-Hej! Skulle du vilja gästblogga för Kravallslöjd?
Mitt lätt förvirrade ”eeeeh” pågick så pass länge att personen på andra sidan mitt bord, på Hamnmagasinets Designmarknad, kände sig nödgad att fråga ”Har du hört talas om Kravallslöjd?”
Och ja, jag hade hört det ordet förut. Någon gång. Någonstans…
Fast såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag inte hade den allra minsta aning om vad det var för något.
Och nu när jag läst på lite, så måste jag säga att jag är lite besviken…
Missförstå mig inte nu, det är helt suveränt med en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell portal där människor som sysslar med slöjd, design, konst och hantverk inte bara kan utbyta tankar, idéer och erfarenheter, utan även kollektivt delar ett ”synsätt som inrymmer gränsöverskridande tekniker och nya material samtidigt som det bejakar hantverkets historia” (jodå, jag kan både klippa och klistra!).
Men allt detta, vackert och positivt som det är, tog liksom kål på de där allra första färgstarka bilderna jag fick i huvudet då jag första gången hörde ordet ”kravallslöjd”…
De där helt obetalbara bilderna, bestående av en liten arg grupp tjejer och killar som samlats på Rådhustorget, mitt under julstressen den 23:e december, för att högljutt sticka miljövänliga eco-halsdukar i protest mot köphysterin. (om någon där ute vet hur man ”stickar högljutt”, tveka inte att höra av er).
-Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle göra under en sådan protestaktion, för sticka kan jag inte! Inte virka heller. Eller brodera… Jag kan knappt sy i en knapp en gång! Jag vet liksom inte när jag ska sluta, så jag brukar bara sy på, varv efter varv, om och om igen, tills tråden tar slut.
När jorden går under kommer bara kackerlackorna – samt den lilla bit skjorta där min knapp är ihärdigt fastsydd – överleva.
Jag tycker ofta det är ganska kul att plocka fram torrpastellerna och skissa/rita, jag gillar att skriva – allt från stolpiga listor till utdragna texter, och jag är oerhört (långt över gränsen till nördigt) fascinerad av makeupeffekter av alla de slag…
Men pennor, papper och pappersvikning – älskar jag!
The Blue Man Group får konkurrens av The Silver Man Group…
…med hjälp av ”lite” makeup och foto-trixande.
Jag har ingen som helst aning om var, när, hur eller varför, men papper (och pennor och gem och alla andra möjliga och omöjliga sorters kontorsmateriel) har alltid varit som min alldeles egna, svårdefinierbara fetisch! Innan den sorgligt nog försvann ifrån stan (TRAGIK!) kunde jag dreglande fönstershoppa på Ordning & Reda, och sedan spendera ohälsosamt mycket tid med att försöka rättfärdiga inköpet av just DEN svindyra pennan, trots att jag har minst hundrafemtio pennor hemma.
-Nej, det är ingen överdrift, jag har pennor överallt!
Jag kan på fullaste allvar aldrig förstå de som, då man via telefon ska ge dem nån viktig information, säger ”vänta en sekund, jag ska bara hämta (eller ännu värre HITTA) en penna” och sedan försvinner i en halv minut, eller längre…
Om jag i samma situation säger ”vänta en sekund”, så menar jag precis just det!
Men papper, utan vilket pennan inte har något som helst syfte, är trots allt det jag gillar mest av allt! Jag gillar att skriva, och använder ibland papper till sånt, men inte lika ofta som jag använder pappret bara som det är… Hemma, på bussen, i väntrummet, precisvarsomhelst! Överallt lämnar jag små vikta pappersformationer efter mig (nån som sett Blade Runner?) gjorda av kvitton, kölappar eller vad som än finns till hands just då.
Det är nästan som en sjukdom, ett sorts OCD!
Under en semesterresa, för många år sedan, åkte jag på en dyktur, och på båten bjöds det bland annat på te… Och efter jag druckit upp mitt te var det fysiskt omöjligt att hindra mina fingrar från att försöka vika något av Lipton-taggen som satt på min tepåse… Så jag satt där, och vände och vred den lilla gulröda pappersbiten mellan fingertopparna, med huvudet nerböjt och hjärnan djupt koncentrerad på denna totalt meningslösa syssla, alltmedan havsbriser och makalösa vyer bokstavligt talat gick mig förbi.
-Det är sånt som händer…
Det här är inte bara min gästbloggarvecka på Kravallslöjd, det är även mitt alldeles egna, extremt ypperliga tillfälle att försöka konvertera er alla till pappersdyrkare!
Taget i slutet av mars 2005, på Easy Divers dykbåt,
någonstans i havet utanför Koh Samui, Thailand.
