Skriv ut

Tankar om hantverkaren

“Freedom´s just another word

for nothing left to loose”

Kris Kristofferson

Beskrivningar av hantverk och undersökningar av vari dess särart ligger tar ofta sin utgångspunkt i det mänskliga avtrycket. Det unika med hantverket härleder man enligt denna förklaring till de spår av mänskliga händer som blir kvar i den färdiga produkten. I syfte att förtydliga tesen sätter man upp en motbild. Det maskingjorda objektet fungerar här som hantverksproduktens motsats. Men denna polarisering mellan människa och maskin har lett till en del missförstånd och förenklingar i synen på hantverk och produktion. Människa och maskin är kanske inte varandras motsatser, tvärtom finns många beröringspunkter dem emellan.

De förhåller sig till varandra på en mängd olika nivåer. Människan är ju alla maskiners upphovsman och dessa har konstruerats utifrån den enda förebild man haft att tillgå – sig själv. Maskinen är människans avbild och bär således drag av människa. Följaktligen bär även människan drag av maskin. Det mekaniska i maskinen är inte främmande för människan. När man väver en väv eller sinkar en låda, drejar en skål eller stickar en tröja, i alla dessa fall försöker man arbeta så exakt som möjligt. Man arbetar med rapportering eller någon annan form av upprepning.

Det finns ekonomiska, tidsbesparande liksom hållfasthetsmässiga skäl till att låta denna rapport löpa så perfekt som möjligt. Ju mer mekaniskt du stickar din tröja desto fortare går det, och ju fortare det går desto jämnare blir stickningen. Människan är aldrig så lik en maskin som när hon hantverkar. Hantverkaren hamnar genom arbetet i ett mekaniskt tillstånd. Ett tillstånd som bl.a. handlar om monotoni, rörelse, tempo, rytm, musik. Utan musik kan inte hantverkaren hålla rytmen, hålla tempot uppe- fixa rapporten.

 

Hantverkaren tar sitt material, sin råvara, från naturen. Råvaran är fullkomligt kaotisk. Med hjälp av sitt verktyg bringar hantverkaren ordning i detta kaos, blåser mening i de meningslösa naturmaterialen, gör något användbart av den annars ändamålslösa naturen. Förhållandet mellan hantverkaren och dennes verktyg beskrivs ofta så att verktyget är en förlängning av hantverkarens hand, vilken i sin tur är en förlängning av dennes hjärna. Här är ännu en liknelse som haltar. Det händer något om man vänder på begreppen och hävdar att det tvärtom är hantverkaren som är en förlängning av verktyget. Hantverkaren har att rätta sig efter sitt verktygs begränsningar.

Hantverkaren är även begränsad från flera andra håll. Verktyg, material, teknik och ekonomi ställer upp snäva ramar inom vilka hantverkaren är hänvisad att producera. Något annat dikterar villkoren. Villkoren för arbetet ställs utanför hantverkarens egen kropp. Hantverksprocessen pågår i en vid radie utanför sig själv.

 

All mänsklig verksamhet bestäms av yttre påverkan. Det säger sig självt och är inget unikt för hantverket, men det som gör hantverkaren speciell i detta fall är att han accepterar sin lott. I hög grad avskuren från möjligheten att göra egna kreativa val, att fatta individuella skapande beslut, sitter hantverkaren fast i maskineriet. Att sätta sig upp mot materialet skulle bara innebära att han stångade sig blodig mot begränsningarnas tjocka murar. Hantverkaren är ofri. Han vilar i den traditionsbundna rapportens våld. Han gör små ödmjuka personliga broderiutflykter på sin väv men återvänder snart nog hem inom ramen för rapporten.


Hantverkaren gillar läget och låter sig sköljas med i traditionens ström. Att känna att man, med sin lilla paddel har kontroll över sin farkost i de små detaljerna, men ingen som helst möjlighet att påverka de stora skeendena, den stora riktningen, känns realistiskt och verklighetsnära. Den känslan korresponderar med individens livssituation i övrigt. Hantverkaren är en slav, en bunden slav. Inget ont i det.

 

I flera avseenden är det relevant att hävda att vår samtidskultur ensidigt hävdar individens rätt och individens förmåga till initiativ och förnyelse. Intelligens och begåvning värderas utifrån tankens hastighet, tankens komplexitet och sist men inte minst utifrån hur ny denna tanke är. Avancerad, angelägen och intressant hantverksproduktion kan inte bedömas utifrån dessa kriterier, utan kan tvärtom ofta materialiseras som ganska trög, opersonlig och enkel. Det till synes paradoxala i resonemanget att något enkelt skulle kunna vara avancerat ligger bara på en teoretisk nivå som har sina rötter i konventionell akademisk retorik. Denna har aldrig haft någon aktualitet inom praktiskt arbete. Ur den här aspekten utgör hantverket en provokation mot allt det som vi lärt oss se som positiv utveckling, tillväxt, framsteg, finess och skönhet. För de grupper som har makten att påverka den politiska och kulturella agendan kan hantverkaren uppfattas som hopplöst reaktionär, provinsiell och auktoritetsbunden. Hantverkaren är alla dessa saker och fler därtill. Vad som däremot komplicerar bilden är att begrepp som t.ex. auktoritär och reaktionär är långt mer komplicerade och mångbottnade än vad som görs gällande inom den rådande liberala propaganda som genomsyrar den offentliga politiska debatten. Över hela skalan, från vänster till höger, upprepas nyckelordet frihet, gång på gång likt ett mantra. Men det är ett mantra som för länge sedan tömts på innehåll och mening.

 

Hantverket är, eller skulle kunna fungera som, en positiv motkraft till detta förenklade frihetsbegrepp. Frihetsideologernas kravfyllda rop på självförverkligande skorrar falskt mot verklighet och vardag som till stor del präglas av olika kollektiv – på arbetet, i hem och i skola. Som individ finns man knappt. Det är först i ett sammanhang med andra människor som individen börjar få konturer.

 

Om hantverk vore en människa så vore hon en senil åldring, för det är som sådan hantverket allt som oftast bemöts av sin omgivning. Lite lagom styvmoderligt, med låtsat intresse, med okunskap och utan respekt. Alltför enkelt avfärdad som seg och virrig. De unga, de friska och starka, jagar runt och gläfser kategoriskt likt löpska och svultna hyenor. Under tiden vilar hantverkaren på sitt ålderdomshem. Tiden har hunnit ifatt henne, hon har accepterat detta och just däri ligger hennes hopplösa omodernitet. Att acceptera sin lott ter sig skrämmande för de unga och starka kulturutövarna. Vissa skulle kanske t.o.m. hävda att själva definitionen på konst är att aldrig acceptera sakernas tillstånd, att ständigt söka efter vad det nu är man söker, kanske friheten eller nya tendenser i samtidskulturen, tendenser att kommentera. Den sortens kulturyttringar blir ofta bara en– mer eller mindre suddig– spegelbild av människans natur och kultur. Hantverket är ingen bild. Det är natur och kultur.



Skrivet av Andreas Nobel

Joomlas felsökningskonsoll

Session

Profilinformation

Minnesanvändning

Databasfrågor