Måndag morgon

Litteraturseminarium klockan 10 på universitetet. Trodde jag… Jag var tydligen i den andra gruppen, med tid klockan 13. Så vad göra, om inte göra sitt första framträdande på Kravallslöjd, åtminstone första framträdandet på bloggen?

I helgen tillbringade jag en dag tillsammans med Kravallslöjd på Nolia-mässan i Umeå. Det hela var en mycket trevlig tillställning, med jumbo-stickning, soff-broderi och många förvånade/glada/intresserade gäster. I montern bredvid fanns Västerbottens Läns Hemslöjdsförening, och jag måste erkänna att det hade kännts som en naturligare miljö för mig, men man måste ju testa något nytt ibland. Och jag fick ju inga negativa upplevelser av att vara med Kravallslöjd. Tvärtom, så dök det upp många frågor i mitt huvud, kring hantverk, slöjd, betydelser, terminologi och så vidare. Jag misstänker att frågor som ”vad är slöjd” dyker upp ganska ofta i dessa sammanhang, och jag tänker inte försöka komma till någon konsensus i den frågan. Är det inte lite så att hantverkets styrka ligger i man kan blanda? Både material och tekniker, men också synsätt och mål? Ett föremål har ju aldrig ett strikt funktionellt syfte, utan det tillkommer alltid emotionella, estetiska, ekonomiska aspekter. Slöjd, hantverk, skapande, konsthantverk, konst och allt vad man vill kalla det går kanske in i varandra på så många punkter att det är omöjligt att separera dem? Kärt barn har många namn…

Personligen så kallar jag mig för hantverkare. Det jag sysslar med är hantverk. Jag skapar inte, slöjdar inte, jag gör inte konsthantverk, och inte heller konst. Jag kallar mig inte skräddare eftersom jag inte har någon utbildning, och inte heller textilkreatör även om jag skapar saker av textil. Jag är en hantverkare. Punkt.
Sen finns det säkert andra människor där ute som inte alls håller med mig, som tycker att mina tillverkade saker visst är konst, slöjd etc. Och det får dom tycka, helt ok för mig. Om jag ska försöka sammanfatta mitt hantverkande och se vissa gemensamma nämnare mellan de saker jag har tillverkat så kan jag spontant tänka på följande:

*Bruksföremål. Jag tänkte skriva funktion först, men alla föremål har ju en funktion. Med bruksföremål menar jag att de saker jag tillverkar ska användas till sitt syfte.
*Eftersforsknigar. Gamla hantverksmetoder, mönster modeller, formspråk. Vilka sömmar är mest användbara för olika syften?
*Begränsningar. En stor del av mitt hantverkande sker efter givna regler och begränsningar. Det kan handla om fiktionen för en viss lajvvärld, eller modet i norra Europa under sent 1400-tal. Att skapa något fritt utan tydliga rätt-och-fel-gränser är svårt för mig.
*Materialval. I möjligaste mån utgår jag från naturmaterial, Ylle, linne, bomull, läder, skinn, ben. I vissa fall får ekonomin bestämma vägen. Även om de historiska sidentygerna från durantextiles.com är snuskigt fina så tillåter inte Csn att jag köper dem.

Så…
Betyder detta att jag är en trångsynt tråkmåns som inte ser skapandets verkliga potential?
Att jag ser ner på människor som skapar utan ambitionen att sedan använda sitt föremål?
Att jag tycker det är jävligt onödigt att sy en 1700-tals klänning i pressening, bara för att man ”ska göra ett statement”?

Det finns människor som tycker det. Det vet jag. Men jag håller inte med, jag anser att allt skapande har sin poäng. Om inte annat för tillverkaren. Alla blir saliga av sitt sa min mormor när jag var liten. Jag blir salig av detta, av mina begränsningar. Och jag förstår precis människor som inte blir det. Som tillverkar föremål på helt andra grunder. Det viktiga är att man är nöjd med det man själv gör.

Hoppas att ni har fått ut något av detta nu. Ni som läsare behöver inte alls hålla med, det finns inga rätt och fel. (Ett uttalande som ni heller inte behöver hålla med om). Men för mig så vore det väldigt roligt att få feedback på detta. Lämna en kommentar i bloggen om med egna åsikter, så kan jag få uppslag till nya inlägg. Nu är klockan 12, det är dags för lunch, en sista genomgång av seminariefrågorna, och sen litteraturseminarium.