Ovilja- nej ovana.

Om konsten att återbruka I dagens samhälle är vi vana vid att allt vi behöver finns inom räckhåll, i affären eller på senare år också på nätet. Inom sociologin talar man om expertsamhället, att vi i allt högre utsträckning förlitar oss på experter när det gäller olika områden, områden som vi tidigare klarade av att manövrera själva.

Dit hör psykisk hälsa, karriärval, råd kring livsstil och matvanor osv. Även inom konsumtion är detta alltmer rådande, vem har inte hört diskussionen kring köphysteri och att barns fantasi förstörs genom att de inte övar på att leka. De kan inte längre leka Harry Potter med en pinne, för att kunna leka Harry Potter behövs den speciella trollstaven som man måste köpa i leksaksaffären.

Är vi dömda till en värld som ohjälpligt kommer att dränkas i sopor och en fantasi som geggats in reklam och råd från Dr Phil? Nej, det tror jag faktiskt inte. Det handlar inte om ovilja, utan om ovana. Vi är helt enkelt inte vana vid att tänka återbruk, tänka mer användning än det enda som står på förpackningen eller var ursprungstanken. Men när sinnet vidgas, aldrig så lite, går det att se återbruk lite varstans. Titta på dessa exempel, bilderna lånade från Wilm & Friends

Det finns ocskå en viktig distinktion att göra när det gäller återbrukande. Man kan använda det som pynt, där återbruket i sig blir poängen som en funktion byggs upp runt. Vilket är fallet med till exempel en del vintagesmycken. Det är inte fel, bara en viss form av återvinnande. Skillnaden jag syftar på kan illustreras av Elina Holmgrens diksussion kring hemslöjds praktiska funktion:

”Hemslöjdsverksamhet utgår från ett behov av praktisk funktion och produkten blir hemslöjd då den fyller en praktisk funktion. Vad gör du med dina hembakta pepparkakor? Alternativ ett: Du fikar dem till kaffet eller till ett glas mjölk. (hemslöjd) Alternativ 2: Du hänger dem i fönstret eller julgranen (en symbol för hemslöjd).
( s. 15 i Elina Holmgrens beänkande av 2007 års hemslöjdsutredning.)



För man kan också använda återbruk pragmatiskt, för att skapa föremål att använda. Hit räknar jag gärna mina egna lapptäckesöverkast, där jag använt mig av gamla trikåplagg och jeans för att stadga upp de sladdriga tygerna. Dessa är både pynt och funktion, en massa minnen att bädda sängen med.
Eller de här fina föremålen, bilderna lånade från Afroart

Dessa föremål är fullt möjliga att göra själv, men har man inte lust med det är det förstås ett utmärkt alternativ att köpa dem. Förr var vanan att återanvända och återbruka större, och det berodde givetvis på att det var nödvändigt för att överleva. Jag skulle vilja avsluta denna lilla reflektion med ett citat från en Kristidskokbok, från år 1942. Apropå hur man bäst tillvaratar fisk: ”Vid rensning och tillagning av fisk tillvaratas allt ätbart. Lever, rom och mjölke användes alltid då de är friska. Allt fiskskorv (huvud, ben fenor och även skinn) kokas av, och spadet tillvaratas, ty det innehåller bl.a. rikligt med fosfor. Likaså bör man ta vara på allt annat spad efter kokt fisk. Sådant spad användes till såser, soppor och stuvningar”.
Det kan man kalla återbruk och tillvaratagande.