Fårfest
Fårfest
Britt Ring Amundsen, professor och designer, höll ett föredrag om skinn genom tiderna och i olika kulturer. Efter att ha levt och arbetat i Norge så flyttade Ring Amundsen, när hon blev pensionär, till värmländska Brunskog. Där fick hon av en granne ett fårskinn och efter att ha funderat ett tag kom hon på att hon skulle sy något av det. Hon hittade veckokurser i skinnsömnad på Sätergläntan, gick sådana tre år i rad och det väckte hennes fascination för skinn.
Skinn som material har använts på många platser i världen i många sammanhang. Människans första klädesplagg bestod av skinn där hon skar ett hål i mitten av skinnet och trädde det över huvudet likt en poncho. I historien har skinn använts från älg, får, hjort, rådjur, ren, säl, hund, fisk och fågel beroende på var man har levt och vilka djur som där har funnits att tillgå. Det varmaste skinn som finns är det från isbjörn. När inuiter har skurit till klädesplagg så har man utgått från isbjörnens form, skinnet bestämmer alltså hur dräkten ska se ut. Djurets fötter blev då skor och vantar, benen blev byxor, huvudet blev mössa o.s.v. Genom att tillverka dräkten utifrån djurets form så hedrade man också djuret så att det skulle kunna återuppstå. När man har sytt i skinn har tvinnade senor använts. Dessa är särskilt lämpade eftersom de vid kontakt med vatten sväller och på det sättet täpper igen hålet efter nålen och gör skor eller kläder vattentäta. Renskinn har brukats av samerna till bland annat deras dräkt och i Dalarna har skinnet spelat en stor roll i folkdräkten. Återigen är det av intresse då Dalarnas hemslöjdsförbund driver projektet Fårskinn för dräkt och mode. Som avslutning på föreläsningen visade Ring Amundsen en egentillverkad korsett av fårskinn med titeln Varför kan inte jag ha hår på bröstet?
När eftermiddagens modevisning skulle äga rum var föreläsningslokalen mer än fullsatt, folk stod längst väggarna och satt i trapporna. Värmen var på topp, både på grund av människomassan och av alla de ullkläder som kylan utomhus anmodade. Carina Olsson, länshemslöjdskonsulent i Värmland inledde och hälsade välkomna genom att berätta att det vi skulle få se låg helt rätt i tiden eftersom det både var närproducerat, ekologiskt, vackert och stilfullt. Den en och en halv timme långa visningen var hopsatt av Miriam Sköld från Kil och som konferencier agerade kunniga ullinspiratören Gunilla Paetau Sjöberg.
Paetau Sjöberg avslutade med en uppmaning genom Agenda 21-devisen Tänk globalt, handla lokalt!
Missade du fårfesten i år så är den väl värt ett besök nästa år.
 |
Som vägvisare i centrala Kil i Värmland står två rondellfår och påskris med färgade ulltussar istället för fjädrar. Fåren leder till en före detta scanfabrik där två kvinnor för tredje året i rad bjuder in till fårfest. Arrangemanget har växt sig större för varje år och detta år samlades hantverkare, konstnärer och slöjdare från hela landet för att hålla i workshops, föreläsningar och försäljning. Dessutom anordnades en modevisning på temat Gränslöst – Återbrukat - Nyskapat. |
Skinn som material har använts på många platser i världen i många sammanhang. Människans första klädesplagg bestod av skinn där hon skar ett hål i mitten av skinnet och trädde det över huvudet likt en poncho. I historien har skinn använts från älg, får, hjort, rådjur, ren, säl, hund, fisk och fågel beroende på var man har levt och vilka djur som där har funnits att tillgå. Det varmaste skinn som finns är det från isbjörn. När inuiter har skurit till klädesplagg så har man utgått från isbjörnens form, skinnet bestämmer alltså hur dräkten ska se ut. Djurets fötter blev då skor och vantar, benen blev byxor, huvudet blev mössa o.s.v. Genom att tillverka dräkten utifrån djurets form så hedrade man också djuret så att det skulle kunna återuppstå. När man har sytt i skinn har tvinnade senor använts. Dessa är särskilt lämpade eftersom de vid kontakt med vatten sväller och på det sättet täpper igen hålet efter nålen och gör skor eller kläder vattentäta. Renskinn har brukats av samerna till bland annat deras dräkt och i Dalarna har skinnet spelat en stor roll i folkdräkten. Återigen är det av intresse då Dalarnas hemslöjdsförbund driver projektet Fårskinn för dräkt och mode. Som avslutning på föreläsningen visade Ring Amundsen en egentillverkad korsett av fårskinn med titeln Varför kan inte jag ha hår på bröstet?
När eftermiddagens modevisning skulle äga rum var föreläsningslokalen mer än fullsatt, folk stod längst väggarna och satt i trapporna. Värmen var på topp, både på grund av människomassan och av alla de ullkläder som kylan utomhus anmodade. Carina Olsson, länshemslöjdskonsulent i Värmland inledde och hälsade välkomna genom att berätta att det vi skulle få se låg helt rätt i tiden eftersom det både var närproducerat, ekologiskt, vackert och stilfullt. Den en och en halv timme långa visningen var hopsatt av Miriam Sköld från Kil och som konferencier agerade kunniga ullinspiratören Gunilla Paetau Sjöberg.
 |
 |
Malin Sjöstrand hade tillverkat en tovad kollektion med vit kjol med fyrkantiga hål, en kort jacka med sydda veck och mössa med rosor. |
 |
|
Under ett, av publiken, uppskattat nummer kom en kille in på cykel iklädd en traditionell värmländsk mössa och en vadmalsjacka från det militära. Under övervakning av sex tjejer i nunotovade toppar pimpade han sedan cykeln med tovat sadelskydd och muddar med ullockar till styret. En klänning av Britt Ring Amundsen var tillverkad av 64 hopsydda slipsar och bar namnet Alla mina män. |
 |
Britt Ring Amundsen hade också hämtat inspiration från 1700-talsgården von Echstedska gården i Kila, Värmland och använt efsingar, alltså en återvunnen restprodukt, från Klässbols linneväveri för att göra kantfransar på kläderna. |
 |
Kjol med tillhörande vantar, topp och handledsvärmare var tovade i vit och natursvart ull av Yvonne Habbe. |
 |
Det sista numret bestod av en svart och en vit festklänning i ull av Veronica Skytts. |
Paetau Sjöberg avslutade med en uppmaning genom Agenda 21-devisen Tänk globalt, handla lokalt!
Missade du fårfesten i år så är den väl värt ett besök nästa år.