Veronica Olofsson V.38

Veronica Olofsson, 27 år från Umeå. Textilkreatör som lönearbetar som glamourös lokalvårdare.

- Attackslöjd är nog min melodi just nu. Jag har väldigt tajt med tid just nu i mitt liv för slöjdande så det blir ofta någon form av attackslöjd när jag hittar en lucka.
Favoritmaterial har jag nog inget, försöker hela tiden hitta rätt material till det jag arbetar med, det kan bli allt från lin till silvertejp.

 

 

 

- Det senaste alstret är ett finger i cernitlera som tillkom för ett interaktivt rollspel.

 

Veronicas slöjdande började i barndomen med en fodrad väska, sydd på mormors Husqvarna trampmaskin och en väldigt tjockt vävd dockhusmatta i garn. Med en vilja att alltid vara med och
”jag kan själv”-principen lärde hon sig väldigt mycket.
- Min uppväxt präglas av många minnen då jag står vid snickarbänken i ladugårdens ”snickarbänkshörna”, det är snö och minusgrader ute och min far arbetar i ladugården. Jag hade många fantastiska projekt; det var allt från sparbössor och träbåtar till sparklådor för små, vuxna. Min far fanns alltid tillhands för hantverksmässiga råd och min lillebror fick oftast agera kraschdocka och testpilot.

På gymnasiet ville Veronica läsa Modedesign men just det året så la de ner den utbildningen så hon fick läsa Hotell och restaurang istället. Efter gymnasiet tog hon igen den missade designutbildningen genom att läsa Textila Uttryck på Umeå universitet och sedan ett år på Textilakademin i Värnamo. På Forsa folkhögskola, där Veronica senare läste en tvåårig vävutbildning, gjorde hon som slutprojekt, första året, en vävd tagelskjorta.
- Jag ville gestalta flodvågskatastrofen och hade kommit på den geniala idén att väva en väv där man för hand plockar in tagelstrå för tagelstrå till en 3 meter lång väv. Tidsoptimisten i mig tog stöd av envisheten och jag hade min skapelse klar dagen innan utställningen.
- Efter skolutställningen så ville jag berika mina hemtrakter med lite handvävd kultur. Ett fyra månaders arbete började med att förankra mina utställningsplaner hos kommunen och få dem att förstå att detta var ett mycket bra projekt att lägga pengar på. 3 mars 2006 var drömmer verklig och jag hade min första egna vernissage.

- Jag har på senare år börjat beräkna och väga in hur mycket tid jag måste lägga ner och materialkostnaden för att t.ex. göra ett par byxor, mot hur mycket de kostar att köpa i affären.

Veronica förhoppning är att om några år kunna jobba på något sätt inom hantverksbranschen. Hon är bland annat sekreterare i Vävföreningen i Västerbotten och ledamot i Riksföreningen för Handvävning.
- Ett engagemang i diverse olika föreningar ger mig möjlighet att träffa och knyta kontakter som jag aldrig annars skulle kunna göra, hoppas att det leder mig till drömjobbet.

 

 

I december kommer Veronica att vara med på julmarknaden i Vindeln, Västerbotten och sälja bland annat sina handvävda pappersväskor. Annars har hon inte tid just nu för att producera saker till försäljning.

Inspiration till sitt skapande finner Veronica i vardagens helt galna tankar. Ungefär som att man brukar säga att det alltid finns en smula sanning i en lögn så finns det alltid något vettigt i en utflippad tanke.
- När jag har gjort något och tänker” Hur tänkte jag här?” då vet jag att det är bra.

Förebilderna är de personer som vågar satsa och tror på sig själva.
Hennes farmor är en stor förebild, även andra personer som lyckas kombinera sitt hantverksintresse med jobb, familj och allt annat som tar tid.

Om utvecklingen av hantverk och skapande i framtiden tror Veronica att man genom att våga tycka om det annorlunda och vara lite obekväm kan man lyfta fram hantverk som riskerar att glömmas bort på grund av att det helt oförtjänt fått en ”tönt”stämpel.

- All konst utom min är död.
Man kan väl hoppas, tänk vad dyrt jag skulle kunna sälja mina verk då, svarar hon skrattande på frågan om vad hon tror om samhällets framtida syn på konst och design.

Se mer av hennes alster på VeOdesign Länk

Skrivet av Mia Lindgren