Maria Lundström v.50

Maria Lundström, 27-årig lärare i träslöjd och svenska från Umeå.

Marias största problem är att hon gillar nästan alla material även om hon räknar träet till sitt huvudmaterial. Hon är nyfiken på det mesta och hennes yrke kräver även att hon behärskar många tekniker och material.

När Maria vill koppla av och slöjda helt kravlöst jobbar hon gärna i textila material som omväxling. Hon har jobbat mycket med yllebroderi senaste halvåret även om träet är det material som ligger henne närmast. De senaste alstren är några broderade nåldynor, ylle på ylle samt färdigställande av några krympburkar och ett tråg som slöjdades i somras.

Maria berättar att hon är nästan sjukligt besatt av krympburkar. Från första stund då hon gjorde sin första burk under en kurs med Helena Åberg på Sätergläntan är hon fast. Hon har sedan dess tillverkat mängder i förhållande till den tid hon lägger på att slöjda. Maria törs inte gissa på ett antal, men det närmar sig nog hundra färdigställda. Luffarslöjd är en teknik hon tycker om, att använda en gammal teknik och göra något nytt av det.



– Jag är mycket förtjust i kronor som motiv eller vad jag ska säga. Jag har gjort mängder, skurna, broderade och i metalltråd. Den absolut första krona jag gjorde i metalltråd blev jag så otroligt nöjd med.
 

Maria har slöjdat sen barnsben, det är bara det att hon inte tänkt på det som slöjd. Hon stickade och sydde gärna kläder till syrrans dockor som liten. Med tiden övergick det mer och mer till ett behovsslöjdande.
Vantar, mössor och sådant och uteslutandet textilt frånsett träslöjden i skolan.
Maria kände sig förvirrad efter gymnasiet och visste inte vad hon ”skulle bli när hon blir stor” och hamnade mest av en slump på en slöjdhantverkskurs på universitetet. Den vägen ledde henne sedan till träinriktningen på lärarutbildningen och ett antal kortkurser på Sätergläntan. Nu arbetar hon som träslöjdslärare.

Maria ser sig själv som slöjdare.
– Min tolkning av att vara hantverkare handlar mer om serietillverkning för att göra någon form av jämförelse vad gäller slöjdare och hantverkare. Fast jag brukar ofta benämna mig som mjuk hårdslöjdare också, för att spegla mitt slöjdande i både mjukt och hårt.

Maria har många fina hantverksminnen.
– Jobbmässigt är det såklart när de yngre eleverna knäcker slöjdkoden… Deras totala glädje över att bemästra hyvlingen eller vad det handlar om. Ett annat minne är när Maria provade på brickvävning och hade fått för sig att väva sitt namn.
– Jag satt uppe sent en kväll och jobbade och när jag var klar upptäcker jag till min förskräckelse att jag glömt r:et i mitt efternamn. Kan väl säga som så att jag inte var glad och det var ett h-vete att backa tillbaka och väva om. Men det är tur att jag är tjurskallig i sådana lägen.

Sedan har hon ett slöjdparadis, Sätergläntan. Maria älskar verkligen stället och Dalarna i största allmänhet. Hon och hennes mamma har som tradition att åka på kurs tillsammans en gång per sommar, de går dock olika kurser. Marias morfar har haft stor betydelse för henne och förebilder lider hon ingen brist på. Som Västerbottning finns det gott om lokala slöjdförebilder. Ett antal slöjdare som bidragit till mycket för slöjden och som har ett fantastiskt formspråk är Bengt Lidström, Wille och Jögge Sundqvist och Roland Fällman med sina grymma krympburkar. Det som Maria gillar mest med dem alla är att de är skickliga slöjdare, det gör att hon vill bli bättre själv.

– Jag anser att alla de människor som vågat tro på sin idé eller sitt slöjdande och fört det ut ur sin verkstad till försäljning eller allmän beskådning är förebilder också. Jag gillar alla som tror på sig själv och kör på. Den drivkraften det bidrar till är bra. Sedan har jag flera kompisar som jag verkligen anser vara fina förebilder, det är nog så att de personer som finns i ens närhet är de som betyder mest. Inspirationen finner hon i livet, det innehåller så mycket och vissa saker är viktigare än andra. Maria läser och lyssnar mycket på musik. Det går att finna inspiration överallt.

Som slöjdare tycker Maria att hon ständigt utvecklas, hon lär sig något nytt allt som oftast. Det kan vara en sådan enklare grej som att bara komma fram till ett bättre grepp när hon skär något, eller att hon hittar nya vägar på jobbet när det gäller att lära sina elever något.

För att väcka sina elevers nyfikenhet för slöjd försöker Maria få dem att förstå glädjen i att jobba med handverktyg och hur viktigt det är med handens arbete.


– Jag försöker prata om hur man upplever saker, jag vill att de ska utveckla sitt seende och lära sig att förstå att små förändringar kan göra mycket för det totala intrycket. Jag vill få dem att känna behovet av slöjdandet och glädjen i att göra något själv. Men framförallt att de ska lära sig våga och inse det stora i att de kan genomföra ett arbete från idé till färdig produkt. Jag försöker alltid se till att de är eleverna själva som ska känna om de är nöjda med sina saker. Jag får ofta frågan, är jag färdig nu? Då kontrar jag alltid med motfrågan - vad tycker du själv? De måste inse att de slöjdar för sin egen skull, inte för min.
Jag är bara där för att vägleda och lära dem sätt att jobba på.

Det Maria tror kan förändra hantverkssynen är pengar som i så många andra sammanhang, att köpkraften blir bättre så de som ska försöka leva på hantverket överlever och inte måste ha andra jobb vid sidan av. Men även att statusen höjs i största allmänhet för handens arbete. Ytterliggare en faktor vore att fler insåg fördelen med att jobba praktiskt, att man får utlopp för så mycket. Att det är ett nyttigt andningshåll i det stressade samhälle vi trots allt lever i. Om framtiden hoppas Maria att hon behåller sin nyfikenhet inför nya tekniker och material. Att hon fortsätta att utmana sig själv och inte bara nöjer sig med det hon kan i dagsläget.

Är man intresserad av Marias slöjd så kan man hitta henne på lokala designmarknader eller beställa direkt av henne.
Vill ni läsa mer om Maria så kan man följa hennes egen blogg Länk.
Eller läsa det hon skrev i bloggen här på Kravallslöjd Länk.