Om avstånd

För att värma upp springer jag mig genom ”Mrs. Officer”, ”Let the Beat Build”, ”Shoot Me Down” och ”Lollipop” (från Lil' Waynes Tha Carter III). Det är ju så mycket skönare att lyssna på dessa låtar än att titta på klockan och se den räkna ner i tio minuter. I övrigt använder jag alltid klockan. Exakta tider. Det är lätt med moderna system. Klockan, metersystemet och så vidare.

För vad är skillnaden i min hjärna när jag på rullbandet stirrar på en nedtickande digital klocka jämfört att lyssna på några grymma låtar? Helt klart är det skillnad. Jag koncentrerar mig inte på tiden utan njuter av musik istället. Det blir inte lika jobbigt.

Men till saken, för det var det här jag tänkte på från början. När kullorna vallade upp korna till fäboden gick de ofta och stickade (har jag hört) och mätte avstånd i mängd skapat alster, ”det är en halv vante långt upp till sjön”, vilket låter ganska logiskt. Men det blir ett självrelaterat mått. Alla stickar olika fort och man använder olika tekniker. Det vore till exempel ganska svårt att göra vägbeskrivning med hjälp av ett sådant mått. Men kan man utnyttja tänket? För hur kände sig trädgårdskullorna* när de promenerande ner till Stockholm? Var de lika stressade som någon på ett försenat SJ-tåg?

Att försöka se på avstånd och tid med andra ögon kanske skulle kunna få människor att må bättre, kanske stressa mindre. Men jag vet inte riktigt hur. Jag ska tänka på saken.

*Trädgårdskulla: Guss från Dalarna som säsongsarbetade åt rika Stockholmare och skötte deras trädgårdar. De gick, dit och hem.