av att arbeta med fibrer och hur de förvandlas till garn. Allt detta var och är fascinerande. Jag har även märkt liknande reaktioner hos åskådare då jag som en del av arbetet på friluftsmuseet Gammlia i Umeå har spunnit. Det är magiskt.

Spinnrocken som maskin är spännande och ytterst tacksam att visa upp i arbete. Den är stor och tydlig, det syns verkligen att det är något som händer och den har delar som snurrar! Till detta kommer det nästan magiska arbetet där ullfluff utan ordning blir ett prydligt garn.
Stickning, virkning och vävning kanske inte jämt förekommer i varje hem idag, men vi har nog alla en relation till det. Vi har stickat i skolslöjden, har en förälder som virkar eller en mormor eller farmor som väver. Men spånad däremot, finns en spinnrock i ett hem nära dig så är det troligt att det är i egenskap av prydnadsföremål.

Kanske handlar omvandlandet till prydnadsföremål om en omedveten anpassning för att spinnrocken även i vår tid ska kunna leva vidare trots att den inte längre fyller någon funktion? Men i formen av ett föremål, en prydnad, istället för ett redskap. Fyller den då fortfarande sitt syfte?

Min personliga åsikt är, våga använda din spinnrock! För är det verkligen mer respektfyllt mot våra föregångare och det arbete som lagts ner för att framställa textilier att låta spinnrocken placeras på en piedestal och få rollen som prydnad eller blomspaljé än att använda den för sitt egentliga syfte?