Resa med Hantverk.

Fortsätt virka! uppmanade killen på bussen när han steg av.

En text om att resa, mötas, minnas och samtala
med främmande människor. 

 




Jag har varit ute på en resa med mitt hantverk. Skapande som skapat möten.
På bussen, på tåget, i vardagsrummet, på fiket. Människor har frågat och funderat. Vad gör du?
Hur gör du? Vad ska det bli? Vad är det för material? Är det svårt? Kan du lära mig? Ska jag lära dig?

De ger mig historier från sin barndom, sitt liv, sin släkt, sitt hantverk. De minns hur de försökte virka och sticka, vad det skulle bli, hur garnet kändes. Kanske borde de prova igen tänker de och tar fram garnet ur garderobens mörker.

 
En del lär mig nya saker. Som att vira garnet på ett annat sätt runt fingrarna, plocka luftmaskor så att ringen går att dra ihop eftersom. Språket hindrar oss inte. Vi lär oss genom att visa. Huvuden ihop, händer nära händer, och händer nära materialet. Vi känner inte varandra men vi kommer varandra närmare. Vi känner trygghet, värme och vänskap. Snart ska en av oss gå av tåget.
Vi kramas. Säger ”vi ses!”. Kanske byter vi nummer, eller så inte. Snart är vi bara minnen.
Vi minns varandra i händernas rörelser.