Åsa Martinsson V.26
Åsa arbetar med vävning med specialisering på kyrkotextil. Hon har mest vävt i ull, men ska börja leka med lin i höst. Det senaste alstret är en mariamässhake till Linköpings domkyrka i silke och mohair.
Just nu visas några av hennes mässhakar från utställningen ”Kyrkotextil 2003”
i Minneapolis, USA.
Åsa har nu en väv i rosengång i vävstolen som ska bli dynor till pallar som ska användas när de lever medeltidsliv i sommar
– Runt om i verkstaden och på vävstolen hänger halvfärdiga medeltidskläder som också ska bli färdiga. Dem handsyr jag numera, säger Åsa.
Hennes företag heter rätt och slätt ”Åsa Martinssons textilverkstad”. Men det används mest gentemot myndigheter. Tillsammans med Martin Eriksson driver Åsa företaget Martinsson & Eriksson HB som är återförsäljare av vävprogrammet WeavePoint.
Åsa har två hemsidor och en tredje på gång. En handlar om hennes kyrkotextilier. Men eftersom hon inte jobbar så mycket med det just nu så uppdateras den inte så ofta. På sidan finns en del texter om hur hon ser på kyrkotextil. Tyvärr är det dåligt med foton eftersom det är andra som tagit bilderna och Åsa har inte råd att betala vad det kostar att få lov att använda bilderna på nätet och har heller inte haft tillfälle att ta egna. Länk
Den andra sidan, Martinsson & Eriksson, är Åsa och Martins sida. Där finns en del artiklar om att använda datorn i vävningen. Länk
Till hösten planerar Åsa att arbeta med en sida om sina medeltidstextiler, den kommer att finnas på sidan Textilverkstad. Länk
Åsa säljer inte sina textilier i någon butik. Hennes kyrkotextiler har alltid varit beställningar från kyrkor och församlingar. Men om det i framtiden blir något av hennes medeltidstextiler så kanske de dyker upp i någon butik. På frågan hur hon började slöjda svarar hon så här:
– Jag har på något sätt alltid hållit på. Fanns det något textilt material och några redskap i närheten så fick jag händerna i det. Jag ser så här i efterhand att min mamma kunde en hel del trots att hon inte själv höll på. Hon visade mig hur man stickade, virkade och sydde. Och så gav hon mig böcker, och ifrån dem kom jag vidare. Hur det blev vävning vet jag egentligen inte. På något sätt hamnade jag i de vävstolar som kom i min väg. Det gick liksom inte att undvika dem, berättar Åsa.
Att definiera sig inom hantverket har under åren förändrats. I början av hennes verksamhet var det viktigt att vara formgivare/konsthantverkare. Nu kallar hon sig vävare och hantverkare. För Åsa är en hantverkare någon som har en övad hand och känner sitt material.
Det är något som tar många år att bli – och man blir aldrig färdig.
– Det är ett uppdämt behov som det inte fanns utrymme för tidigare. Vart det för vet jag inte, men jag har roligt!
De förebilder Åsa har är inom vävning är Ulla Cyrus-Zetterström som var hennes lärare på Textilinstitutet, Väfskolan i Borås. Det Åsa kan om vävning har hon från henne. Hennes undervisning i bindningslära är den grund som Åsa bygger på.
Inom kyrkotextil är det den både kända och okända schweiziska benedikternunnan Agustina Flüeler.
Andra stora förebilder är hennes föräldrar, bibliotekarier båda två, som gav
henne kärleken till böcker och att hela tiden läsa och lära sig mer.
Åsas fars intresse för historia och arkeologi fick henne att till slut, efter den textila utbildningen, ge sig av till Uppsala och läsa etnologi, arkeologi och konstvetenskap. Nu lever Åsa omgiven av en hel del av det bibliotek som hennes far samlade på sig.
Inspirationen finner Åsa just nu i de medeltida textilierna.
Sitt eget skapande utvecklar hon genom att experimentera i vävstolen med olika bindningar och material.
– Jag arbetar mycket med datorn, det ger nya kombinationer av bindningar som jag vill ge liv med garner i vävstolen.
Det Åsa tror kan ge hantverket ett uppsving är alla unga som kommer ut från sina utbildningar med massor av kunskaper och idéer.
– Det finns nu en trend mot det unika, att saker få ta tid, att det ska vara väl utfört. Men hur djupt förankrat är det hos gemene man? Eller är det bara något som rör sig på ytan? Folkbildare har under hela 1900-talet talat om kvalité, ”vackrare vardagsvaror” mm. Men det har inte berört mer än ett fåtal i samhället, säger Åsa Martinsson.
Kanske alla dessa vikinga- och medeltidsentusiaster som ”hantverkar” och experimenterar och tillverkar det de behöver kan visa på hantverkets betydelse. Men där efterlyser Åsa en större förståelse för att hantverk är något som kräver både kunskaper och lång övning.
Det kräver mer än att man behärskar en liten del av ett område.
– Jag vill tro att det finns tillräckligt många som vill bevara och utveckla hantverket.
Åsa är bekymrad över allt tal om att det är processen, alltså själva hantverkandet som är det viktiga, inte resultatet. Att forma en sak och vara stolt och glad över det man åstadkommit är viktigt. Men för Åsa är ett hantverk en strävan efter att det föremål som hon tillverkar blir ett högklassigt hantverk.
Däremot är hon orolig för vävningen. Den kräver utrymme rent fysiskt och många bor inte så att en vävstol får plats. Det verkar som om hemslöjdsrörelsen lämnat vävning åt någon annan att ta hand om. Åsa har inte undersökt det närmare, men har en känsla av att tidskriften Hemslöjden mycket sällan har något om vävning
– Jag menar då inte den experimentella vävningen, utan den hantverksmässiga vävningen som bygger på en djup kunskap om material, bindningar och övning att väva jämnt och vackert. Hur får vi plats för vävning? Idrottsanläggningar för ungdomar får ta plats – men plats för vävstolar! Jag önskar att de ungdomar som vill väva men inte har plats för en vävstol var lika aktiva för sin verksamhet som de som vill ha t.ex. skateboardparker. Om kommunerna kan ge plats för idrottsanläggningar, borde de också kunna ge plats för hantverksanläggningar! Ut och kräv er rätt! uppmanar Åsa Martinsson.
Skrivet av Veronica Olofsson