En kärleksförklaring till Paul Klee

Äntligen ska jag få se Paul Klee - min idol i konstvärlden sedan jag såg honom i en konstbok under min folkhögskoletid. Det var en plötslig förälskelse som inföll för ungefär fem år sedan och som sen dess har pågått i en något vagare form - mer som en vilande flirt. Tyvärr kommer den inte att kunna besvaras. Paul Klee dog 1940 och även om han hade levt idag hade han varit alldeles för gammal för mig, men hans bilder får det att värmas i magtrakten.

Paul Klees verk finns på tredje våningen på Berggruen museum i Berlin. På första och andra våningen finns ett imponerande antal Matisse och Picasso som jag lite pliktskyldigt tittar på och konstaterar att de är bra. Men det är inte därför jag är här.

Jag går upp för sista trappan mot översta våningen. Trapporna sträcker sig runt den öppna mittendelen som avslutas med en glaskupol längst upp i taket. Jag går lite fortare - är spänd -jag har ju aldrig träffat Paul innan. Plötsligt stannar jag till. Hittade jag bara på när jag bestämde mig för att Paul var min idol? För att enkelt kunna svara på frågan vem min bästa konstnär är? Lite som att man vid vissa tillfällen kan hitta på att man har en pojk-/flickvän som kommer från Andorra bara för att verka intressant och för att det är vad lyssnaren vill höra. Hoppas, hoppas att min smak inte har ändrats under de år som gått och hoppas att Paul inte gör mig besviken.

Jag tar de sista trappstegenoch tänker att jag måste ladda lite mentalt innan jag ser honom i ögonen första gången. Jag sätter mig på en bänk i första utställningsrummet och skriver detta. Inte titta upp än. Snart, snart. Lite som julafton detta. Nu bestämmer jag mig för att tro att han kommer att leva upp till mina förväntningar. Jag tittar upp...

Tre tavlor senare. Ja, Paul, jag älskar dig! (ich liebe dich) Kvadrater, linjer och färgfält. Allt ordnat. Och titlar som "barbarisch - klassisch - festlisch" eller "Abstracte Farbenharmonie in Vierecken mit Zinnoberroten Akzenten". Hur kan man undgå denna mästare?

Småleende sätter jag mig på en bänk och börjar teckna av en mörkt randig tavla men när jag ser att flera av de andra besökarna tar kort så frågar jag en storväxt herre till vakt om det är ok att jag fotograferar. Och när han svarar "Yes, but without flash" blir mitt leende ännu större.
Jag kan ta med Paul hem!



Förutom tavlorna är det finaste på utställningen en mamma med sin 9-åriga son som sitter på golvet och ritar av Paul-tavlor. Eller, det är sonen som ritar - med blyertspenna och färgkritor - och mamman som kommer med uppmuntrande förslag. De ser båda ut att vara mycket inne i sin uppgift - på ett lekfullt sätt - precis som Pauls tavlor.


I första versionen av den här texten, skriven på plats i museet, gjorde jag på slutet några formuleringar som löd ungefär "Skit i Picasso och Matisse, det är på tredje våningen Han finns!" Nu, några timmar senare, i en något svalare kvällsstad vill jag inte vara riktigt så radikal. Jag tror att det finns plats för flera kärlekar i ens hjärta och en Klee-förälskelse behöver inte utesluta en Matisse-beundran. Men de sista raderna som jag skrev i museet vill jag ändå hålla fast vid och avsluta denna text med:
Människor - gör något som folk kommer ihåg!
Gör själv och bli någons Paul Klee!




Vill du också drabbas av Klee, Matisse eller Picasso i Berlin? Åk U-bahn till Sophie-Charlotte-Platz och ta en 10 min promenad mot Schloß Charlottenburg, på vänster sida precis innan slottet, på Schloßstraße 1 hittar du Museum Berggruen. Och när du ändå är i krokarna så gå in på Bröhan Museum precis innan och titta på deras art decoutställning.

Befinner du dig istället i Bern är Zentrum Paul Klee en annan höjdare där man kan bli förälskad. Fram till 26 september 2010 visar de också omfattningsrika utställningen Klee meets Picasso.

För Kravallslöjd i Berlin