Julfabel

Det här är en julberättelse som ger mig en skön känsla i kroppen. Den kan tyckas en smula överpedagogisk och reklamfilmsklämkäck. Men den innehåller mycket tänkvärt som är användbart på många plan när det gäller tron på den egna förmågan.

Oavsett om det gäller att starta ett eget företag, trotsa tjuriga lärare som hävdar att det absolut inte går att fingervirka fasta maskor (det går alldeles utmärkt kan jag meddela, resultatet blir en gles och intressant yta), eller bara  försöka ta livets alla krokigheter med lite klackspark. Läs och njut!

Min favoritberättelse till julen handlar om ett tåg. Ett litet tåg med många vagnar som rusade fram över ängar och genom skogar lastat med julklappar åt barnen som bodde långt bort på andra sidan berget. Hjulen snurrade med väldig fart, rusade fram över skenorna. Det lilla tåget var förtjust eftersom det förde med sig alla julklapparna till barnen och det skulle precis hinna fram i tid till de sista julklappsinköpen. Men plötsligt hördes ett brak. Pang! Precis vid foten av berget gick det lilla tåget sönder. Hjulen halkade till på skenorna och stod sen stilla. Tåget kunde inte komma varken framåt eller bakåt. Hur i all världen skulle det nu kunna göra resan över berget och komma fram i tid till julafton? Dockor, leksaksbilar, sparkcyklar, bollar, skulle de bli kvar i snön på skenorna till ingen nytta medan barnen på andra sidan berget skulle bli utan julklappar?

Det lilla tåget var mycket sorgset där det stod stilla och väntade på hjälp. Då hördes ett väldigt tuffande och ett stort kraftfullt lokomotiv kom rusande fram på spåret. Det var nyputsat och fint och alla skruvar och bultar blänkte och sken. Lokomotivet hade just avslutat sitt arbete för dagen och hade dragit ett långt tjusigt persontåg med sovvagnar och restaurangvagn. Det riktigt ångade av högfärd. ”Åh snälla snälla lokomotivet!” ropade det lilla tåget och alla vagnarna också. ”Snälla hjälp oss över berget! Vårt lokomotiv har gått sönder och vi är lastade med julklappar till barnen som bor på andra sidan berget. Kan du inte hjälpa oss?” Det stora fina lokomotivet pep och blåste ut en massa ånga. Det pöste av högfärd när det mullrande svarade: ” Det angår väl inte mig, det är inte mitt jobb att dra en sån där lilleputt som du! Jag brukar dra mycket finare tåg än det här! Jag har inte tid med dig!”.

Och det fina lokomotivet svängde in på ett sidospår och körde förbi det stackars lilla tåget som stod där alldeles övergivet. Snart hade det  lämnat det julklappståget långt bakom sig. Visst kände sig det lilla tåget mycket sorgset men det hade inte gett upp hoppet om att få hjälp. Men det ena stora tåget efter det andra tuffade fnysande förbi julklappståget trots att både lokomotivet och vagnarna ropade sig hesa efter hjälp.

När de väntat länge kom ett litet litet lokomotiv. Det var så litet att det verkade lönlöst att be det om hjälp. Men det lilla lokomotivet strålade klart och levande och tuffade och visslade och pep så det var en fröjd att se det. Och det lilla julklappståget och vagnarna ropade så högt de kunde: ”Snälla snälla lilla lokomotivet, hjälp oss över berget! Vårt lokomotiv har gått sönder och vi är lastade med julklappar till barnen på andra sidan berget. Snälla hjälp oss!”

Det råkade vara så att det lilla lokomotivet aldrig varit utanför bangården. Det hade inte gjort mycket mer i sitt liv än växlat in vagnar och tåg på nya spår. Men det tänkte på barnen som inte skulle få några julklappar och tyckte att det inte kunde låta det lilla tåget stå kvar på spåret. Det lilla lokomotivet började puffa ånga och svarade glatt ”Jag tror nog att jag kan!” Det ångade fram till julklappståget, hakade fast sig och började dra! Det drog och knogade och stretade. Och det lilla tåget började röra sig. Långsamt och försiktigt gick det, men det rörde sig! Det lilla lokomotivet knogade och hängde i, och pustade: ”Jag- tror- att- jag- kan! Jag- tror- att- jag- kan!!” Farten ökade långsamt och lokomotivet pustade fortare och fortare: ”Jag- tror- att- jag- kan! Jag- tror- att- jag- kan!” Till sist rullade med  jämn snabb fart och pustade i takt ”Jag tror att jag kan! Jag tror att jag kan!”

Och äntligen nådde det toppen av berget och stod och betraktade dalen under sig. Det hade stretat och knogat uppför hela den långa branta sluttningen. Och nedanför låg staden där barnen bodde som skulle få julklapparna. Det lilla lokomotivet pustade en lång lyckopustning: ”Vad var det jag sa!” pustade det. Och utför sluttningen bar det, fortare och fortare. Och lokomotivet pustade ”Vad var det jag sa! Vad var det jag sa! Vad var det jag sa!” Det lilla julklappståget med lok och vagnar rullade glatt bakom lokomotivet och barnen i staden fick sina julklappar.