Att ärva garn

Jag har ärvt en garnsamling. Och då menar jag inte ”ärvt” som i: Någon har haft storstädning i syateljén och bestämt sig för att ”Garnernas Gulag” ligger i mitt hem. För sånt händer också då och då.

Jag är en mästare på att dra till mig andra människors gamla textila rat. De överblivna delarna av tyget till någons gamla balklänning. En liten ask med någons mormors ogifta systers gamla spetsar.
En gång fick jag nästan hela innehållet i någons gamla saccosäck. Tusentals små vita plastkulor som hotade att ta över min lägenhet, mitt förråd och hela trapphuset, ända tills jag lyckades överlista dem och stänga in dem i en ny, något mindre saccosäck. Trots att jag trodde att de små vita plastkulorna skulle överlista mig, får jag erkänna att det var ganska roligt.

Den här gången är det inte alls roligt. Den här gången är det verkligen ”ärvt” som i: Någon har gått bort, och det var jag som fick garnet. Denna någon är, dessvärre, min mamma. Nånstans mellan 5 och 6 flyttkartonger garn och oavslutade stickningar. ”Jag vet” säger min vännina Cecilia, när jag ringer henne och berättar, ”Jag har ärvt 100 kubikmeter tyg och jag kan inte ens sy”. Cecilias mamma har nämligen också gått bort, och på det hela taget tror jag att Cecilia är lika förvirrad som jag över att mammor över huvud taget är dödliga varelser. Vem hade kunnat ana det?

Det är väldigt fint garn jag har ärvt. Stickerskan och väverskan i mig jublar över de fina färgerna och kvalitén på garnet. Men sedan tar dottern i mig över. Jag stirrar uppåt. ”-Hallå där uppe! Du som är allt som är, eller vad nu vill kalla dig, kan vi byta? 5 flyttlådor kvalitetsyllegarn mot min mamma?” Det är alldeles tyst däruppifrån. Men någonstans inom mig ser jag min mamma som en tjock liten ängel i en trådsliten batikklänning.Hon sitter och stickar moln. Och precis när molnet börjar tro att det är något sprättar hon upp det igen. Precis som hon gjorde med nästan alla tröjor hon började på.

Eller gjorde hon det? Jag försöker räkna alla påbörjade stickningar jag hittar, men jag ger upp. Jaha. Vad ska jag göra med dem då? Det går ju inte att sprätta något som MAMMA har börjat på! Men sticka klart det kan jag inte heller göra. Mamma stickade adrig någonsin efter mönster, och det är helt omöjligt att avgöra vad hon hade tänkt sig med alla dessa stickningar.

Sista gången jag var och tittade på min mamma, låg hon i en sjukhussäng och hade ingen aning om att jag var där. Hon hade ingen aning om att hon själv var där heller. Hon var förmodligen inte där, hon var nog någon annanstans. Men hennes kropp var där, och jag tittade på hennes kropp där den låg under en filt och andades och jag förstod att det nog var sista gången jag såg min mamma andas. Så när jag kom hem till min pappa föreslog jag att man skulle ta alla hennes påbörjade stickningar och sy ihop till ett bårtäcke, som skulle få följa med henne i graven. Han tyckte att idén i sig var fin, men praktiskt lagd som han är, tyckte han att det var bättre att ta en redan existerande filt som hon hade gjort. Och att inte skicka den med henne, för det vore väl synd på en så fin filt? Sant. Men vem ska använda den filten nu när vi alla vet att det var DEN filten som prästen öste mull på?

Egentligen stickade mamma inte så mycket de sista tio åren av sitt liv. Hon hade fått för sig att stickning ökar risken för hjärtinfarkt. Jag vet inte hur det kom sig att ingen talade om för henne att det kan vara en bra idé att undvika tobak också. För att slippa hjärtinfarkt alltså. Annars är jag den första att hålla med om att stickning kan vara hälsovådligt. Jag har tennisarm på båda armarna plus golfarm på ena armen. Och det är i allafall delvis stickningens fel.

Jag hör av mig till min vännina Cecilia igen. Hon har inga omedelbara planer på att lära sig sy nu heller. Hon sitter och täljer trädildos. ”Snickerboa hoppfallera”, tänker jag. Jag tittar igen på högarna av garn. En trädildo? Tja, Varför inte? Jag har ju ärvt väldigt mycket onystat garn. Jag skulle verkligen kunna behöva en nystpinne...