Min morfar och jag
Det verkligen stormar ute idag och det gör att jag tänker lite extra på min morfar. Han brukade ofta nynna på Håhåjaja, håhåjaja, hörr va de blåser i träa idaa // håhåjaja, håhåjaja, de blåser i träa idaa, jag tror det är från någon låt av Sven-Ingvars. Men det var inte riktigt dem jag hade tänkt skriva om.
Utan min morfar, min största idol som barn, tyvärr fick han aldrig chansen att se mig växa upp. Min morfar var en sann tusenkonstnär, i botten en enormt skicklig bilplåtslagare med egen bilverkstad. Men det jag beundrade honom mest för var att han var en så duktig praktiker. Okej, det är inga ord ett barn använder, men jag har verkligen tänkt mycket på det här som vuxen och kommit fram till att de var det som var roligt med morfar. Plus att han såklart var den snällaste precis som mor- och farföräldrar ska vara. Han hade ett stort tålamod med mig och mina frågor, jag fick alltid vara med honom i garaget och greja med något litet samtidigt som han renoverade sina bilar som pensionär.
Det jag försöker komma till var att jag tror att det hade stor betydelse att jag fick hänga så mycket med min morfar när jag var liten. Jag hade knappast valt teknik som tillval på högstadiet och därifrån gått till ett tekniskt program på gymnasiet om det inte var för honom. Generellt sett stimuleras sällan tjejer till att våga prova på att greja med tekniska prylar i samma utsträckning som killar ofta görs rent naturligt. Det är såklart det omvända vad gäller killar och textila intressen. Något jag verkligen tycker är hemskt, det är verkligen något jag kan uppröras oerhört mycket av, när vuxna eller jämnåriga påstår att tjejer/kvinnor inte klara av saker, vare sig det är i skolmiljön eller i privata sammanhang. Inte konstigt eftersom de ofta är så att de får stå tillbaka och inte ens testa. Detta är något jag aktivt försöker tänka på när jag undervisar. Att peppa de tjejer som pratar i termer av att de inte vågar. Nä, konstigt, de har ju inte ens fått chansen att prova, klart man känner sig rädd för vissa saker då.
Här måste jag dock säga att jag upplever att hemslöjdsrörelsen är bra, även om procenten hårdslöjdande kvinnor är mindre än männen så är min upplevelse i alla fall att man bemöts som slöjdare i första hand och inte som kvinna/man. Jag hoppas det är en uppfattning som stämmer på fler ställen än där jag befunnit mig.
I längden kan det bli drygt att ständigt bli ifrågasatt eller få frågan, ”oj, men det kan väl inte ha varit många tjejer på utbildningen”… jag vet inte hur många gånger jag fått den fråga och helt seriöst blir jag nog snart galen av att få den. Visst, jag är kvinna i ett mansdominerat yrke men jag är ju långt ifrån den enda. Jag vet inte hur många gånger jag i höst i och med bytet av arbetsplats fått höra orden ”-det här är vår kvinnliga träslöjdslärare”. Visst de är ovana att slöjdläraren är en kvinna men jag vet inte. Jag skulle bara vilja bli kallad slöjdlärare, det är ju faktiskt det jag är.
Och det är här min morfar kommer in i texten igen, jag upplevde aldrig att han lät mig hänga i garaget som någon liten tröst över att han endast fick flickor som barnbarn. Jag fick vara där för att jag, individen Maria, visade intresse av det han jobbade med, inte att han skulle kompensera att han aldrig fick lära någon liten kille de saker han kunde. Och för det är jag honom så otroligt tacksam. Han gjorde ingen skillnad utan såg istället till att stimulera mitt behov av att få lära mig. Och det är det jag hoppas jag kan göra för mina elever också, att det blir naturligt att saker och ting inte måste vara så styrt av det kön vi tillhör jämt och ständigt utan att det personliga intresset är vad som räknas.