Stora ord

Hallå människor!

I morse fick jag skrapa bilrutor när jag åkte. Käkade för övrigt frukost i bilen igen. Jag tog kurvan vid ygskorset lite för skarpt och tekoppen rasade. Men jag kör med en sådan där termosmugg, som har ett lock med bara ett litet hål i. Så jag fick bara ca. halva koppen på bilmattan. Det var bara stanna och försiktigt lirka ut mattan du vet.

Slutade vid fyra. Det är alltid en sorts eufori när man slutar för dagen. Då får man åka hem och göra något kul, klarat av en dag till på kontoret. Idag skulle jag hem och måla lite. Jag började grunda en tavlett och en pinnlist förra veckan. Jag var in på Kulturarvet, en byggnadsvårdsbutik i Östersund, när vi åkte upp till stugan i Strömsund i sommras. De har jäkligt fina pigment. Köpte obränd- och bränd terra. Nu håller jag på och målar med den obrända terran. Jag river alltid ihop färgen själv. Den blir bättre täckande då, inbillar jag mig, och så torkar den fortare, blir magrare. Det är helt enkelt överlägset bästa sättet att ha koll på vad man pysslar med. Eftersom målning är ju så skitsvårt som det är, så man måste göra det bästa av det. Ändå händer ju oförutsedda saker. Den här färgen jag har blandat av det här pigmentet till exempel – den blev inte alls särskilt täckande. Så jag skulle nog ha grundat med någon bättre täckande färg. Jag hade sådant förtroende för det där pigmentet av någon anledning så jag bara körde. Nu får jag nog göra två strykningar till. Det känns lite trist. Men det blir bra till sist tror jag.

Jag ser framför mig en sådan där lysande, ändå lite dov, mättad gul färg. Målning är en sådan där grej man verkligen får kämpa med. Åtminstone har jag fått göra det, för att hitta det där tunga uttrycket. Av någon anledning gillar jag inte äggoljetemperan. Jag kör bara linolja och pigment. Äggoljetempera är för snabbt, hehe. När det gäller målning lever jag slow. Fast jag sträcker mig faktiskt till att jag använder Färgrikets linolja och blandar ut färgpastan med. Den innehåller någon sorts torkmedel, miljövänligt sådant, så det går lite fortare då. Sedan tror jag att terran torkar ganska fort i sig.

    

Tavletten, färgen, rillorna är gjorda med profilhyvel – min compadre

Egentligen hade jag tänkt måla igår, men då kollade jag på ”upp till kamp”. Den serien inspirerar mig. Den får mig nästan att vilja bli proggare. Säga vad man vill om alla konstiga fraktioner och så vidare, men om det nu är så som serien visar, och det verkar ju många antyda – att den är ganska autentisk, så trodde de på gemenskap. Det är stort. Gemenskap, det är det enda. Människan är skapad för gemenskap, det är jag övertygad om. När man känner att man vill dra sig undan gemenskap, att man är bekväm av sig och inte orkar med andra människor, då ska man tänka att det är den här omänskliga, artificiella tillvaron som tar över ens sinne. Som en Matrix. Det är synd att vi lever så ovärdigt, tycker jag.

Ska jag utveckla det? Inte nu tror jag – en annan gång i så fall. Men nu kom jag osökt in på ett boktips. Idag när jag åkte hem funderade jag på vad jag skulle blogga idag. Jag tänkte ge ett boktips, men det kändes lite krystat, men detta är som handen i handsken. Det kan aldrig bli bättre. Läs ”Kvinnor i väglöst land” av Lilian Ryd. Om ni vill veta vad jag menar med värdighet. 

Imorgon ska jag ta med mig motorsågen när jag åker. Anna-Carin ringde idag och sade att en björk hade blåst omkull vid hennes verkstad. Hon hade paxat den, för det är några vrilar på den. Vi kör igång vår slöjdstuga den 29 september igen. Då ska vi till hennes fäbod i Harsen. Synd att min blogg är slut då, det blir säkert riktigt kul.

 Olle med storvril´n – keep ém coming… :)

Nu måste jag ner och måla pinnlisten också, hann inte det för Olle började tjuta efter kvällsvällingen.

…och tvätta penseln.

/Niklas