Citronmuffins

 

Hej!

Då var det redan min sista dag som gästbloggare. Jag måste erkänna att jag inte riktigt har kommit in i denna världen än. Har aldrig riktigt skrivit av mig varken i blogg- eller dagboksform. Det är iofs rätt synd. Vilket bibliotek av händelser, tankar och känslor det är. Något att gå tillbaka till och hämta kraft och inspiration av.

Jag såg slutet på filmen The Truman show härom dagen. Det var lite som att titta tillbaka i en dagbok som aldrig blev skriven, från min egen barndom. Visst, det är en överdrift. Jag blev aldrig filmad, inspärrad eller flydde på ett hav i en fuskstorm, men ändå. Det fanns något i filmen som slog an och manade mig att gå tillbaka i min egen tid för att inspireras av mig själv och mitt liv, likt det jag gjort i mina tidigare projekt med bl.a. Ouse, La Revolución och 4.10.

 

Ouse som är en tredimensionell tolkning av författaren Virginia Woolf.

La Revolución, en tolkning av den fantastiska konstnären Frida Kahlo.

4.10, ett tredimensionellt porträtt av modeskaparen Coco Chanel.

 

Tanken är att det ska göras fler porträtt framöver. Många fler. Det är inte bara en tanke, det kommer att bli så men ännu har tiden satt sina käppar på ställen som inte gjort det fördelaktigt för mig. Jag tror och hoppas att jag åtminstone lyckats flytta några av käpparna till mindre avgörande ställen. Men vad Truman gjorde klart för mig är att min historia och de människor och händelser jag bär med mig har en avgörande roll i detta porträttprojekt. Det kanske faktiskt är det som är hela kärnan i mitt arbete. Som en liten mjukstart föddes gungan The un and known för ett par veckor sendan. The known är min farmor som pryder undersidan. En kvinna jag tyvärr aldrig lärde känna särskilt bra. Men hon var tydligen bra på att räkna till tio ensam i köket…

 

Nästa person som blir porträtterad har jag inte klart för mig ännu, men när jag skriver till er nu känns det mer som att jag gör det för mig själv. Jag vet av fullt naturliga skäl inte hur intressant ni tycker att detta är, om det ger er någon inspiration eller värdefull insikt. Men för min del väcks massor av idéer till liv, mellan varje ord och stavelse. Tänk en turné land och rike runt, i en gammal folkabuss (för att vara förutsägbar), intervjuer med människor, foton, dokumentation, livsöden, glädje och tårar, ärr, rynkor och liktornar. Att ta del av vanliga människor på ett helt vanligt sätt, en fika med varsin muffin. Och då menar jag den sorten som är liten, ganska platt och innehållslös, oftast med en citrusantydan. Livet mitt i livet precis just som det är, utan hollywoodretuschering eller förskönande undertexter. Efter det 3d-porträttering. I en studio som ännu inte finns. Och så land och rike runt igen men på bejublad utställningsturné. I samma folkabuss.

Hur det än blir med just det projektet (även om hela min slumpbaserade varelse vet att det kommer bli av på något sätt, fast kanske inte i just den folkan) och vad annat som händer i tiden framför finns det massor av inspiration i det vardagliga och till synes ointressanta att hämta. Jag hoppas ni finner det i det ni gör. Är ni intresserade av min fortsättning, vill ge feedback eller bara ta en fika, med citronmuffins, så är ni varmt välkomna att höra av er.

 

Tack för nu!

Kram