Klädd dialekt

Idag besökte jag ett litet antikvariat i en källare i hemstaden Nyköping, mest för att kolla läget och utan några direkta förväntningar på vad som skulle finnas. En och annan gammal dammig von Heidenstam kanske. Nåväl, där hade jag fel, och det är så skönt när man har positivt fel. Vilken guldgruva jag hamnade i! Gubben i antikvariatet gick igång totalt på mitt textilintresse och rotade fram det ena och det andra, och högen av guld växte.

Sitter nu här med boken ”Dräktfolkt” i handen. En alldeles underbar bok om möten med traditioner. Förutom fantastiska foton presenterar även författaren Anja Notini varma personporträtt av de människor som levt sina liv med dräkten och med slöjden. Det är sömmerskor och träskomakare, knivmakare, knypplerskor och brodöser. Alla så självklara, alla så hänförande genuina i sitt hantverk. Och jag blir vrålinspirerad.

Filosoferar vidare om detta med folkdräkter, ett ämne som är lika vitt och brett som hela världen. Och visst berör det oss alla. Vi har ju alla en relation till kläder, hur vi än väljer att angripa detta ämne. För mig är det kanske som väntat en het potatis. Just nu är jag nog inne i den där inspirationsdimman där kjolar och livstycken fladdrar förbi och gör min hjärna till en färgglad soppa som jag girigt sörplar i mig och som ger mig en våldsam skaparenergi.

Men så kommer den där ”tänk-om-rymden-är-oändlig”-tanken igen. En viss obändlig känsla av att jag är lite knäpp som hetsar upp mig över något som trots allt är ganska smått. Eller? För vad är vi egentligen förutom ett hopplöst gäng entusiaster som klär ut oss till ”folk-förr-i-tiden” och sen kommer och påstår saker om rätt och fel. För det är ju en enda stor maskerad. Det är inget som egentligen skiljer de där hembygdstanterna i Leksandsdräkt från oss som drar på oss tjocka yllekjortlar i augusti och leker riddare.
Vi kämpar alla med att få liv i gångna tider, att upplysa oss själva om vissa företeelsers och tillstånds allmängiltighet.

En sak som nyligen gick upp för mig under studierna i textilvetenskap är just kopplad till sådana saker som alltid funnits. Det låter kanske lite underligt att jag ”nyligen” kom på detta, men det är kanske snarare så, att tanken först nu formulerats klart. Den att vi människor egentligen inte har förändrats särskilt mycket genom historien. Vi har alltid, nu precis som på medeltiden eller 1600-talet, blivit bitna av myggor, haft kliande strumpor, fått blodsockerfall, kivats om vardagssysslor, somnat i soffan, blivit förälskade, fått ryggskott, haft skoskav och så vidare. Våra bekymmer, känslor och vardagliga bestyr liksom våra behov är desamma nu som för tusen år sedan. Och då är det inte så konstigt att man kan förvänta sig en viss kontinuitet i mänskligt beteende. Detta gäller till exempel kläder.

För visst har vi alltid haft ett behov av att skydda, skyla eller smycka oss. Kläder har alltid haft mångbottnade betydelser och fyllt många funktioner. Vi har klätt ut oss, klätt upp oss eller klätt av oss för olika sammanhang. Klädkodernas språk talas på många dialekter. Vi kan tala om maktens kläder, ungdomars kläder eller kanske historiska kläder. Vad menas med historiska kläder egentligen? Är inte en livrock från 1700-talet lika historisk, ett dokument från sin samtid som berättar om ett människoöde, som ett par av 90-talets ack så populära ”jazzbyxor”. Gårdagen är dåtiden. Det jag har på mig idag är historiskt imorgon. Tänk om kläderna kunde berätta mer. Inte bara det uppenbara, utan det minst väntade. Kanske jobbar fantasiavdelningen övertid i min hjärna, men jag är övertygad om att mitt intresse för folks gamla trasor gör mig till en mer öppenhjärtig och sympatisk människa.
Bara genom att grubbla över vad det är som gör oss lika och inte över vad som skiljer oss åt.