Kurs i navarsmide

Kurs i navarsmide

Det är kul att åka på kurs, det är bara att konstatera. Eftersom det ofta innebär en ny miljö och nya människor blir det i sig lite spännande och inte minst att få lära sig nåt nytt. Är det sen nåt man är intresserad av så gör inte det saken sämre. Så var fallet med den kurs i navarsmide som jag gick i höst.

En navare är en både gammal och funktionell modell av handborr som har använts mer eller mindre oavbrutet från vikingatid och än idag. Det som är speciellt med navaren är bland annat att den lämnar lätt koniska hål, vilket är bra i vissa lägen. Av den anledningen och för att den är lätt att använda så är den väldigt eftertraktad bland många träslöjdare, slöjdlärare och slöjdklubbar, men även bland vissa byggnadsrestuarerare. Problemet är att de inte finns att köpa och det finns heller inga smeder som kan tillverka dem. Nästan. Två norska farbröder i åttioårsåldern håller den traditionen och kunskapen vid liv även om deras produktion inte riktigt lyckas möta efterfrågan. Och är man över åttio år kan man knappast klandras om man vilket år som helst bestämmer sig för att gå i pension. Men vad händer med navaren då?

Därför anordnade Västra götalands konsulenter en kurs i navarsmide där Johannes Fors, en av nämnda farbröder under en helg lärde femton andra smeder hur han smider navare. Nu är en helg lite för kort tid att bli en fullfjädrad navarsmed på, men det är en början och en uppföljning av kursen kommer nästa år.

Som jag sa så är hela fenomenet med att åka på kurs lite speciellt. I det här fallet var det länge sen jag fick chansen att utveckla mitt smide på det här sättet och efter en sommar med mest enklare prydnadssmide var det grymt skoj att få gå till städet och utmana sig med nåt helt nytt. En annan rolig detalj var att ett par av mina tidigare smideslärare också deltog på kursen. Det var intressant att gå från att ha jobbat som lärare/elev till att delta på samma villkor i samma kurs.

Jag märkte också hur viktigt det är med pedagogiken. Inget ont om Johannes – gubben är åttioett år och har en imponerande energi och vilja att lära ut. Men någon erfaren pedagog är han inte. Det märktes att han gjort dessa navare i många år men förmodligen aldrig reflekterat i detalj över hur han gör eller varför. Med andra ord vet han precis vad han gör, men har svårt att klä det i ord eller visa på ett tydligt sätt. Jag vill påstå att utmaningen låg lika mycket i att lyckas se och förstå exakt vad han gjorde som i att lyckas göra det själv.