Att inreda med vävstol
 |
Med "inredning" menar en vävare vanligtvis något som man gör inne i en vävstol. Det är som om själva vävstolen är en så självklar del i hemmet att man inte tänker på den som en inredningsdetalj - något som den i allra högsta grad är, särskilt för oss som inte använder den för att väva på. |
Vad har man då för nytta av en inredningsdetalj som säkert tar åtta kvadratmeter i anspråk av det förnämsta rummet i huset? Ja, jag tror inte att jag överdriver - Åsas vävstol är två meter bred, för hon kan väva ett tyg på 160 cm bredd i den. Och den är säkert fyra meter lång, för det är en vävstol för damastvävning, med drag och harnesk och med dubbla varpbommar.
Den har sin plats i det rum där andra människor, som vi besökt, har sin tv, sin sköna sittgrupp och vanligtvis ett matsalsbord. Ett rum för sällskaplighet, med andra ord. Hos oss är det mest ett arbetsrum. Men även en ickevävare kan ha nytta av en vävstol.
Först måste den vara tillräckligt stor. Det är problemet med många vävstolar, att man försöker göra dem så kompakta att man inte kan gå in i dem. De är som moderna bilar, när man öppnar motorhuven finns det knappast plats att sticka in en hand. Nej, en vävstol ska vara som en femtitalsamerikanare, rejält med plats under huven och med ordentliga fenor. Åsas vävstol är sådan.
Denna vävstol har också jag nytta av.
Under vävstolen förvarar vi utflyktskorgar, bra-att-ha-tillhands-korgar, lådor med sådant som annars ska förvaras på en plats, där man inte kommer att hitta det. Här är allt överskådligt samlat. Det är praktiskt.
Över vävstolen har jag hängt den ljuskrona som vi tar fram till jul eller när det är festmiddag. Det är klart att den kunde fått hänga på vinden, men då skulle den aldrig bli använd. Det finns mängder med saker på vinden som aldrig kommer ner. Då är det bra med en placering i ögonhöjd, fast inom en inhägnad så att säga.
Och så själva föremålet. Eftersom det är en vävstol med harneskrustning finns det en stång över huvudet på vävaren. Den är mycket användbar att hänga långa medeltidssärkar på. De nuddar inte golvet då. Om man som jag ibland har en alba här hemma så är det här den givna upphängningsplatsen.
Den bästa platsen för en mässhake är den övre av de två varpbommarna. Där kan den samsas med den bordduk vi lägger på till söndagsmiddagen. Att använda den nedre varpbommen, när det är varpat, det är inte att rekommendera.
Jag har aldrig använt vävstolen att torka tvätt på. Men regnvåta struthättor har däremot fått breda ut sig på träramen och medeltidskoltarna har fått torka på harneskstången.
Dessutom är vävstolen mycket praktisk att hänga en vägglampett på. Ljusen kommer att lysa så fint från en plats mitt i rummet och är inte hänvisade till en vägg till vänster långt borta.
Och så det allra bästa med en vävstol mitt i rummet: den är en utmärkt klätterställning för en katt. Vi har haft katter som balanserat överst på slagbommen, nästan oberörda av att den strax ska slås. Vi har haft katter som legat på en smal tvärslå, som en leopard på en gren, med en hängande tass som balanslod. Men ingen har rört den spända varpen.
En gång skulle jag översätta "if you by mistake have got a tabby in the threadling" och tänkte: Inte bryr sig väl spräckliga katter om varpen. Men senare hörde jag talas om en katt som fick för sig att smyga in när skälet var öppet. När det slog igen var den fast. Hur den sedan kom ur sitt fängsel, det är en annan historia.
Skrivet av Martin Eriksson