Post project syndrom

Nu är vernissagen över och jag har hållit mitt föredrag om återbruk. Jag vet inte riktigt om jag känner mig nöjd med min insats eller ej. Fick jag sagt det jag ville säga? Förstod åhörarna vad jag sa? Var innehållet relevant?
Ibland kändes det som om jag bara trasslade in mig i mina egna resonemang och inte riktigt kunde komma åt den sk pudelns kärna. Det var emellertid en förstående publik som verkade anstränga sig att förstå. Flera kom fram till mig efteråt som verkade ha uppskattat det hela i alla fall. Det kändes bra…

Nu när jag är hemma och min kära fru har tagit på sig att natta barnen kan jag dock känna den där tomheten som ofta infinner sig när man har avslutat något som har upptagit en stor del av tankeverksamheten under en längre tid – det sk post project syndrom. Allt är över – inget går att ändra på – kom på nåt nytt eller lägg ner allt.
Jag undrar vad det beror på, varför uppstår denna känsla? Är det för att det så drastiskt bara är över, att själva resultatet är så förgängligt? Utställningen varar månaden ut men den tid jag hade på mig att förmedla mina tankar är över. Det finns ju många andra kanaler att kommunicera via (här tex) men att tala inför människor på riktig är ju ändå lite mer på allvar.
Jag ska nog ändå passa på att förmedla lite av föredragets innehåll här i bloggen…