Svensk slöjd på HV skola
Svensk slöjd på HV skola
HV skola anordnade i mars 2008 ett seminarium om svensk slöjd.
Handarbetets Vänners förenings stadgar från 1895, § 1 lyder: Föreningens ändamål är att i fosterländsk och konstnärlig riktning förädla den svenska textila slöjden, ävensom att avsätta alster av medlemmarnas verksamhet såsom utövare av sådan slöjd samt idka den tillverkning och driva den handel, som härför kan finnas ändamålsenlig.
Seminariet uppstod efter att elever på skolan ställt frågor om tonen i stadgarna, om den fosterländska riktningen och vad som menas med den svenska slöjden.
Tre inbjudna föreläsare berättade ur olika synvinklar om sina tankar kring den svenska slöjden. Johan Knutsson är Fil.dr i konstvetenskap och intendent på Nordiska museet med ansvar för områdena folkkonst, slöjd och allmogeinredningar. Charlotte Hyltén Cavallius är doktor i etnologi och Wanja Djanaieff är formgivare och f.d. professor på Konstfack.
Knutsson inledde med en diskussion om hur stilar inom folkkonst har vandrat oberoende av landsgränser men även förekomsten av all ortstypisk slöjd och folkkonst.
Det som förenar hela den globala folkkonsten och slöjden är, enligt Knutsson, det ornamentala, geometriska och genombrutna. Det är även stiliseringen av naturens former som i Sverige återfinns i exempelvis kurbitsmålningar.
Ytterligare en gemensam del är folkkonsten som narrativ, berättande. Skillnaden består i vad som vill berättas. Den svenska folkkonsten ville exempelvis gärna framställa bibliska berättelser. Skribenten Olle Nessle brukar tala om ”Folkkonstens esperanto”, ett övergripande språk som alla förstår och som vandrar över nationsgränser. Det bygger på att det finns något gemensamt i det mänskliga seendet som gör att saker som tillverkas får en likhet varifrån man än kommer. Även att använda sig av material som finns tillgängligt och att låta materialen och tekniken bestämma formen.
Finns det då något svenskt i den svenska folkkonsten? Nej, svarar Knutsson. Det finns dock regionala skillnader som t.ex. skiljer Rättviksmåleriet från Leksandsmåleriet och vävnader i Hälsingland från Skåne. Dessa regionala skillnader kan ibland vara större än de nationella skillnaderna.
Hyltén Cavallius har nyligen skrivit avhandlingen Traditionens estetik- spelet mellan inhemsk och internationell hemslöjd. Hon anser att hemslöjden har varit med och format vad som uppfattas som svenskt, bland annat genom att hemslöjden är skapad i en nationalistisk anda.
Uttrycket hemslöjdsestetik menar hon, definieras genom material, teknik och ursprung. Det är som dessa delar som visar hur ”äkta” ett föremål är. Det är ofta i mötet mellan inhemsk och internationell slöjd som denna hemslöjdsestetik visar sig.
Äkthet och kvalitet har inom hemslöjdsrörelsen varit starkt förknippat med materialet. God kvalitet har enbart kunnat uppnås genom att använda naturmaterial men material som har ansetts vara fel har även ändrat sig över tid. Hyltén Cavallius visar bilder på ”godkänd” internationell slöjd, ett vävt täcke i blått och vitt, och ”icke godkänd” slöjd i form av naturalistiska blommor i nylon. Hon frågar om det rätt att döma ut många estetiska uttryck till förmån för några få och om det nu är dags att omvärdera hemslöjdsestetiken? Ett komplext samhälle behöver diskutera, ventilera och kanske omdefiniera begrepp som hemslöjd och reflektera över hur vi värderar kulturella uttryck.
Djanaieff berättade om hur hon som formgivare har arbetat med folkkonst, det svenska och det internationella.
Inför OS i München 1974 så fick Djanaieff uppdraget att formge OS-truppens kläder. Det blev, bland flera kläder med stark svensk symbolik, den berömda blå t-shirten med gula kronor på. ”Jag ville driva lite med svenskheten men ingen uppfattade det som ett skämt” berättar hon. Det var före den ironiska generationen. Tyget trycktes på NK i 5 år och säljs än idag. Hon visade en bild på en indisk man som hon mötte i Bombay som bar just en sådan tröja.
I Svenska Design Byrån som hon drev tillsammans med tre andra kvinnor fick de uppdraget att göra uniformer till SJ. De utgick från det samiskt blåa och älgskinn för att hedra alla älgar som årligen blir påkörda av tågen.
Tillsammans med Johan Knutsson byggde hon för några år sedan den permanenta folkkonstutställningen på Nordiska museet.
Rektor Britt-Marie Boulogner tackade föreläsarna och avslutade med att tala om vikten av öppna gränser. Hon framhöll också att uppkomsten till seminariet, tilltalet i Handarbetets Vänners stadgar om den fosterländska svenska textilkonsten, skulle föras vidare till styrelsen.
Tyvärr uteblev diskussionen efter föreläsningarna. Det hade varit intressant att höra vad publiken, och de elever som hade reagerat mot HV förenings stadgar, tyckte om de vinklar som föreläsarna tog upp på ämnet svensk slöjd.
HV skola anordnade i mars 2008 ett seminarium om svensk slöjd.
Handarbetets Vänners förenings stadgar från 1895, § 1 lyder: Föreningens ändamål är att i fosterländsk och konstnärlig riktning förädla den svenska textila slöjden, ävensom att avsätta alster av medlemmarnas verksamhet såsom utövare av sådan slöjd samt idka den tillverkning och driva den handel, som härför kan finnas ändamålsenlig.
Seminariet uppstod efter att elever på skolan ställt frågor om tonen i stadgarna, om den fosterländska riktningen och vad som menas med den svenska slöjden.
Tre inbjudna föreläsare berättade ur olika synvinklar om sina tankar kring den svenska slöjden. Johan Knutsson är Fil.dr i konstvetenskap och intendent på Nordiska museet med ansvar för områdena folkkonst, slöjd och allmogeinredningar. Charlotte Hyltén Cavallius är doktor i etnologi och Wanja Djanaieff är formgivare och f.d. professor på Konstfack.
Knutsson inledde med en diskussion om hur stilar inom folkkonst har vandrat oberoende av landsgränser men även förekomsten av all ortstypisk slöjd och folkkonst.
Det som förenar hela den globala folkkonsten och slöjden är, enligt Knutsson, det ornamentala, geometriska och genombrutna. Det är även stiliseringen av naturens former som i Sverige återfinns i exempelvis kurbitsmålningar.
Ytterligare en gemensam del är folkkonsten som narrativ, berättande. Skillnaden består i vad som vill berättas. Den svenska folkkonsten ville exempelvis gärna framställa bibliska berättelser. Skribenten Olle Nessle brukar tala om ”Folkkonstens esperanto”, ett övergripande språk som alla förstår och som vandrar över nationsgränser. Det bygger på att det finns något gemensamt i det mänskliga seendet som gör att saker som tillverkas får en likhet varifrån man än kommer. Även att använda sig av material som finns tillgängligt och att låta materialen och tekniken bestämma formen.
Finns det då något svenskt i den svenska folkkonsten? Nej, svarar Knutsson. Det finns dock regionala skillnader som t.ex. skiljer Rättviksmåleriet från Leksandsmåleriet och vävnader i Hälsingland från Skåne. Dessa regionala skillnader kan ibland vara större än de nationella skillnaderna.
Hyltén Cavallius har nyligen skrivit avhandlingen Traditionens estetik- spelet mellan inhemsk och internationell hemslöjd. Hon anser att hemslöjden har varit med och format vad som uppfattas som svenskt, bland annat genom att hemslöjden är skapad i en nationalistisk anda.
Uttrycket hemslöjdsestetik menar hon, definieras genom material, teknik och ursprung. Det är som dessa delar som visar hur ”äkta” ett föremål är. Det är ofta i mötet mellan inhemsk och internationell slöjd som denna hemslöjdsestetik visar sig.
Äkthet och kvalitet har inom hemslöjdsrörelsen varit starkt förknippat med materialet. God kvalitet har enbart kunnat uppnås genom att använda naturmaterial men material som har ansetts vara fel har även ändrat sig över tid. Hyltén Cavallius visar bilder på ”godkänd” internationell slöjd, ett vävt täcke i blått och vitt, och ”icke godkänd” slöjd i form av naturalistiska blommor i nylon. Hon frågar om det rätt att döma ut många estetiska uttryck till förmån för några få och om det nu är dags att omvärdera hemslöjdsestetiken? Ett komplext samhälle behöver diskutera, ventilera och kanske omdefiniera begrepp som hemslöjd och reflektera över hur vi värderar kulturella uttryck.
Djanaieff berättade om hur hon som formgivare har arbetat med folkkonst, det svenska och det internationella.
Inför OS i München 1974 så fick Djanaieff uppdraget att formge OS-truppens kläder. Det blev, bland flera kläder med stark svensk symbolik, den berömda blå t-shirten med gula kronor på. ”Jag ville driva lite med svenskheten men ingen uppfattade det som ett skämt” berättar hon. Det var före den ironiska generationen. Tyget trycktes på NK i 5 år och säljs än idag. Hon visade en bild på en indisk man som hon mötte i Bombay som bar just en sådan tröja.
I Svenska Design Byrån som hon drev tillsammans med tre andra kvinnor fick de uppdraget att göra uniformer till SJ. De utgick från det samiskt blåa och älgskinn för att hedra alla älgar som årligen blir påkörda av tågen.
Tillsammans med Johan Knutsson byggde hon för några år sedan den permanenta folkkonstutställningen på Nordiska museet.
Rektor Britt-Marie Boulogner tackade föreläsarna och avslutade med att tala om vikten av öppna gränser. Hon framhöll också att uppkomsten till seminariet, tilltalet i Handarbetets Vänners stadgar om den fosterländska svenska textilkonsten, skulle föras vidare till styrelsen.
Tyvärr uteblev diskussionen efter föreläsningarna. Det hade varit intressant att höra vad publiken, och de elever som hade reagerat mot HV förenings stadgar, tyckte om de vinklar som föreläsarna tog upp på ämnet svensk slöjd.