En slöjdares julvåndor.

Som slöjdare har jag ofta den närmast tvångssyndromsliknande tanken att om jag kan göra något själv, då blir resultatet och nöjdheten också maximerade om jag faktiskt gör det själv. Och ingen vill ju ha någonting och känna sig halvnöjd med det.

Det kan gälla allt från pepparkaksdeg till gardinuppsättning till, hör och häpna, julklappar. Ingen hantverkare har väl undgått att någon gång känna inför årets största högtid att ”jag skulle ju kunna fixa handgjorda luffarslöjdskorgar/grytlappar/vinflaskefodral, (you name it) till alla,  och sen slå in det i extrasnyggt papper med ullrosetter och ett egenhändigt pysslat kort”. Det ligger liksom i identiteten hos en slöjare (i alla fall i mig). Därför sitter jag ofta i september och planerar julklappar för att få allt klart i tid och mina nära och kära har genom åren bland annat förärats muddar, linneskjortor, klänningar, kuddfodral och musbur (i trådtjack) i julklapp.

Den värsta jul jag varit med om vad gäller slöjdmani var för ungefär tio år sedan. Jag var fjorton och bestämde mig för att sticka mysiga tjocka ullstrumpor till mamma, mormor och farmor. Jag var ingen mästerstickerska på den tiden, kan knappast tillskriva mig den titeln idag heller. Sex strumpor är många strumpor. Speciellt om man i kombination med att vara slöjdfanatiker också är en trött tonåring. Jag började lite försent och stickade och stickade och stickade, och hann också med en hel rad filmer med jultema för att hålla ångan uppe, Ensam hemma, Unga kvinnor, Dödligt vapen (där firar de faktiskt jul flera gånger) och givetvis Sunes jul. Men det gick ändå inte så fort som det borde. Då gjorde jag en slöjdmässig/psykologisk vetenskaplig upptäckt. Om jag tog av mig strumporna och alltså satt och stickade med bara frusna fötter så ökade stickhastigheten avsevärt. Detta tillämpades en rad vinterkvällar och strumporna blev klara. Mamma, mormor och farmor blev mycket glada, själv fick jag fira en förkyld jul.

Nu i något äldre ålder har jag inte längre den äkta maniskheten för att det ska kännas motiverat att frysa om fötterna två veckor i sträck för att bli klar med julklappar i tid. Jag tänker istället tillämpa presentupplägget från en gammal vän på Sätergläntan. Istället för att ge bort ett färdigt föremål tillverkat med kärlek och omsorg (i bästa fall) och förkylning och panik (i sämre fall), är byggsatsen ett bra presenttema. Bitarna kan vara tillklippta, materialet och redskapen ingår och likaså gratis dygnetrunt-support. Presenten blir på så sätt en dubbel gåva. Både materialistisk och upplevelsebaserad. I dagens samhällsekonomiska läge får vi lära oss att göra det bästa av det mesta, och upplevelsen är ju utsedd till årets julklapp. Således är det egentligen egoistiskt av mig att sitta och färdigställa julklapparna själv när jag skulle kunna dela den skapande upplevelsen med personen jag skall skänka presenten till.
Kan det bli bättre?