Stream of consciousness

Idag hade jag ett väldigt fruktbart samtal med min ateljékamrat Cecilia Granlund idag. Vi började tala om prissättning, en vettig timpenning och folks uppfattning om vad saker som andra människor skapar egentligen kostar. Det är svårt det där, att värdera sitt eget och andras arbete, och hur tänker vi egentligen själva, när vi handlar? Jag är väl medveten om värdet i ett hantverk, och tillhör också den grupp som gärna handlar lokalproducerat, unikt och egentillverkat. Gärna gör jag det ja, men min ekonomiska default-inställning, är ändå inte anpassad till att handla på det sättet. Ofta väljer jag bort hantverket, och det handlar ju givetvis om att jag inte har råd. Jag har en tight budget, som säkert de flesta andra egenföretagare, designers, hantverkare osv som läser här. Men i slutändan undrar jag ändå vad jag får för de surt förvärvda pengar jag ändå lägger ut när jag handlar de där reaplaggen på H&M. En hel famn full av massproducerade kläder i dålig kvalité kan ända inte väga upp mot en Spooonklänning. Värde är inte kvantitet, och även om det ibland kan kännas roligare att ha tio grejer att välja på än två, så är det de där två man verkligen minns.

Min Spooonklänning

Sedan föll samtalet in på mitt företag, och om jag någonsin kommer att kunna bli lönsam – kunna leva på det på riktigt. Det är ju min dröm, men är det ett rimligt mål? Jo – men jag måste komma på hur jag ska ta mig dit. Lära mig prioritera, jobba häcken av mig och hitta de rätta vägarna. Det är en lång resa av trial and error, det också. Lära sig marknaden, vilka möjligheter som finns och hur man kan utnyttja de förutsättningar man har. Är min geografiska placering en nackdel, eller finns det något jag kan göra här i Umeå som inte skulle låta sig göras lika lätt i en storstad som Stockholm och Göteborg? Kanske går det att vara mer personlig, till exempel. Det är jag gärna. Jag bjuder gärna in er alla som kan komma på té och muffins i min ateljé – hojta om ni har cravings efter en gratis kaka! Det är förresten något jag saknar, tidigare hade jag en hel del Nindakvällar – tupperwarevarianten där någon bjöd in alla sina vänner och så kom jag dit och visade mina väskor och berättade om vad jag kan göra. Den sortens personliga möten är kanske lättare här.

Från en Nindakväll här i Umeå faktiskt :)

Jag söker också efter en samarbetspartner. En klädskapare som gör kläder som skulle passa till mina väskor, eller tvärtom. Gärna någon som redan har börjat arbeta in sitt märke, som skulle vara intresserad av att skapa en kollektion tillsammans, göra en modevisning och sälja in tillsammans till butiker. Jag tror på samarbeten, på att samla våra kreativa krafter och göra storverk tillsammans. Som med mitt ateljékollektiv. Vi är visserligen en bunta rätt olika människor, och vi gör vitt spridda saker. Men det finns ingenting mer fantastiskt än att ha inspirerande samtal över lunchlådan, ta en paus när ögonen börjar gå i kors och ta en titt på vad de andra håller på med. Det är guld värt, verkligen. Jag ser också fram emot de marknader vi ska hålla i Gårdshuset. Julmarknaden var en bra start, nu börjar vi lära oss lite om vad vi vill göra. Min önskan är att det ska bli en återkommande mötesplats för oetablerade designers, konstnärer och hantverkare. Alltid något nytt, alltid lokalproducerade små underverk tillverkade av kärlek.

Affischen för julmarknaden, av Pär Boström.

Ibland känns det som att jag sprängs av idéer och då får jag lätt panik över att jag inte hinner förverkliga alla på en gång, och hur ska jag kunna välja vart jag ska börja? Jag är ingen siare, jag har ingen aning om vad som kommer att sälja bäst. Jag har gjort en del sådana impulsinsatser som kanske inte varit helt lyckade, och jag hade säkert kunnat använda tiden på ett bättre sätt om jag hade haft förmågan att se helheten över år sett. Men jag tror nog att jag lär mig förbaskat mycket på att göra det den här vägen också. Jag funkar liksom så, rent personligen. Ibland måste man bara lära sig att flyta med i sitt sätt att vara, utgå från det, istället för att förändra hur man funkar, eftersom det inte alltid låter sig göras.

Mitt sätt, är något slags stream of consciousness – det är bara att följa med och se vart man hamnar, ta ett par årtag här och där för att undkomma de största misstagsbergen (men ibland är det dimma, då kraschar man rakt in i dem). Lite som det här inlägget, och som samtal kan vara, om de är bra. Man går från en liten sak, och halkar in på nya ämnen.

Sådan är min historia. Jag började med sömnad (sydde byxor till mina klasskamrater och en klänning till Solja Krapu i högstadiet), fortsatte med foto i gymnasiet, trots att jag gick på designprogrammet (jag har alltid varit lite tvärsemot) där jag och två vänner drev embryonic, ett fotoföretag som specialserade sig på lite mer personliga porträtt, till Ninda, som från början var ett tremannaprojekt som blev ett tvåmannaprojekt som till slut blev ett enmannaprojekt. Jag började inte med väsksömnaden heller, utan gjorde collage, smycken och konstfotografier.Utöver det har jag skrivit poesi och prosadikt under hela tiden, gått på skrivarlinjer på folkhögskola och lett en skrivargrupp i Göteborg.

Väsksömnaden halkade jag in på då en av de andra sydde några tygkassar och jag kom på att jag ju faktiskt kan sy… Och det har ju lett till något bra, inte sant? Nu väntar jag med spänning på vad som ska komma härnäst. Bara i år har jag utvecklat med att sy hundkappor, kuddfodral och tygbaserade broscher & hårprydnader.

Hundkappa till Salukihunden Sabah, kolla in mitt projekt Ninda ♥ Dogs

Kuddfodral som jag sytt till min fina soffa, sys upp efter förfrågan i de tyger jag har

Hårdekoration med elastisk snodd, finns just nu bara på Nindas Etsysida.

Det här inlägget är skrivet med en slängkyss till Åsa Boström, Pär Boström, Petra Eriksson, Cecilia Granlund, Linda Arctaedius, Gabriel Pulgar, Giuliano Garonzi och Anna Olofsson och över huvud taget själva byggnaden Gårdshuset Pilgatan 13 för den inspiration som ni tillfört i mitt skapande.