Tankar om slöjd och utställningen "Självklart!"

En efter en dyker de upp. Jubileumsutställningarna. Många hemslöjdsföreningar firar i dessa tider 100 år. I Västerbotten vill man med utställningen ”Självklart” manifestera sin verksamhet. Här blir den min utgångspunkt i försöket att skönja något om dagens slöjdande.

I en historiskt tillbaka blick var det i början av 1900-talet som hemslöjdsföreningen med sk. landsortsföreningar och Föreningen för Svensk hemslöjd som hemslöjden började organisera sig. Dessa hade samma grundsyfte att bevara slöjden men med tiden utkristalliserades motsättningar dem emellan. Landsortsföreningarna ansåg att Föreningen för Svensk Hemslöjd var alltför toppstyrt genom centralisering i Stockholm. Landsortsföreningarna ville värna närheten till bygdens slöjdare, deras mönster och föremål. Föreningen för Svensk Hemslöjd värnade om ett större område; svensk hemslöjd och företrädesvis den konstnärliga. De hade starka åsikter om estetik och kvalité och hade som motivation att visa vad som var bra och dålig smak.

Idag finns dessa delar ihopsatta i hemslöjdsrörelsen och man kan se hur smaknormerna är starkt rotade i rörelsen. Det gäller allt ifrån material, färgval, teknik.

I arbetet med utställningen ”Självklart” har jag sett hur hemslöjdsföreningen gärna vill rucka på de föreställningar som slöjd omges av. Föreningen vill föra fram ”det oväntade” och ”det nytänkande” samtidigt anses traditionerna viktiga att ta tillvara på, men i det moderna samhället. Ett av sätten för att detta ska lyckas är genom presentationen av slöjden i utställningsrummet. Anna Sjons Nilsson, konstnär och slöjdare, som varit formgivare för utställningen på Västerbottens museum menade att den mesta slöjden är så lagom. Hon upptäckte Mia Lindgrens paroll ”lagom är för lite” och med det i åtanke, Alice i underlandet och Västerbotten som ett berättarlän blev detta inspirationen till en utställning där högt blandas med lågt, fult med fint, stort med smått.

Presentationen handlar om att se slöjd och slöjdande på ett nytt sätt och från nya perspektiv, inte bara underifrån och uppifrån utan även av de uppgifter slöjden fyller och bör fylla idag. Västerbottens läns hemslöjdsförening vill visa att slöjd är mycket och för många. I tider av klimathot, finanskriser och tider av stress och press får den flera konkreta betydelser. Hemslöjden vill även visa att slöjd inte behöver vara könsbundet, killar och tjejer kan använda alla material. Även begreppet svensk slöjd anses behöva utvidgas i dagens mångkulturella Sverige. På vilket vis detta ska ske är dock oklart.

Största delen av det som visas i utställningen ”Självklart” vilar på traditionella slöjdnormer. Noggrant utvalda föremål av etablerade västerbottniska slöjdare. Mitt ibland dessa så har utställningsansvariga smugit in små saker som bryter av och ställer traditionerna på plats. Från Kravallslöjd och formgivare Mia Lindgren visas en kondomrya, ett stickat kassettband och några broderade bonader med tänkvärda citat. Även keramikföremål är sådant som bryter av i den vanliga slöjdsfären.

Förändringarna som vill genomföras går långsamt och det kan tyckas som om allt står stilla inom slöjden. Även detta är en fråga som ”Självklart” vill lyfta med historiska föremål som visar att trender också kan skönjas inom slöjden. En LP-låda från 70-talet, ryamattor, fruntimmershanddukar, damastvävar i starkt rosa och limegröna färger är exempel på sådant som sålts i butikerna.

Jag jämför med konsten där historieskrivningen lyft distinkta nedslag av förändringar och utveckling, men som på samma vis inte ses inom slöjden. Om detta beror på brist av revolutionerande händelser eller ensidig historieskrivning är svår att svara på. Kanske är det en kombination. Men jag har svårt att se att något skulle kunna vara konstant. Allt och alla påverkas vi av vår tid och rådande influenser, så måste även ske med slöjden. Idag ses en trend av hantverk i modemagasinen som visar stickat och virkat till höger och vänster. Hemslöjdsrörelsen försöker såklart haka på trenden och kan säkert få ett uppsving genom att hantverket når målgrupper som kanske inte tidigare varit i kontakt med slöjd och hantverk.

Sedan 1900-talet har det allt jämt funnits ambitionen om att förena utveckling och bevarande och därmed tycks det i vissa fall vara samma frågor som behandlas idag som det gjordes för 100 år sedan. En stark åsikt idag är att det inte förs någon kontinuerlig och stark diskussion om slöjd och dess existens, men ser man närmare på det som sker i omgivningen smyger de små debattinläggen sig fram med stickade stuprör och lyktstolpar, kondomryor och broderade ordspråk. Oansenliga till en början men som gör ställningstaganden större och mer betydelsefulla än vad som kan tyckas vid en första anblick. Slöjden är på väg ut ur hemmets skymundan, ut i det offentliga rummet, ut i debatt och dialog! Här är slöjden nu!