Siden och slipsen

I en modejournal från 1843 beskrev man shlipsar av siden. Det är den första kända omnämningen av slips i svensk skrift. Ordet kommer troligtvis från tyskans shlip men på denna tid menades en sidenhalsduk som täckte bröstet mellan krage och västlinning. Vanligast på 1800-talet var kravatten av linne eller bomull men de mest eftertraktade var kravatter av siden.

På 1850-talet gick halsduken från att ha varit ett praktiskt plagg till att bli ett prydnadsplagg som visade mannens sociala ställning. Ju viktigare person desto vitare, mer välstärkt och vackrare knuten var kravatten. På 1880-talet började kravatten att anta den form som är på dagens slipsar. Sedan dess har det inte skett några större förändringar med slipsen. I början av 1900-talet var slipsarna ofta färdigknutna och försedda med resårband som fästes under kragen. Förändringarna under 1900-talet gäller främst mönster, bredd och längd.

För att tillverka en sidenslips behövs silke från ett hundratals kokonger. Oftast används mönstervävt eller tryckt siden från Kina och Japan. Vid tillverkning av kravatter används förtyngt siden för att få mer styvhet och ett fint fall. I slipsar används oftast inte förtyngt siden.

Sidenslipsar ska helst lämnas in för kemtvätt annars kan inlägget i slipsen krympa så att den mister sin form. Efter en vattentvätt behöver en slips också pressas vilket kan vara svårt att göra för en lekman eftersom det ofta bildas skarpa veck på slipens kanter.

Källa: Siden av Eva Bergström och Peter Öhrlén (2005)