Ett annorlunda galleri i Berlin

På en bakgård i ett kvarter på Berlins östra sida gömmer sig Galleri Tachele. Den värld besökaren kliver in i är utan dess like. I ett hörn av bakgården ligger ett café och åt andra hållet syns någon slags bar. Suget efter mat och dryck känns avlägset i den euforiska känsla som fyller min kropp när jag tar första steget in i huset.

Trapphuset är från tak till golv täckt med graffiti, planscher och tänkvärda ord.
Grå betongväggar med ord som fitta och kuk klottrade med någon svart stulen penna känns avlägsna. Galleri Tachele är ett kulturhus med en fantastisk blandning av uttryck. Musik, måleri, teater, textil. Alla samlas de under samma tak.

 

Jag möter två män var på den ena sitter redo vid en symaskin. Runt bordet hänger mängder av kläder, väskor, tavlor och andra odefinierbara prylar. De berättar att de hållit till i huset sedan 15 år tillbaka.
Här har de sin egen ateljé som de disponerar som de vill. De säljer sina saker och betalar en hyra för att få tillgång till en egen plats.
Inte helt oväntat är det manliga könet överrepresenterat på denna plats så som på så många andra ställen. Av de åtta personer jag stöter på, är två stycken tjejer. Varav den ena utan egen ateljé och får än så länge hålla tillgodo med en liten hörna hos en annan manlig konstnär.
Hon berättar att Tacheles drivs av ett kollektiv. För att få tillgång till ateljéerna kan man anmäla sig hos dem, namnet hamnar på en lista och sedan är det bara att vänta. Vissa av ateljéerna hyrs ut några månader i taget till konstnärer som behöver lokaler för tillfälliga projekt.
Världen i huset ändras hela tiden, det byggs, målas, spelas musik och hela tiden finns en ruljans på konstnärer med några fasta eldsjälar.

Tachele är ursprungligen ett judiskt ord med betydelsen liknande att tala klarspråk, hävda, framföra. Sin plats har byggnaden i ett tidigare judiskt kvarter på östra sidan av Berlin.
Huset som sådant har haft en del brukare innan det omvandlades till galleri. Mellan 1943 och 1945 bombades huset och förstördes på flera områden. Tanken var att riva hela byggnaden men 1990 tog en grupp konstnärer över huset och skapade sitt eget kreativa mecka och ett forum för nya idéer och tankar om livet och konsten.

 

Flera av konstnärerna som arbetar i byggnaden låter ateljéerna stå öppna för besökare. Det blir en viss närhet till konsten och dess skapare men samtidigt känns avståndet långt. Jag får lite känslan av att titta på djur i bur. Frågor om hur man som konstnär ska kunna dra gränser. Hur konsten ska kunna vara en upplevelse tillgänglig för alla samtidigt som var konstnär behöver en inkomst för att kunna fortsätta.

 

Kultur går ej att köpa läser jag på en tavla i collage samtidigt som det säljs planscher och vykort i mängder strax utanför ateljén. Galleri Tachele liknar på flera sätt de etablerade stora museerna och konstgallerierna, samtidigt som hela byggnaden och människorna och konsten däri visar på något helt annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka på gården har människor av olika de slag avslappnat slagit sig ner för att vila, fika eller bara beundra konsten.
Jättebokstäver i kopparfärgat järn formar sittplatser, och i kontrast ligger Ikeakuddar som sett sina bättre dagar sporadiskt utspridda.

Trots den unkna lukten av urin och öl i Tacheles trappuppgångar så är minnet som består den härligt doftande lukten av kultur.

Skrivet av utrikeskorrespondent Anna Palm