Makten i slöjden

1800-tals filosofen Friedrich Nietzsche menade att grunden till allt är en vilja till makt och det tror jag är en tanke som ligger till grund för de flesta senare teorier av värde. Men hur är det med makten över slöjden, vilka hierarkier har vi att göra med och vilka tjänar på att dessa upprätthålls?

För det första har såklart de traditionellt manliga materialen och teknikerna större status, jämfört med till exempel textilier, det räcker att gå till vilken second hand-affär som helst för att förstå vad jag menar. Även inom konstkategorin upplever jag en värdeökning från performance, musik och dans via arkitektur och skulptur till slutligen bildkonst som är det finaste av allt.

Värdeförskjutningen beror såklart på en kvarlevnad av borgerliga idel om ägande, autenticitet och att ha råd att köpa saker utan egentlig funktion (på samma sätt som blek hy varit ett tecken på att man haft råd att inte behöva arbeta dvs. vistas ute i solen). Enligt analysen är det förståligt att temporära verk, som performance och konstmusik inte har speciellt hög status eftersom sådan upplevelser inte kan konserveras och öka i värde och säljas vidare. Jag tror även att allt skulpturalt och som har volym kan anses något sämre än det rent bildliga eftersom det har ett mer direkt tilltal och upplevs snarare än förstås. För det tredje har vi uppdelningen av skapande i olika kategorier som: handarbete, pyssel, slöjd, konstslöjd, design, konsthantverk och konst.

Vi har alltså tre stycken lätt urskiljbara hierarkier; en knuten till material och kön, en dimension knuten till kapitalistiska och borgerliga ideal. Och för det tredje; en värderingsaspekt knuten till språket. För de två förstnämnda finns det åtskilligt material och teoribildande redan, även om det inte är knutet till just slöjd. Den tredje kategorin, som jag valt att kalla ”slöjdens hegenomi” kommer jag att återkomma till i en framtida artikel.

Skrivet av:
Erik Torstensson