The fall and rise of a superwoman.

Jag har blivit ombedd att som numera friskförklarad, tidigare bränd kreatör, skriva om hur man kan komma tillbaka. Om jag har några tips och kanske kan jag berätta vad som hjälpte mig.

Men det känns lite som att börja i fel ände. För även om själva ”komma tillbaka” grejen är enormt svår så vill jag påstå att det riktigt svåra är att förstå att du överhuvudtaget är sjuk. Och om jag skulle skriva en text för att hjälpa andra, så är det just insikten, erfar jag, som man behöver hjälp med. Att läsa om någon annan person kan vara lättare att ta till sig än att någon talar om för en att detta gäller dig.

Först av allt vill jag säga att det verkligen går att komma tillbaka. Jag har samma skaparentusiasm som innan, även om jag trodde att mitt liv som kreatör var superbrutalt mycket förbi. Att bli bränd betyder inte att man inte kan läkas. Snarare tvärt om. Jag känner mig mer hel än vad jag någonsin har gjort. Jag ser det som en ynnest att man får lov att stanna upp. Inte bara rusa iväg som en galning utan att en enda gång titta upp för att se på allt runt omkring sig. Det finns dem som aldrig gör det. Som kanske inte har ”turen” att braka ihop och bli tvungen att gå tillbaka för att hitta en annan stig. Ja, för så är det faktiskt, tänker jag nu när jag skriver. Innan vrålade jag fram på en motorväg och nu, nu spatserar jag omkring på en trevlig liten stig, om än med ganska tuff terräng då och då.

Om jag ska skriva en bok om mig själv någon gång så ska den heta:
”The fall and rise of a superwoman”, för det säger en hel del om mig, både då och nu.
Jag har nämligen alltid sett på mig själv som lite utav en kraftkvinna, ja, en superhjälte, faktiskt. Brukade säga att det bara var manteln som saknades där jag for fram på min cykel mellan mina olika jobb och dagis och skola. Jag kände mig helt oövervinnerlig. Som en sån där person på cirkus som snurrar en massa tallrikar på pinnar, ni vet. – Fler tallrikar tack! Jag kan mycket mer än så här!
Jag behövde bara sova 4 timmar om natten utan att känna mig det minsta trött när klockan ringde på morgonen. Nej, jag blev snarare bara starkare och starkare för var dag som gick tänkte jag. Tänk att det finns människor som sover typ 8 timmar om natten. Shit, vad länge!! Att de inte får panik, de missar ju hur mycket tid som helst.
Jag verkligen älskade mina nätter. 100 % ren, ostörd arbetstid. Tyst. Bara maskinerna som gick. (Min son som på den tiden hade sitt rum vägg i vägg med mitt arbetsrum, kunde inte, efter det att jag fick tillverkningsförbud, somna om kvällarna för han var så van att höra brummandet utav mina symaskiner.)

Irriterande nog så började min kropp bete sig märkligt. Så fort jag försökte tänka en kreativ tanke så tjorvade hela min mage ihop sig, som tusen knivar. Jag fick någon märklig eksem på händerna och mitt hjärta kändes som om det var på väg att ge upp. Jag glömde tider. Svettades som om jag vore i klimakteriet och blev mer och mer lättirriterad. Men allt detta kunde jag ge förklaringar på. Eksemen t ex var helt klart någon slags plastallergi som jag fick utav min sax.
Men till slut så kände jag att jag nog inte mådde så bra, kunde börja gråta, om jag fick en minut över, för ingenting. Alla i min närhet försökte snällt prata med mig om att jag kanske drev mig själv för hårt. Men det tyckte ju inte jag att jag gjorde! Jag fick till och med 5 minuter över ibland!? Jag hör ju givetvis idag hur dumt det lät.
Jag blev mer och mer orolig för mitt hjärta, inte för att jag drev mig själv för hårt, utanför att eftersom min pappa har hjärtproblem (75 år och överviktig) så kanske jag också hade det. Jag började få panikångest, utan att veta om att det var just det jag fick. Det låg som ett tryck över bröstet och jag var övertygad om att hjärtat höll på att brista!
Denna oro fick mig tillslut att kontakta en läkare, men enbart på grund av mitt ”sviktande hjärta”. Tack och lov var det en smart doktor som ganska direkt kunde konstatera vad det var för fel på mig. När hon började skrapa på ytan så brast alla fördämningar.  Jag gjorde säkert slut på 3 näsdukspaket inom loppet av en timme. Min längsta och största resa hade börjat.
Jag insåg ju själv att jag höll på att ta slut, men det är väldigt svårt att verkligen ta till sig. Jag ville absolut inte vara heltidssjukskriven, så läkaren lät mig börja på 25 som blev 50 och som till slut blev 100 %... i ett helt år. Tur att jag inte visste det från början.

Det svåraste av allt är helt klart själva accepterandet och även om jag hade supersvårt att acceptera så bestämde jag mig ganska tidigt att jag skulle ge mitt tillfrisknande 100 %. Jag började gå hos en kognitiv terapeut. Jag har alltid varit urdålig på att prata, men det var faktiskt inte så svårt. Det viktigaste är att man verkligen känner att man trivs med sin terapeut, att kemin funkar. Annars tycker jag att man ska byta. För mig var det hela grunden till att lyckas. Jag valde kognitiv terapi, inte för att jag visste vad det var utan för att jag blev rekommenderad till det utav min läkare (som jag efterhand har fått stor tillit till.) I kognitiv terapi deltar man själv väldigt mycket, det är en så kallad icke passiv terapiform. Man tar reda på vilken livsregel man lever efter och sedan försöker man, efter hand att ta reda på vilken livsregel man skulle vilja leva efter. Min livsregel var att aldrig säga nej. Alltid ställa upp. Och att var bäst. Jag fick frågan vad jag trodde skulle hända om jag en dag sa nej till någon.   – Då dör jag, blev mitt svar och det var verkligen så det kändes. Marken började gunga så fort jag tänkte på det.
Idag är jag väl inte bäst i klassen på att säga nej, men jag tränar varje dag och tycker själv att jag börjar arta mig.
Min terapeut introducerade mig till att meditera och det, ska jag säga, kändes så långt borta ifrån mig. Kändes alldeles för new age-igt. Idag kan jag säga att mitt mediterande nog ibland räddade mig ifrån ren kollaps.
Det som verkligen fick mig att förstå allvaret var när jag fick se vad stress och ingen sömn och vila, gör med hjärnan. Det är riktigt läskigt. Man kan alltså fucka upp hjärna för alltid om man har otur. Det var liksom det totala uppvaknandet för mig. Shit, vad har jag gjort.
Men det ska ju villigt erkännas att det är ingen lätt resa att göra. Jag skulle ljuga rejält om jag påstod det. Men om man försöker att gå in i ”läkandet” med rätt attityd och en stor portion tillit till proffsen, så går det mycket bättre. Det tog inte lång tid innan jag ansåg att det var, som jag tidigare skrev, en ren ynnest att få tillåta sig att bryta ihop. Jorden gick inte under, vännerna försvann inte och kanske viktigast av allt, jag tyckte om mig själv även om jag inte körde gaspedalen i plattan. Jag tycker till och med bättre om mig själv nu.

Jag kan ibland tycka att det är ett gissel att vara kreativ. Jag tror jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämnas igen. Jag älskar det faktum att jag har fötts med en kreativ ådra. Jag skulle inte kunna leva utan den! Men det är få förunnat att kunna leva på sin kreativitet, vilket innebär att man måste jobba med något annat och ja, vad gör man då om inte börjar utnyttja nätterna. För om man inte får kreera så går man under. Man slutar att andas.

Under ett helt år så sydde jag nästan ingenting. Jag fick inte och hade faktiskt inte heller lust. Jag plockade i stället upp nya sätt att kreera på, som jag inte kunde förknippa med min så kallade utmattning. Konsten var bara att inte göra det för mycket, inte planera alldeles för stora projekt. Det är svårt… det gick inte alltid.
Nu för tiden sover jag hela långa nätterna, har ingen oro, ingen ångest. Jag slipper känslan av att något fruktansvärt kommer att hända, jag kysser mina barn god natt om kvällen utan en panisk skräck för att de ska dö under natten.
Det är så skönt. Så jätte, jätte skönt.
Syr gör jag också igen. Ibland när jag får lust. Mina kunder får leva med att jag ibland säger nej och det gör dem gärna.
Just nu håller jag på att planera mitt nya arbetsrum. Ett stort, härligt, ljust rum med en egen liten balkong. Jag kommer att få plats med alla mina tyger (nej, det är kanske inte riktigt sant… men ändå). Jag längtar efter att sitta där i solens ljus, på min fina leopardstol (som jag ska köpa) och bara tänka. Fundera på vad jag ska göra näst. Till vem? Med vilket tyg?
Idag kan jag faktisk hålla flera idéer i huvudet samtidigt, utan att börja kaskadsvettas.

Jag gick aldrig tillbaka till mitt ”vanliga” jobb, det var alldeles för mycket förknippat med sjukdom. Jag har i stället börjat plugga. Jag läser in gymnasiet, en dröm jag har haft länge.

Om du på något som helst sätt känner igen dig i det jag har skrivit och ännu inte sökt hjälp. Jag ber dig, vänta inte för länge. Berätta för någon du litar på hur du känner dig.
Jag kan nästan lova att du inte kommer att ångra dig.
Man tror man lever ett liv för att plötsligt en dag inse att livet, det står vid sidan om dig och väntar.

Min nya livsregel är förövrigt att jag duger, även när jag säger nej. Jag behöver inte vara bäst i allt. Mantrat jag ständigt upprepar är: Stay cool. Stay cool.

Respect!

Gå till Gabriells hemsida för att se mer av hennes design: Länk

 

Skrivet av Gabrielle Bräuner