Näbbkängan, pryl v.39
 |
Näbbkängan -en hyllning. Under en skulpturvecka, på Vindelns Folkhögskolas slöjdlinje, böjde, brände och lödde Terese Sandgren kopparplåt till en känga med garanterad skoskav. |
Näbbkängan i kopparplåt formgavs av Terese Sandgren på Vindelns Folkhögskolas slöjdlinje 2005.
– ”Jag har alltid tyckt att mina näbbisar är de finaste skor som finns. Jag har haft dem till allt, vardag som bal, men nu börjar de bli så trasiga så de knappt går att använda. Jag tyckte att de förtjänade en hyllning, ett förevigande.”
Terese började med att ta ut delarna i papper, ungefär som ett mönster för sömnad. Sedan skar hon ut bitarna i koppar och skred till verket. Koppar visade sig vara perfekt material för i likhet med skinn blir det bara vackrare desto mer man hanterar det enligt Terese. Hon hettade upp plåten så det skulle bli mer följsamt och skulpterade fram kängan bit för bit. Upphettningen lockade fram alla regnbågens nyanser i metallen. Lödningen var en tuff utmaning.
– ”Det var inte lätt att tvinga ihop delarna utan att förstöra formen, lödning är dessutom inte min starkaste gren. Men som tur var så passade klumpiga lödningar bäst till uttrycket.”
 |
 |
Så småningom hade hon en känga, den var bara alldeles för hel och fin. Terese klippte sönder, brände, misshandlade och bände upp trasiga flikar och den blev bara vackrare och vackrare. Till sist putsade hon fram blank koppar på ställen som skulle framhävas. Som slutfinish klippte Terese ut en tunn remsa skimrande koppar att snöra kängan med.
Beträffande användningsområdet så hade Terese inte något speciellt i åtanken, snarare tvärtom. Terese berättar att hon är är en praktisk person som oftast gör bruksföremål. Detta projekt var en prövning i att arbeta på ett föremål som enbart är vackert och inte går att använda.
– ”Det var en utmaning att hitta energin till att jobba hårt till ”ingen nytta”.”
 |
Näbbkängan gillas av de flesta och lockar till konversation och lättsamma småskämt. Det är nog ett sådant där föremål som påminner oss om att det finns vackra saker i vardagen, t.ex. i mormors gamla näbbstövlar. Man blir så lätt hemmablind säger Terese. Den mest frekventa hon fått höra är; ”Jaha, den där får man nog rediga skavsår av!”, som följs av bullrande skratt… |
 |
