In my first blog post I would like to start political. Waking up this morning, then reading in the news that I live in a country where 13 % of the voting people vote for a racistic party makes me sick!!! There are a few things which I will never understand in my life, and one of them is this. I am not allowed to vote for the government in Sweden because I still have the Dutch nationality, so there for I use this blog to express my vote and my worries for the Swedish country. Sweden is a rich, peaceful and beautiful country and what is better then sharing this with everybody! So please all Swedish people, help to keep it like that and fight against this negative, racistic, hate spreading party and people. In the end it will destroy the society. And if readers of this blog vote for this party, please try to explain me why?

Back to my basic…art. Last week opened in Eksjö museum the exhibition One place after another. This exhibition which I have together with my lovely sambo Greger Ståhlgren shows works related to the theme how we look and experience nature. In my work I am fascinated by how we act, feel and see when we are in a natural environment. In the Netherlands the ’nature’ is designed. All the green areas are planned, no wilderness is left, even when it sometimes feels like that. In the Netherlands you could say, are humans the one who control everything, not nature. But when you look closer maybe nature wins after all. The sea takes it place again, and when humans will not do anything plants grow everywhere…

In Sweden the nature feels less designed, and it seems to me that Swedish people are closer to nature. It started for me simple: when it is raining cats and dogs outside, school children have to play outside anyway. They just dress up for that! Before I moved to Sweden the forest was something almost scary for me. I could not see the sky anymore, the sky which you always see in the Dutch open landscapes. I slowly started my discovery journey in the forest, and I begin to like it more and more. When I have discussions with Greger about our works then I can see the difference in how we look at the forest. Greger sees the bigger picture, I focus more on the details because the bigger picture is to big for me at the moment, to chaotic!

I will show some pictures of my work in the exhibition and I would like to invite you all to come to Eksjö and have a look. The exhibition is there until 12 oktober!

This is the Swedish text about the exhibition:

ONE PLACE AFTER ANOTHER

”One place after another” handlar om förhållandet till naturen och hur vi ser och inte ser den.

Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgren undersöker platser och material i ett historiskt sammanhang och försöker förmedla vad tiden och naturens kretslopp innebär för skogen och landskapet.

Harry Martinsson beskriver i en dikt hur vinden fortplantar sig och leker i ett träd. Det lekfulla och överraskande i naturen är något vi sällan observerar själva, eftersom naturen – som oftast verkar obeveklig och autonom – inte förställer sig för att vi är på besök utan alltid är just bara natur.

Hannah Streefkerk undersöker det textila uttrycket i relation till naturen, ofta med hjälp av stygn. Omhändertagande är ett ledord i sammanhanget. Hon arbetar också med landart och installationer, där känslan av att naturen är viktig lyfts fram. Hennes textila arbeten visar på hur naturen behöver synliggöras och ibland repareras. Detaljer i naturen accentueras.

Arbetsprocessen är central. Det får ta tid att hitta detaljer. Det är viktigt att visa upp det ofta typiskt kvinnliga textila arbetet som något tidskrävande.

Greger Ståhlgren arbetar med foton och installationer. Fotografierna beskriver skogens variationer, detaljer och sammanhang. Bilderna är dubbelexponerade och tagna direkt i naturen. Ljuset är väsentligt. Mångfalden och direktheten inför landskapet är viktigt att försöka gestalta, lugnet och rörelsen likaså.

Antika formelement dyker ibland upp som en del av en installation. Relationen mellan trädens former och typiska arkitektoniska formelement bidrar till att bildernas innehåll kommunicerar och beskriver ett tidsperspektiv.

the overview picture

the local newspaper

the work Mended Leaves, all the leaves are mended with stitches, some close ups:

the work Circulation, the leaves are dancing!

The installation A time fore. Made a pieces birch Bark, sewed together.

The installation Twisted. This work is inspired on the plants in South Korea, where I worked one month this summer. It seemed to me that a lot of plants are growing so fast there, they take over the country.

Just nu sitter jag på kontoret och förbereder en föreläsning som jag skall hålla på restaurang Nära Havet i Kungshamn på torsdag kväll kl. 19. Solen strålar från en nästan helt klarblå himmel och jag längtar ut. Många av mina konstverk har en koppling till naturen och det är ofta när jag går en promenad i skogen som massa idéer sorteras och nya ploppar upp. Lek och lekfullhet är också något som jag utforskar i mina verk. Jag vill gärna locka fram lusten att leka och vill att betraktaren skall kunna vara en del av konstverket, jag tror att vi människor mår bra av att leka. Här är några konstverk som jag gjort som lockar till att röra vid eller leka med. Allra roligast är det när man kan få vuxna att leka!

Förbjuden frukt, en installation som just nu hänger i en ek på Engelsbergs skulpturpark nära Fagersta.

Här är samma installation fast från förra året, då hängde den i en lind på Brötz festivalen i Hjärtum. Brötz är en musk, poesi och konstfestival. Årests Brötz är den 9 augusti.

Ett växthus

En konsumtionskanin

Ett broderat staket

En vägg av koraller i väntrummet på Uddevalla sjukhus

Idag har jag fyllt på med näring.

Ut i skogen och träffa forsen, vitaliteten i vattnet, känna doften av skog, smeka växter och viska kärleksfulla ord till träden, tacka stenarna och bergen för att de hjälper mig att avlasta det som känns tungt. Viljan att vilja allt, den är tung ibland då känns det bra att lämna över, tacka och andas.

Skogen är liksom magisk på så vis. Inte bara att den är full i negativa joner och frisk luft (eller skaparmaterial för den delen), utan jag känner mig hemma, omfamnad. Fint så.

Efter skogsvandringen gick vi in i den lilla bagarstugan och fyllde på med ännu mer, soppa, bröd, sallad, smootie och te. Våra samtal kretsade kring våra företag, vad vi vill åstadkomma, var vi står just nu och vad som hänt på sistone. Vi gör så ibland jag, Åsa och Åsa-Saga.
Det blir lätt så ensamt annars som egenföretagare, på det här viset får vi kollegor, coachning och fler perspektiv på det vi gör. Känns värdefullt. Tacksamheten är stor.

Såhär fredag och någon slags klämdag i ära tänkte jag komma med ett tips. Har ni vägarna förbi eller är
i krokarna så sväng förbi Marabouparken (två stenkast från pendeln Sundbyberg) det är det lätta värt ett besök. Just nu finns bland annat
utställningen ”Vår inre natur” som innehåller flera intressanta verk. Anna Lings avgju tningar av 60 miljoner år gamla hajtandsfosiler
blandat med avgjutningar av de frigolitbitar som också fanns i vid utgrävningen vid Limhamns kalkbrott. Man undrar ju,
vad händer efter att frigoliten slängts i naturen? Är frigolitbiten våran tids fosil? Som kommer att grävas fram om 60 miljoner år och säga något
om oss och våran tid här. Lars-Andreas Tovey Kristiansens film The Radiant City var också en favorit, filmen loopar runt några perspektiv över den
övergivna staden Pripjat där djur och växtliv fått härja fritt och ostört från oss människor sedan kärnkraftsolyckan 1986 i Tjernobyl. Hur skulle jorden se ut utan människan egentligen? Tanken är helt svindlande.
Djur måste verkligen tycka att vi är rätt märkliga många gånger. Trevlig helg /anton

Ordet slöjd kommer från fornsvenska slöghþ,[1] motsvarande adjektivet slögher, ’slug, skicklig, händig, konstfärdig’
Det är något jag aldrig reflekterar över.
Men som kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Att kunna ta hand om sig själv, skapar makt genom att inte vara beroende av pengar och behöva köpa allt. Detta har varit en otrolig viktig insikt för mig.

Detta år har jag medverkat i ”Slöjdinkubatorn” som är i samarbete med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och Tillväxtverket.

Att vara så närvarande i alla led i framtagningen av ett objekt är nått vi annars inte alltid har möjlighet att vara. Vi bakar sällan vårat bröd där vi inser hur lång tid det tar och att det skapas ur olika ingredienser från naturen. Att själv tex. få gå ut i naturen, välja sitt träd, kapa sin gren och tälja sin sked. För att man behöver den för att äta. Man har lagt tid på att skapa den och inser den tid, kraft och resurs som behövts för att ta fram den. Därför laddar man den även med ett affektions värde och kanske man inte väljer att slänga den i första taget. Att inse det förloppet i en produkts tillkomst är något många lever långt ifrån. Att bara kunna gå ut och köpa på sig den snyggaste senaste skeden för att man känner ett behov att köpa en ny, är något vi verkligen måste börja fundera kring.

Att vi inte inser var saker och ting kommer ifrån och vilka resurser som krävts för att ta fram det är något jag märkt att jag behandlat genom vall av mina material. Att mina senaste stolar varit i lammskinspäls, strutsskinn och fiskläder är inte ren slump. De har de eftertraktade strukturer som jag tycker är magnifika och vackra. De känns för mig spännande, oväntade och exotiska. Det är visserligen material från svenska gårdsstrutsar som garvats på Tärnsö och eklogiskta framtagna läder och skinn från Island. Det val av materialen kommunicerar är härkomst. Att tydligt påvisa var materialet har kommit ifrån och de resurser som behövts för att skapa objektet. Att skapa en stol med håren från lammet som sitter kvar eller där strutsslädrets hårsäckar tydligt syns och skapar mönster talar om att där satt dess fjädrar är något som känns viktigt för mig för att skapa en dialog kring. Just hur vi förbrukar naturen kring oss.

Vi har gjort en årsplanering för första gången. Där står fint och tydligt vad var och en ska göra varje månad. Vi började för tre månader sen och är redan lite sena med vissa grejer medan andra har fixats. Just nu är det julmarknadstider, vi har just varit med på Röda Stens julmarknad som vi kan rekommendera. Det kom massor med folk till den här underbara byggnaden vid Göteborgs inlopp. Om två veckor är det dags för Folk och forms julmarknad på Magasinsgatan mitt i Göteborg. Båda är nya marknader för i år. Det är kul med marknader, härlig människor och direkt respons på våra produkter.

Vi håller också på med nya prover för höst/vinter kollektionen 2014, nu har vi precis fått tillbaka första proverna och nästa gång jag träffar Maria ska vi diskutera hur vi ska gå vidare med produkterna. Höstkollektionen beräknas vara klar i februari då det är dags för plåtning och sen försäljning. Då åker vi till befintliga kunder och försöker hitta nya. Vi har också en agent som säljer våra produkter, som tar procent på försäljningen. Våra höstprodukter kommer till butik i augusti. Eftersom vi har ca 2 månaders leveranstid har vi ett litet lager på vår ateljé. Där har vi produkter som vi säljer mycket av och produkter till webbshopen. Den här hösten försökte vi få ut lite mer information om Knätofs, hur vi jobbar och hur vi tänker. Därför har vi skickat ut presentationsvykort, tvättråd och lite mer bakgrundsinformation om hur det fungerar med rättvis tillverkning, till våra återförsäljare. Så här beskriver vi Knätofs.

Färgstarkt, unikt och rättvist har blivit det Göteborgsbaserade företaget Knätofs signum. Accessoarerna och plaggen är tillverkade i Bolivia av hundra procent alpackaull och under rättvisa villkor. Hantverkarna gör varje produkt för hand.Knätofs formger utvalda produkter av hög kvalité med fokus på långsiktigt mode, där ponchos, sjalar, vantar och mössor ska kunna användas under många säsonger. Knätofs designers hämtar sin inspiration från den bolivianska kulturen och blandar det med former från den svenska naturen. Knätofs samarbetspartner i Bolivia garanterar miljövänlig tillverkning enligt internationella normer gällande tvättning, spinning och färgning av garn. Djurhållning, tillverkningsprocess, arbetsförhållanden och löner är godkända av organisationen Rättvis handel.

Maria jobbade som biståndsarbetare i nästan tre år på spinneriet där vi nu producerar våra produkter. Hon utvecklade den designavdelning som vi nu samarbetar med när vi tar fram nya accessoarer. Detta är en väldigt viktig länk för oss för att vi kan diskutera olika tekniska lösningar och tillsammans komma fram till bästa produktionssätt och utseende. De sköter också kvalitetskontrollen. Spinneriet producerar garnet och de har kontakt med hantverkare som tar med garn och stickbeskrivning hem för att sticka produkterna, sen lämnar de produkterna på spinneriet och får betalt. Vi har bara kontakt med spinneriets designavdelning. En del av hantverkarna använder handstickmaskin och andra stickar med stickor i knät. Vi har försökt att göra produkter som passar båda sätten eftersom en del hantverkare inte har råd att köpa in handstickmaskiner. På så sätt kan alla arbeta med våra produkter. Men sen är det ju svårt att styra vad vi säljer mycket av. Den produkt som vi har sålt mest av är vår poncho. Den fungerar fint till olika storlekar på kroppar och vi har den i nästan 20 färger. En favorit.

.

En bra dag i Arvika på Slöjdklubbshandledarutbildningen! Vi har tillsammans med Anna Gunnarsson, en keramiker från området jobbat med lera nästan hela dagen. Inspirationen hämtades från naturen genom ljud, material och berättelser. Anna lärde ut grundteknikerna tumma, ringla och kavla och sedan fick deltagarna gå loss på en egen klump med lera och använda vedträn, blad, kottar och knappar för att bearbeta ytan.

Dagen avslutades med att berättarlyktan tändes och vi gjorde några olika berättarövningar. För det är ju det där med berättelsen som kan göra världen magisk och begriplig i samma stund.

I morgon ska vi tälja hela dagen och jag kommer inte hinna skriva, så därför vill jag redan idag tacka för denna bloggvecka. Det har varit trevligt och kul att berätta om min slöjdvärld!

Welcome to Warmland!

Kajsa

Jag tycker att rummet är intressant. Alltså, tomrummet, det utrymme som vi människor kan existera i. Tomrummet är ju helt avgörande för vår möjlighet att röra oss. Detta till trots är det det som begränsar denna möjlighet som upptar större delen av vår uppmärksamhet, nämligen tingen, materian – väggar, golv, tak, möbler, prylar mm. Den immateriellt tunna gräns som skiljer vårt livsrum från ingjuten fångenskap skymmer oändligheten. Alternativet hade varit svindlande och omöjligt att orientera sig i. Våra sinnens begränsningar gör oss till naturen ytliga – ytliga och fixerade vid det materiella. Det är via ytan vi kan skilja tomrummet från den förtätade, icke tillgängliga världen – antirummet.

Den engelska konstnären Rachel Whiteread arbetar just med denna gräns. Hon inverterar rummet genom att gjuta av det och avlägsna den ursprungliga gjutformen. Hon gör detta i olika skalor, allt från hus till möbler. När rummet förvandlas till antirum uppstår många för mig intressanta tankar om människans natur. Om hur präglade vi är av rummets förutsättningar och behovet av frihet och skräcken för fångenskap. Att vakna upp ingjuten i ett antirum måste förstås vara en mardröm…

Jag tänker mycket på rummet när jag formger möbler. Var går rummets gränser? Vad är inne i rummet och vad är utanför? Kan något vara både i och utanför rummet samtidigt? Kan tid gestaltas i rumslighet?

Aika Amöbel

Så var det söndag och sista bloggaredagen. Och jag som har så mycket kvar att skriva!

Har ju inte ens snuddat vid vad jag tycker om horribla tendenser av våra styrande att minska anslag och fokus till kultur och estetiska utbildningar. Har inte ens kommit i närheten av vad jag vill säga om etiketterering av människor och viljan att fösa in någon i ett överskådligt fack. Tankar om olika maktstrukturer och könsstrukturer och hur vi kan arbeta gemensamt med att ändra konstiga fenomen och attityder inom dessa strukturer. Tankar om hur du och jag med våra handlingar, stora som små kan påverka skeenden i rätt riktning. Jag får helt enkelt fortsätta skriva i något annat forum – det här har varit spännande och kul. Funderar på att fortsätta blogga på min hemsida. Varför inte?

Jag tänkte avsluta min bloggvecka med att berätta om min fascination för mönster, rörelse, gräshoppor och fenomenet emergens. Emergens är sådana processer där ett komplext mönster formas utifrån samspel mellan enkla strukturer eller beteenden. Ordets betydelse kan appliceras på många olika områden, men jag har valt att citera följande när det gäller fenomenet i naturen; Emergenta strukturer är mönster som inte skapats av en enskild händelse. Inget befaller ett system att forma ett mönster, snarare så skapar interaktionen av flera delar en komplex kedja som leder till en viss ordning. Det kan hävdas att emergenta strukturer är mer än dess kombinerade delar, eftersom en emergent ordning inte uppstår enbart av delarnas blotta existens – interaktionen av delarna är det centrala. Emergenta strukturer kan finnas i många naturligt förekommande fenomen, inom skilda ämnen som fysik och biologi. Ett exempel är myrstackar. Drottningen delar inte ut order eller berättar för myrorna vad de ska göra. Istället reagerar varje myra på stimuli, så som feromoner från larver, andra myror, inkräktare och mat. I sin tur lämnar myran kemiska spår som andra myror reagerar på. Varje myra är en självständig enhet som endast reagerar baserat på dess närmsta omgivning på genetiskt kodat manér. Trots avsaknaden av centrala beslut så uppvisar myrstackar komplext beteende och kan lösa geometriska problem. Till exempel hittar de rutinmässigt det optimala avståndet från stackens ingångar att göra sig av med döda kroppar, samt den kortaste vägen till en matkälla.
Svärmning är ett välkänt beteende som återfinns hos många arter i naturen, från svärmar av gräshoppor till flockar av fåglar. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Emergens)
För mig betyder detta att var och en av oss är beroende av någon annan. Sätter vi som enskild individ igång ett tänk, eller rörelse i någon form – får denna tanke och rörelse sin fulla kraft tillsammans med andra.
Gräshoppan är en ganska liten och ynklig individ i sin ensamhet. Tillsammans med sin svärm kan den bli en enorm kraft. Tillsammans ändrar de dessutom färg från grön till mer rödglödande. De ger varandra energi genom att gnida benen mot varandra och denna rörelse alstrar serotonin – vilket gör dem superstarka – tillsammans. Läs hela artiklen om detta.

Gräshoppsforskningen visar dessutom att variabla grupper är mer framgångsrika. Visste väl det. Våra olikheter är vår styrka och tillsammans är oslagbara.
Det började med den lilla fina gräshoppan som kom och hälsade på flera dagar i rad. Det var precis som om den ville säga oss något. Min dotter fotade och av fotot skissade jag vidare på det som sedermera blev en rapport och 10 meter gräshoppetyg. I mitt tyg har gräshopporna ögon som glöder. Av tyget har det hittills blivit en ny lampskärm till gammal lampa. Lampan påminner mig ibland om vad som är viktigt. Tillsammans är vi starka och våra olikheter gör oss oslagbara.
Sköt om er och varandra!
Här kommer några länkar till finfina projekt, människor och företeelser som jag gärna vill att ni tar del av, men som jag inte hunnit skriva om:

Danskompaniet SPINN

Berättande broderi norr Konstnär Victoria Andersson

Virkade dna-spiraler Konstnär Anna Eckert

Finfina filmmakare Finchi Productions

Virkade lekplatser Zickerman

 Made by Bella

Take Cover!

Ibland är det som om en tryckkokare väntar på att att implodera inne i mig. Ur resterna av den inåtriktade explosionen vill den latente yxmördaren vill hoppa ut ur kroppen och hacka sönder något vad som helst bara för att ilskan och frustrationen är så stark!

Jag liksom många andra lever mitt liv, inte helt bekymmerslöst. Myndigheters stelbenthet driver en till vansinne. Politikers idiotiska beslut får väntade resultat, där den vanliga människan tar stryk. Man befinner sig plötsligt i en stress som bara eskalerar och förstår inte hur och varför. Otäcka saker händer runt omkring och drabbar ens närmaste. Vänner blir sjuka och dör. Världen är sjuk och tycks mer och mer skruvad för varje dag.

Ibland har man bara lust att hoppa. Från en bro, alternativt hoppa in i en ny verklighet. Skapa egna lagar och hitta sätt att skydda sig mot allt det onda.

Just om detta handlar mitt pågående projekt ”Take Cover”. Jag har valt att undersöka känslan av kontroll och att vara utom kontroll. Genom att hitta förhållningssätt och olika former av skydd mot en rad olika skeenden i livet vilka jag försöker acceptera och besegra. Take Cover handlar i mitt arbete om högst reella företeelser och även fiender vi inte kan se och ta på.

Detta gör jag genom konstnärliga och rituella handlingar. Ibland är handlingarna fyllda av allvar, men lika ofta fyllda av absurd humor.

Termen Take Cover betyder ta skydd – skydda sig från fienden.

Arbetsnamnet till mitt projekt Take Cover började med att jag såg en annons från ett försäkringsbolag, där de lovade att det inte fanns något i ens liv de inte skulle kunna försäkra. Detta triggade igång mina tankar kring huruvida vi verkligen kan försäkra oss från olycka och livets mindre trevliga överraskningar.

Vi är illa rustade för det oväntade som hälsar på utan förvarning.
Jag kan tänka att vi saknar riter, redskap och gemenskap för att klara av livets olika skeenden. Upplevelse av stor ensamhet och avsaknad av gemenskap, beredskap baserad på vishet, erfarenhet och mänsklig värme – är något som blir tydligt i dessa tider när en människa drabbas av exempelvis sorg och olika livstrauman.

Då det känns som om det individualistiska i vårt samhälle och materiell välfärd är det som premieras, känns ibland även plötsliga olycksdrabbande händelser som ett misslyckande.
Vi får inpräntat i oss att vi har ansvar för vår egen framgång och välfärd och att det är vi själva som till fullo har kraften att bli lyckade människor – om vi styr åt rätt håll och gör rätt val.

Ibland händer dock saker vi inte kan styra över.

Förr i tiden hade man stor tilltro till symboler, talismaner och riter, som på olika vis skulle skydda oss. I dag har vi ersatt de gamla riterna och schamanerna med nya. Terapeutiska samtal, mindfullness, personlig träning och coaching är några av vår tids riter för att hitta struktur och mening i våra liv. Vi lägger vår tilltro till krafter utanför oss själva och söker svar utanför oss själva. Vår tids medicinmän och byäldste hjälper oss att blicka inåt med varierande resultat och med varierande taxa. Vi söker efter mål och mening och letar efter cirklar i tillvaron där vi känner oss hemma.

Ibland kämpar vi hårt framåt i livets boxningsmatch och slår i blindo – ett rött skynke av stress, krav, ouppnåeliga mål dansar framför våra ögon – upp igen – vi fortsätter kämpa.

Ibland vet vi inte ens vad vi kämpar för, eller emot.

I denna arbetsprocess är jag periodvis min egen ninja, schaman och medicinkvinna och besitter oändliga krafter. Krafterna härstammar ur ett slumrande vilt inre och hämtar kraft ur naturen.
Jag vill skapa en egen egen symbolvärld där varje fysisk handling är laddad med meningsbärande budskap och där den kroppsliga, sinnliga, rituella upplevelsen står i fokus. Varje virkat objekt får en betydelse av kraft och mening.

I detta skeende har jag kontroll. I detta skeende befinner jag mig i en fiktiv värld där mina regler och min kraft styr. I det fiktiva ingår också starka bilder om en fusion med naturen och nya existenser som inte är av mänsklig natur – nya vägar att söka skydd – survival of the fittest.

Survival of the fittest

Min kraft är utan gräns mina skyddszoner är lik en kameleonts.

Rit nr 10. Skyddszon vatten.

Rit nr 16. Virkade talismaner.

I just detta arbete är jag huvudperson, men det skulle lika gärna kunna vara Du.

Jag inser att min kraft är fullständigt utan substans i verkliga livet – mina virkade objekt – hur mycket tid och omsorg jag än lagt in i varje maska – kan inte stoppa försurningen av våra sjöar, eller skydda mina närmaste vänner från att drabbas av olycka.

Handlingen däremot och den samlade energin i tanken kan dock alltid göra en förändring och påverka olika skeenden. I stort som i smått. I verkliga livet.

Det är min överlevnadsstrategi – Take Cover!

(Min utställning Take Cover fanns att se på Bildkällaren i Falköping i maj 2012. Den pågår fortfarande i en arbetsprocess med nya objekt, skisser och uttryck och letar nya rum att bo i. Här är länk till filmloopen ”In Control out of Control” som gjordes i samarbete med Juha och Lena Sillanpää och Tomas Nyman i samband med utställningen. Ytterligare bilder från utställningen kan ni se på min hemsida inom en snar framtid)