Jag syr påsöm, alltså finns jag

Läser Karin Edlunds spännande text, Klädd dialekt, här på kravallslöjd, och spinner vidare på en tanke som slår mig. Eller, utför regelbunden misshandel snarare. Det kräver lite förklaring.

”. . . l’homme finalement se rend compte qu’il est seul dans l’immensité impitoyable de l’univers, duquel il a émergé purement par hasard. Ni son destin, ni son devoir n’ont été consignés par écrit. C’est à lui de choisir : soit le royaume des cieux, soit les ténèbres ici-bas.”
Det här har Jacques Monod skrivit och jag är ingen översättare men jag tror att man, lite hafsigt, skulle kunna säga att det betyder att människan uppstod av en slump och det är upp till oss vad vi gör med vår tid här (plus att människan är ensam i universum men det är fel).

Universum är stort. Och det finns plats för många olika scenarier. Att människan uppstår till exempel. Och tvärtom. Om människan uppstod av en slump så är universum stort. Så stort att det borde finns mer liv i universum än vi.
Kika på detta klipp: The Known Universe

I proportion till detta är det fullkomligt absurt att brodera blommor. Det konstiga är att det bara ger mer lust att brodera. Varför? Att titta på stjärnorna eller blicka ut över havet ger inspiration till skapande. Det är dessutom en lockande tanke att slöjda något oerhört vackert och komplicerat som ingen människa (eller annan varelse i universum.(för jag tror, till skillnad från snubben som citerades, att vi inte är ensamma i universum)) någonsin kommer att få se. Inuti vårt piano finns en hemlig värld av vackert snidat trä i guld. Är det för att vara snäll mot hon som stämmer pianot?
Nja. Vacker musik kräver omsorg. Vare sig någon ser det eller ej.

Så till min undran och tillbaka till tanken som jag slåss med. Hela tiden måste jag försöka legitimera mitt handarbete. Hela tiden försöker jag att rättfärdiga det! Och jag undrar varför?

Är det ett dåligt samvete? Skam? Att brodera när andra försöker lösa klimatförändringar. Det är ju så onödigt. En jävla lyx. Hela tiden måste frågan ställas: varför gör jag detta? Det löser minsann inga världsproblem. Men å andra sidan, vem fan är jag, att tro att jag är så viktig. Då är det mer fascinerande att tänka, hur stor är chansen att människan skulle uppstå. Och tänk på det här då: hur stor är chansen att hon dessutom skulle sätta sig ner och brodera blommor?!

Jag vet inte varför men handarbetet leder mig in i så existentiella frågor ;)
Och jag skiter fullständigt i vem som ser mina broderier.


Läs Karin Edlunds ovan nämnda text, Klädd dialekt  HÄR