Poster taggade ‘dockor’

Hur gör man när man nåltovar?

Written by Nathalie Sjögren. Posted in Nathalie Sjögren

När jag ställer ut på mässor och säljer mina tomtar och dockor brukar jag alltid ha med mig mina nåltovningsnålar och stå och demonstrera. Att förklara med bara ord hur man nåltovar och hur ansiktet, kropp och detaljer blir till är inte alltid lätt. Det fungera bäst när man kan visa på plats.

Det tänkte jag göra här på bloggen också. För några år sedan var jag med i ett projekt där kvinnliga hantverkare tog med sig sitt hantverk in i den digitala världen. Det var då jag själv började blogga och vi gjorde även några introduktionsfilmer om nåltovning.

Här är en av dem:

Det finns flera filmer (vilka alla ligger på youtube, bara att söka efter Nathalie Sjögren) men jag vill även visa er här på bloggen en liten saga som vi gjorde med hjälp av mina figurer.
Varsågod: http://youtu.be/83xi-mCV3_A

Förberedelser inför Slöjdkul

Written by Nathalie Sjögren. Posted in Nathalie Sjögren

På lördag är det Slöjdkul för barn och ungdomar på ABF- huset i Kungsbacka. Jag ska vara där och visa hur man nåltovar. Det brukar alltid vara roligt och de som kommer vill bara göra med. Dessutom gör de väldigt härliga saker.

Jag brukar alltid ha med mig mina egna dockor för att visa upp vad man kan göra. Den här gången tänkte jag ta med en ny docka.

image

Det är Naruto Uzumaki från en serie som heter Naruto. Jag är inte nägon expert på Manga men jag tyckte det vore lite roligt att nåltova en mangafigur. Så den här veckan jobbar jag på att göra klart honom.

Samtidigt gör jag ett annat porträtt som jag har fått beställning av. En vän till bloggerskan Anne från Veckomagasinet såg vilken fin docka jag hade gjort av Anne. Hon ville också ha ett självporträtt, vilket jag nåltovar för fullt. Bilder på dockan kommer.

Dockan Anne ser ut så här:

image

En än så länge namnlös kisse…….

Written by Tant Kofta Lotta Blom. Posted in Tant Kofta

Jag tycker att våra barn ofta får så dåliga grejer att leka med. Det är mest plast och syntetfibrer, stackars ungar som får gå och krama en nalle som egentligen är en skvätt olja. I Sverige finns en väldig massa får som håller våra ängar öppna och ger oss kött men när det kommer till ullen finns en liten efterfrågan. Mycket ull slängs utan att komma till nytta och glädje.

IMG_2082
Här kommer mitt bidrag för att ändra på detta. Katten som ännu inte har något namn. Men en liten omröstning sker just nu på Instagram och facebook, där du kan vara med och rösta om du vill. Sök Tant Kofta så hittar du mig. Katten är stickad av ullgarn från Värmländskt skogsfår, en oförädlad ras som räknas till gruppen allmogefår. De finns i olika färger, så allt garn jag användt är naturfärgat. Katten som också kan användas till sovamiddagkudde är fylld med ull från en fårras som heter texel. Dess ull är vaddig och spänstig och filtar inte hop sig, perfekt att fylla dockor, kuddar och annat med.

IMG_1932
Kattens kropp och huvud är stickad stickad i fyra rundlar inifrån och ut, ben och svans rundstickade och varje örons är stickat i två delar och sen ihopsytt.
Det tog lite tid att få ansiktet färdigt, jag ville inte ha det så sött, var ute efter lite mer attityd. Broderiet är gjort med loppisfyndat moulinegarn.

IMG_2034

Även en katt kan behöva värma magen när solen tittar fram. IMG_2088 med hej fr. Tant Kofta

Storlek eller passform?

Written by Jeanette12. Posted in Jeanette Fagerström

Eftersom denna veckan inte blivit den kreativa bikupa av aktivitet jag hoppats på, sånt är livet, så tänkte jag dryfta en annan aktuell fråga som varit uppmärksammad i media och på facebook senaste veckan.

Det klagas emellanåt på att flickornas storlekar är mindre än killarnas, men jag hävdar att det inte är en storleksfråga utan handlar om passform. Hur kläderna är tänkta att sitta på kroppen helt enkelt och som designer, mönsterkonstruktör och erfaren textilare vill jag hävda att det är trend som sätter passform, och faktiskt sociala normer som sätter trend, även för barnkläder.

 Jag köper kläder både från kill och tjejavdelningen till min 4-åriga tös, beroende på hur plagget ser ut, när det är tänkt att hon skall använda det och lite vad hon själv gillar naturligtvis. Men när det sitter kroppsnära så måste det ha stretch, enligt mitt tycke. Nu är hon inne i en prinsessfas, något som varken jag eller hennes pappa uppmuntrar, men hon gillar rosa och glitter och att vara ”fin”.  Det skall sägas att hon klättrar, cyklar, leker med bilar, kladdar med lera lika gärna som gör något annat i sin tyllkjol.

 Jag tror, med betoning på att det är min egen personliga uppfattning som mamma och kvinna, att vi alla, barn som vuxna blir påverkade av och påverkar själva samhället mycket mer än vi tror. Vi kan inte skylla allt på massmedia och klädproducenter, vi skulle ju kunna ta ansvar och rösta med våra plånböcker. Själv nekar jag konsekvent  min 10-åriga dotter kläder som i min mening gör att hon ser ”äldre” ut än vad hon är, för att hon inte skall hamna i en social situation hon inte klarar av om folk hon möter uppfattar henne som äldre, och mognare. Jag känner att vuxenlivet tränger sig på alldeles för snabbt ändå. 

Tillbaka till passform och storlek så kan man väl säga att ”vuxna” modekläder ofta har en mer kroppsnära passform för att vuxna kvinnor har mer kurvor att följa över och för att man skall ”visa upp” sig.  När man producerar så gör man ett plagg i stl 38, eller 40 och får passformen helt rätt på det plagget. (På barnkläder brukar man även kolla större och mindre storlek i skalan eftersom deras kroppar ändrar sig så mycket mellan storlekarna.) Så, kolla in på bilder och dockor i affären hur plagget är tänkt att sitta, detta gäller även när man köper mönster. SE upp bara för tunikor och löst sittande plagg, för ofta ökas inte proportionerna i ”lösheten” när man gör de stora storlekarna, utan det är bara storleksmått som ökas. Dvs en 46 kan få samma passformstillägg som en 38. Ibland kan man ju klämma i sig i en mindre storlek än vanligtvis, men det kan vara så att det plagget helt enkelt är tänkt/designat att sitta lösare på kroppen än man tänkt att bära det själv, samma gäller åt andra hållet. Man kan ju som vuxen välja att helt enkelt ta en större storlek för att få en lösare passform, detta är svårare för barn då de ju växer i längd mellan storlekarna. Man skulle kunna filosifera att genom att applicera normer för vuxenkläder ner på barnavdelningen så signalerar vi faktiskt den trend att unga och barn nuförtiden tvingas att bli äldre allt fortare för att vi vuxna utsätter dem för influenser de inte nödvändigtvis är redo för.

Det blev långt det här, och jag vet inte om jag kommit någon vart, men jag tror i alla fall att de flesta klädföretag fått storlekarna rätt, och det är passform och image vi skall fokusera på som vuxna när vi köper till våra barn. En person i klädbranchen berättade för mig att den generation som växt upp med stuprörsmodet, som varit unga vuxna och burit väldigt tighta jeans och byxor, de visar sig ha helt andra generella mått i storleksundersökningar. De har helt enkelt förhindrat sina höfter att utvecklas ”naturligt”.  Kanske kan jag skylla mina egna kurvor på 80-talets generösa kläder, ingen restriktion här inte!

Jag vet inte hur vi skall lösa samhällsproblemet med pojk och flick, men jag tror inte att könsneutrala kläder är lösningen. Det sitter betydligt djupare än så. När vi åker buss med en liten prinsessa så får hon massvis med kommentarer av medpassagerare att hon är söt och fin, i mörka mysbyxor och en tröja med en bensinpump på,, inte alls lika många, även om hon är lika fin. Mitt sätt att fördröja vuxenlivet är att att inte lyssna på radioprogram som innehåller svärord och vuxna koncept när barnen är med, samma med tv och andra media. Inte förrän barnen är vuxna lär jag få veta om jag gjorde någon skillnad, jag kan bara hoppas att de godtar att det är  kärlek som är argumentet att de inte får det som aaaaaaalllaaaa andra får.

over and out / Jeanette

Att fly sitt öde

Written by Kerstin12. Posted in Kerstin Jakobsson

Jag kallar textilierna som jag sytt dockorna av för ”hemmafrudukar”. Mer eller mindre vackra är de i alla fall skapade för att försköna, av både hemmafruar och hårt arbetande kvinnor som ”stal” sig en stund för eget skapande. I Runaway Explorers tänker jag mig att båda dessa grupper lät fingrarna göra handarbetet medan huvudet fick fritt fram för drömmar. Kanske drömde de om ett annat slags liv, att komma bort och ”bli något”.

När dessa hemmafrudukar nu blivit dockor i konstprojektet tänker jag mig att kvinnorna som en gång satt och drömde, nu får sin upprättelse genom dockorna. De rymmer ut i världen till priset av ett kort liv.

 

Runaway Explorers

Written by Kerstin12. Posted in Kerstin Jakobsson

Vad händer när vi skapar? Är det någon skillnad på manlig och kvinnlig kreativitet, eller handlar det mer om HUR vi uttrycker den? Utifrån dessa frågeställningar arbetar konstprojektet ”Runaway Explorers.

I projektet medverkar ett tiotal kulturarbetare från olika länder. De har alla fått en smal och gänglig docka att ta hand om. Dockorna är sydda av ”hemmafrudukar”, mer eller mindre föraktade textilier, skapade någon gång under 1900-talet. Återfödda till dockor blir textilierna nu konstnärers följeslagare. Flera av dem får resa till fjärran länder så som Mexico, USA och Israel.

Att jag valt att arbeta med dockor handlar om att vi kan låta dem uppleva allt vi själva gör, men också så mycket mer. Lek och kreativittet ligger nära varandra. Men det finns också en annan koppling. Handarbete, dockor, flicklek, alla dessa tre associeras till en övermysig intimitet. Till sådant som händer inom hemmets fyra väggar. Det är den miljö vi säger är den tryggaste, men där det också händer de mest våldsamma saker. Ofta mot kvinnor.

När jag överlämnat dockorna till sina nya ägare, har jag bara gett dem två instruktioner, ge dockan olika slags livserfarenheter och avsluta er tid tillsammans med att ”mörda” dockan. Det senare har mött en hel del protester och medan månaderna har gått, har det också blivit allt svårare att få konstnärerna att ”avsluta” sin tid tillsammans med dockan. Trygghet kontra våld och mänsklig kreativitet. Men också möjligheten att knyta an. Vilka vägar skulle de olika konstnärerna välja att gå?

Färdig!

Written by Stenbullar12. Posted in Stenbullar

Så var jag färdig, både med stora glödlampsdockan och med den här bloggveckan. Den som vill fortsätta följa mig och mina projekt (och min hyperspännande vardag) kan med fördel titta in på min blogg: Stenbullar.

Tack och adjö! / Ylva

Ömtålig docka

Written by Stenbullar12. Posted in Stenbullar

Jobbade vidare idag med den stora glödlampsdockan. Den är lite svårhanterlig i jämförelse med dom vanliga små, den tar upp halva soffan när den ligger i mitt knä och får benen fastsydda. Har använt samma teknik med kroppen som hos dom små, men var tvungen att klura ut ett bättre sätt att fästa armar och ben, så det blev till att böja till metallringar att fästa dom med. Kändes ovant att jobba så stort, vanligtvis tycker jag det är en rolig utmaning att jobba med riktigt små grejer, men man kan väl variera sig.

På bilden syns en glödlampsdocka av normal storlek, kanske kan jag hinna klart den stora innan min sista bloggdag som är i morgon. Annars kommer den att finnas till beskådan på min egen blogg: Stenbullar.

Ett stort projekt

Written by Stenbullar12. Posted in Stenbullar

Idag har jag jobbat på en gigantisk glödlampsdocka, väldigt mycket större än de jag brukar göra. Till kroppen behövdes en mycket större mängd matt-trasor än jag hade på lager, så det var bara att sätta igång och klippa i ett gammalt lakan.

Arbetet fortsätter i morgon, då kommer den roligaste biten: val av knappar! Jag vet, det låter ap-trist men är en intressant del av arbetsgången, särskilt de knappar som ska väljas ut till ögon. Just nu är största problemet att hon nog inte kommer att kunna sitta och då kan det bli svårt att ha med den på utställningen.

Att inspireras lagom mycket

Written by Stenbullar12. Posted in Stenbullar

Jag är inte alls duktig på att följa med i andras bloggar, inte så som många som följer ett par stycken och tittar in regelbundet. För mig är det oftast bara ren slump att jag hamnar på en rolig sida. Jag är nämligen lite kluven till det här med att kolla in vad andra gör, vill liksom att idéerna ska komma av sig själv, vilket de brukar göra utan större problem. Men med docktillverkningen var det så att jag råkade hittade till en intressant sida som inspirerade mig. Jag blev fast direkt! Dockor, kul! Det ville jag prova, och så blev det. Tillfället var illa ”valt” då jag precis fött barn nummer två till världen och hon visade sig anlända med kolik av det mer krävande slaget. Mitt i allt bäbisvrål började jag den sommaren utveckla min egen teknik för att skapa de dockor jag ville göra. Det är ju naturligtvis så att jag gärna inspireras av sådant jag ser, men det är viktigt för mig att hitta en egen variant på det jag sedan tillverkar så att det känns eget. Nu har det gått fem år och jag känner att mina dockor verkligen är mina.