Min djuriska park.

På Sjöfartsmuseet i Göteborg pågick under 2008 utställningen ”Min djuriska park”. Utställningen har turnerat i över tio år, sen den för första gången visades på Naturhistoriska Museet i Göteborg år 1997. Då var jag 13 år, och såg ett teveprogram om utställningen, tyvärr blev det aldrig av att åka till Göteborg för att se den. Nu bor jag i stan, på Sjöfartsmuseet har jag arbetat som guide, och oddsen därmed goda för att utställningen inte skulle gå min näsa förbi ännu en gång!

Konstnären Eric Langert har tillverkat djur av gamla föremål, som element, handskar och elkondensatorer.
Att Sjöfartsmuseet väljer att visa just den här utställningen beror på att museet i år firar 75-årsjubileum. Utställningens tema går väl ihop med Sjöfartsmuseets ambition, att presentera historia och förnyelse. När jag vandrar omkring i utställningen fascineras jag av att jag inte ser massa trasiga cykelhjul, bildäck, skoblock och husisolering. Det jag ser är fåglar, krokodiler, fiskar och får. Ibland får man till och med leta noggrant för att överhuvudtaget se originalföremålet.  Till exempel pingvinerna av simdynor och öronsprutor har helt och hållet anammat pingvinväsendet, det dröjer flera minuter och kräver hjälp av min pojkvän, dito fotograf, för att fatta vad det var från början. Många av djuren har dessutom fått fyndiga namn. Vad sägs om ”Radiator Rex”, ett fem meter långt dinosaurieskelett? Eller ”Condensator et Resistorium”, två egendomliga insektsarter flerfaldigt representerade i en insektssamlingslåda?

Ytterligare en anledning till att Sjöfartsmuseet är glada över att ha ”Min djuriska park utställd är de två alligatorerna som tidigare fanns på museet, och som många besökare fortfarande minns och frågar efter. Nu finns det alligatorer på museet igen, men den här gången består de av bildäck, där dubben utgör ryggmönstret. Dessa kräldjur är tydligen också rätt tåliga, med tanke på vilka olika attacker från alla museibesökande barn som de stått pall för under årens lopp. Även soffan i form av en noshörning (eller kanske noshörningen i form av en soffa) är imponerande stryktålig, med tanke på att tre olika familjer bara under vårt besök antar att en soffa alltid kan användas som soffa även om det står en stor ”Rör inte djuren”-skylt bredvid. Hornen växer på den yrkesskadade museiguiden, men faktum är att deras agerande visar på något intressant, nämligen kvaliteten hos noshörningssoffan. Hade jag varit barn hade jag definitivt också velat sitta ner.

Sammanfattningsvis kan man säga att utställningen leker med både konst och hantverk, genom att låta gamla bruksföremål omvandlas till djur som ibland lyckas lura ögat totalt.  I vissa fall, som i nämnda pingvinexemplet tar djuret över helt, i andra som med alligatorerna är det fortfarande uppenbart vad originalföremålet var, men dess karaktär samspelar väl med djurets. Dessutom är det ju ett nästan övertydligt exempel på återbruk. Gjort på bästa möjliga sätt, där både det gamla föremålet och det nya formar intrycket vi får.

Fotograf; Jimmy Olander