Poster taggade ‘form’

Väskor och varumärke

Written by Christine11. Posted in Christine Utsi

 

Jag är på gång att starta ett varumärke,  som jag framöver kommer att sälja mina egen design under.  Vid sidan av det traditionella slöjdandet. 

Just nu är det mycket att göra, alltifrån att registrera namnet till att ta fram marknadföringsmaterial, jag håller bl a på att ta fram en logotyp, tillsammans med CJ Utsi Media. 

Min idé är att skapa väskor.

Mina väskor är inspirerade av samisk form, men med en modern twist, i ett cleant utförande.

Väskorna håller en mycket hög kvalitet, i exklusiva material som naturgarvat, ekologiskt renskinn och siden. Alla skinnsömmar sys för hand med tvinnad sentråd.

Det som är unikt med mina väskor är kombinationen av lyx, funktion och hållbar design.

 

Jag kommer till att börja med ta fram en kollektion om tre väskor, axelväskan, laptopväskan och weekendbagen.  

Väskorna kommer att tillverkas av mig,  det är hantverk i numrerade exemplar.  De bär namn efter samiska kvinnor, här visar jag prototypen Máret.

                     

 Funktionen är väldigt viktig för mig, det är ofrånkomligt för ett företag med rötterna i duodji. Därför har alla väskorna inredning, som gör det lätt att hålla ordning och hitta i väskan. T ex laptopväskan är den enda väska du behöver bära med dig den dagen, då det finns plats för allt du annars skulle haft i handväskan.

När jag kommit lite längre med det här kommer det givetvis en hemsida, väskorna kan beställas direkt från mig och säljas i utvalda butiker.

Utvecklas som slöjdare

Written by Christine11. Posted in Christine Utsi

Vanligtvis jobbar jag på beställning från en kund, vilket är väldigt roligt, man blir duktig på att se kundens behov och försöka möta dem. Vilket är nog så viktigt om man ska jobba i min bransch. Det kan vara en mössa till min kusin eller något mindre traditionellt som dataväskor för UD, men poängen är att det är kunden som dikterat hur produkten ska utformas.

                                                                                                             laptop fodral för UD

Efter ett par år började jag drömma om att utveckla mitt slöjdande, dels att skapa i egen design, och dels att hitta mitt eget uttryck som slöjdare.                                                                                                                                                                                                                       Så förra hösten började jag på en högskolekurs i duodji, från Samisk högskole i Kautokeino. Vi hade en konstnär som huvudlärare, först trodde jag att det innebar ungefär att vi skulle komma att teckna mycket… Men när jag ser tillbaka på kursen nu, så ser jag att det gav oss ett nytt förhållningssätt till slöjd, vi lärde oss mycket om kreativa processer.

Som jag berättade i förra inlägget är duodji en oerhört traditionell slöjd, med fastställda regler för hur allt ska tillvaratas, tillverkas och användas, så för mig var det en total förändring att plötsligt börja tänka kreativt, eller fritt.

En uppgift vi fick var att ta en sten från naturen och skapa ett valfritt ”hölje” till den. Höljet skulle ha stenens form och stenen skulle gå att ta i och ur den färdiga produkten. Jag valde att göra en korg, i ståltråd, inspirerad av rotslöjd.

 

                                                                                                                       ståltrådskorg

                                                                                                                             rotkorg

En annan minnesvärd uppgift var att vi fick i uppdrag att besöka ett offentligt rum, fota av det och skapa en produkt specifikt för det rummet. Jag hamnade i ett kapell i Ritsem. Jag gjorde skisser för hela inredningen och valde sedan att tillverka dynor till altarringen, fodralen är av mörkgrå vadmal och fästs med ett band undertill. Bandet är skoband från de samer som bor i området, som jag vävt på vävsked. Efter examen tog jag mod till mig och sökte upp stiftelsen som har hand om kapellet och jag fick i uppdrag att inreda kapellet efter mina egna skisser!

                                                                                                                    dyna till altarring

Några av de viktigaste sakerna jag lärdde mig på den kursen var att det är lättare att skapa något om man ställs inför ett problem som kräver en lösning, till skillnad från att sätta sig framför ett blankt papper.                                                                                                   Det andra är att man måste söka upp utmaningarna, drömjobben för att ha en chans att få dem.                                                           Även att det är okej att sitta ned och skissa eller sy något som ingen beställt, för att ge sig en möjlighet att utvecklas.

Sedan i juni är kursen över, men jag har tagit med mig de här lärdomarna och har faktiskt avsatt tid för egen utveckling i mitt schema, varje vecka. Det är guld värt även om det kan vara svår motiverat att ta sig egen tid, i allafall för mig.

I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om vart det har lett mig, för helt plötsligt ser jag att mitt hantverk har fått en ny inrikting.

Lite om duodji och mig

Written by Christine11. Posted in Christine Utsi

Jag tänkte berätta lite om duodji, den samiska slöjden för alla som inte känner till den sen tidigare.

Det är den traditionella samiska slöjden som benämns så, både den textila som jag jobbar med och den hårda trä och hornslöjden.

Historiskt har det inte handlat om något utstuderat konsthantverk, utan om enkla bruksföremål för vardagslivet, som kläder på kroppen, en väska för förvaring osv.       

Det som är speciellt med den samiska slöjden är fyra saker som jag ser det,

materialen man har använt sig av det som renen gav samt de material som man bytt till sig

ett tydligt form och färgspråk som går igen över hela det stora samiska området

allt är funktionellt utöver det vanliga

hur den konserverats

De här fyra punkterna genomsyrar all samisk slöjd, ett exempel är vinterskorna av renbellingar nuvtahat. De sys av huden från de nedre delarna av renens ben, som skrapas och garvas med bark från vide eller sälg, sys med tråd från renens senor. De har ett tydligt formspråk, med kroken framme vid tån, skon känns igen över hela området trots mindre variationer. Funktionen är bland annat att man väljer just den delen av renhuden för att den är tät, korthårig, slitstark och tjockhudad, kroken fungerar som skidbindning, stoppas skon med starrhö hålls foten torr och varm, undertill har pälsen lagts med hårriktningen åt olika håll för att skon inte ska bli halkig. Än idag sys skorna på samma sätt.

 

 

nuvtahat

Duodji har alltså en viktig roll som bärare av den samiska kulturen, den som slöjdar känner till historien, kan tillvarata materialen, vet symbolernas betydelse, teknikens hemligheter. Hon eller han låter kulturen leva genom sitt slöjdande, och skapar såväl kulturella som funktionella attribut för de samer som inte kan slöjda.

Jag blev inspirerad att slöjda tack vare arvet efter min mormor Ella och mamma Karins slöjdande, som väckte min lust att slöjda. Jag läste duodji, på Samernas Utbildningscenter i Jokkmokk åren 2004 och 2005, sedan dess har jag jobbat med att slöjda.     Jag tar emot beställningar, på alltifrån koltar till plånböcker mm.

I nästa inlägg ska jag berätta om mitt fria slöjdande, där jag står för idéerna och designen.

Marknadstanten!

Written by Hanna11. Posted in Hanna Karlzon

Så är det min tur att blogga här på Kravallslöjd, det ska bli riktigt kul! Tänkte jag skulle börja och tipsa om en sak som kan vara bra för er som just börjat med hantverk eller er som hållit på ett tag men vill nå ut till fler. Anmäl dig till någon form av marknad där du bor! I de flesta städer finns det julmarknader/designmarknader osv. och det är ett jättebra sätt att få komma ut och visa upp vad man gör och kanske sälja en eller annan sak om man vill det.I helgen deltog jag själv i en Kulturmarknad här i Umeå tillsammans med ett gäng andra duktiga hantverkare. Det var väldigt trevligt och det kom en hel del folk och det är riktigt kul att få träffa människor, dricka kaffe och prata lite! Ibland kan det kanske kännas dyrt att vara med på vissa marknader men då kan det vara bra om man är två stycken som kan dela på ett bord/en plats. Då blir det billigare och man har sällskap och det är ju inte fy skam! Jag har tillsammans med en vän, Gerda, stått på ett flertal marknader de seanste åren och det är alltid riktigt kul så om du får chansen, testa!

(Fotot visar ett urval av det jag hade att sälja på helgens marknad.)

Hej igen!

Written by Anja11. Posted in Anja Thelander

Det är inte första gången jag gästbloggar här på kravallslöjd. Under förra bloggperioden fokuserade jag mig på mitt eget skapande och hur jag finner inspirationen till mina verk. Den här veckan har jag tänkt att blogga om min och Lillemor Elfgrens höstmarknad på Gammlia här i Umeå. Årets höstmarknad ägde rum söndagen den 28/8 2011, så det här blir en form av efterrapportering om hur arbetet inför marknaden ser ut. Men först lite bakgrundsfakta om hur marknadsidéen växte fram.

Idén till marknaden föddes nog för ca fem år sedan. Jag och Lillemor jobbade i receptionen på Västerbottens museum. Båda håller vi på med hantverk i olika former och material. Med en gemensam dröm om en riktig hantverksmarknad, där traditionellt hantverk samsas med moderna designföremål och närproducerade livsmedel. Vi hade en önskan om att låta etablerade, likväl som oetablerade utövare få chansen att visa upp sig, sälja sina alster och knyta nya kontakter. Där besökarna skulle mötas av ett brett utbud av småskaligt producerade varor av hög kvalité. Vi hade tur, museet nappade på vår idé!

Nu står vi här och det är tredje året höstmarknaden anordnas!

1. Inbjudan. Platsen för arbetandet.

Written by Jennie11. Posted in Jennie McMillen

Jag tänkte först att jag skulle rikta mig till Isabelle Eberhardt och börja. Kära Isabelle E. jag ville bara uttrycka min tacksamhet, att jag nu kommit tillbaka till Uppsala och hur svårt är det inte att så hastigt återgå till mitt arbete efter de tio månaderna i ditt sällskap i de nordafrikanska ökentrakterna. Sedan ändrade jag mig och tänkte att jag skulle skriva som om det vore sju kärleksbrev till J.R. Men jag blev generad över tanken och började sedan föreställa mig ett du. Om du när du passerat murmålningen med arbetarna i keramikfabriken som förvandlar sig till studenter när de närmar sig slottet ett tag går rakt fram tills du kommer till Alis kebab och där svänger till höger, och sedan fortsätter ett tag tills du ser plåtdörren efter nedförsbacken, om det är grön och lila grafitti på den just nu, eller om de tvättat bort den. Det kan hända att jag hör om du knackar hårt. Jag skulle öppna dörren och du skulle komma in. Det är först svårt för dig att veta var du är. Vinterdäcken i vit plast, om de hör till en jeep kanske. Ett stort grönt drakhuvud i trä som ligger bland en massa skräp. Trasigt glas blandat med sågspån i en blå plastkontainer från en dag då jag drabbades av en ovanlig fumlighet samtidigt som jag hyvlade mark till ett berglandskap. En massa lådor på en sliten orientalisk matta. En pöl av någon annans tapetklister som bildat en egen form som man kan sparka omkring på golvet och förvånas över att den håller ihop.  Några träfigurer som hemlöst hamnat på skilda platser, kanske ser du dem en efter en och tänker där är en till, en röd. Kanske hade du väntat dig någonting annat.  Jag skulle berätta att jag tycker om det turkosa kaklet och golvet, att det är som om man stänkt flytande bläck på ett fågelägg. Att jag tycker om de lila fläckarna också från klänningar jag ibland på ett fritidsartat sätt färgat till mig själv där på golvet, se skulle jag säga hur det runnit ut här.

 

Tygdraperier döljer ingångar till rum. Jag skulle visa dem om du ville. Kletzmerbandets, motorsågsskulptörens. Jag arbetar bakom det vita draperiet med gula ränder. Jag har byggt den väggen där skulle jag säga när vi kommit in, först rev jag ner en vägg som stod här (jag pekar på en blå metallbalk i taket) och sedan byggde jag upp en längre bort, och riktar blicken mot en ännu omålad gipsvägg,  jag skulle förmodligen se ovilligt stolt ut. Här brukar jag sitta skulle jag säga och peka på en svart fåtölj i början av rummet.

Imorgon Tisdag

2. Arbetet och arbetandet

 

Kära Isabelle E

 

 

När man kommer in

 

 

Man hänger av sig kappan

 

Man ser ner på golvet

 

 

Man går mot det gul och vitrandiga draperiet

 

 

Man lyssnar på musik

 

Man ser sig omkring

 

 

Man sätter sig ner

 

 

 

 

 

 

Written by Hillevi11. Posted in Hillevi Wadensten


Måndag 25 juli 2011

Vecka 30 ska jag, Hillevi, blogga på Kravallslöjds webbsida. Jag är så glad för att få sälla mig till den raden av inspirerande bloggare som skrivit före mig!

 

I Göteborg har jag en gammal vän, Karin (dvs hon är inte så förfärligt gammal, men vi har varit vänner mycket länge). I vår ungdom triggade vi varann att hitta på olika pyssel. Målade, skulpterade, sydde, fotade och gjorde en uppskattad skoltidning tillsammans. Jag älskade att sy mjukisdjur, dockkläder och andra grejer. Det kunde t ex bli kuddar i form av äpplen och päron. Eller fotpallar i form av ett grishuvud i röd manchester. Några små rester finns kvar, t ex två frukter, som pryder min föns

terbänk.

 

Och en bildväv med en solros, som jag gjorde i syslöjden, som det hette då.

 

Idag är jag inte så ung längre, men har två barn, hund och en man. Alla inspirerar mig mycket. Vilken glädje att skapa en brudklänning tillsammans med dottern sin. Hon designade, jag sydde. Eller att få visa gamla textilier för dataspelsgrafikern, för att sedan se gamla strumpor och kjolar transformerade till dataspelsfigurer!

PS Vi hittade ett roligt garn i Kauhava, Finland; Fantti-Lanka, Elefantgarn. (Fortsättning följer.

Jag anar ugglor i nätnerksanslutnigen

Written by Bjorn11. Posted in Björn Kron

Hej Igår var en galen dag. Internetanslutningen i min lägenhet gav upp och inget bloggande blev gjort.

Men ändå blev det då spännande saker gjorda. Jag har ett evighets projekt i form av av en abstraktvirkning, den jobbade jag lite med igår. Det var min klasskompis Helena Ulfsdotter som jag snodde idéen ifrån, hon hade tittat på abstrakt konst och hon tänkte att det vore tufft att virka sånt. =) jag höll med henne och copy pastade.

Idag har jag snidat ett så kallat Beläte. En avgudabild. Den föreställde oden. Den kommer de bilder på nästa gång.

Andra grejer jag gjort nu på sistonde är dessa:

Varför just broderi?

Written by Karin11. Posted in Karin Holmberg

Jag har fått frågan ”varför just broderi?” några gånger nu, och jag funderar alltid på om jag har nåt bra svar. Varför gillar man något, egentligen? Jag antar att det passar min personlighet. Jag är noggrann, gillar att utföra monotona saker, har bra tålamod och fantasi. Samtidigt är just broderi så pass varierande att man sällan tröttnar. Man byter ofta både stygn och färg på garnet. Det är inte lika statiskt som t ex stickning och virkning, vilket gör att jag kan sitta med det längre utan att bli trött eller stel (nåja). Det bästa som finns är när man förskjunker helt i sömnaden. Man får in ett flow och, särskilt om jag broderar mycket blommor, är det som att komma in i en annan värld. Som att besöka en sagoträdgård med hoppande rävar och fantasihästar. Det kanske låter flummigt, men broderi är både extremt fokuserat och total bortkoppling på samma gång. Man tänker bra när man broderar, man kan lyssna på musik eller radio, prata eller sjunga. Det enda som blir lite svårt är att kolla på film. Men då får man väl sticka samtidigt istället.

För mig handlar förkärleken för broderi även mycket om att det ligger så nära mitt andra stora intresse: teckning. Det är inte ofta jag gör noggranna skisser innan jag sätter igång med ett broderiprojekt, men min skissbok är en ovärderlig källa till inspiration när jag inte vet vad jag ska brodera. I den ritar och ritar jag av, testar olika stilar, fångar saker jag ser på utställningar eller i tidningar, skriver ner sånt folk säger. Allt blir minnesanteckningar i svartvitt. Sedan kan jag plocka upp detaljer därifrån och ösa på med färg i form av garn. Jag har aldrig varit särskilt bra på att måla med färger, men att kombinera garner och tyger är liksom något annat. Det är väl därför jag valt den textila banan. Jag har också kommit fram till att jag inte är särskilt bra på tredimensionell form. Jag fick aldrig till skulpurerna i lera vi gjorde i skolan, och det är skitsvårt att skylta varorna i butiken. Men allt som är platt går bra: broderi, teckning, fotografi, grafik. Handlar det om någon brist i djupseendet kanske?

Ibland kombinerar jag teckning och broderi i samma grej, som flickan med ballongen. Sy på papper är sjukt kul. Maskinbroderi är också en teknik som ligger nära linjetecknandet. De begränsningar som maskinen ger är bra, du måste liksom bara sy på och det blir inte så perfekt. Extra roligt är det när jag får jobba med tatueringar. I mitt examensarbete på HV målade jag fejktatueringar på modellen, så att det skulle se ut som om mönstren gick direkt över på kroppen. Men nyligen fick jag också göra ett riktigt tatueringsmönster, i form av korsstygn dessutom. Det var många skisser fram och tillbaka innan stygnen var rätt och alla symboler kombinerade på ett bra sätt. Men den blev av, tillslut. Väldigt kul att det var textil, teckning och tatuering, allt i ett. Själv funderar jag fortfarande på vad jag skulle göra om jag nån gång skulle ta mod till mig att faktiskt göra en… men det vore inte helt omöjligt att det i alla fall skulle vara inspirerat av Dalarnas påsömsblommor. Det känns som mig.

Folkdräktsburkan

Written by Karin11. Posted in Karin Holmberg

När Kravallslöjdcrewet hörde av sig och undrade om jag ville blogga var det för att de sett vad jag gjorde på den textila workshop vi i Manufaktur ordnade på nationaldagen (och som Hertha och Alva bloggat om här tidigare). Så det kändes lite som ett krav, att jag skulle skriva om Folkdräktsburkan. Här är den.


Vi i Manufaktur pratade mycket innan workshopen om hemslöjd och hur främlingsfientliga krafter i samhället (ingen nämnd, ingen glömd) har använt sig, och gör det fortfarande, av symboler som förknippas med just hemslöjd. Folkdanslag har blivit ofrivilliga representater för det som är ”äkta” och ”svenskt”. Jimmie Åkessons val att bära folkdräkt vid riksdagens öppnande väckte stort uppseende, Adam Tensta på omslaget till musiktidningen Gaffa – också i dräkt – lite mindre, men ändå. Även journalister har ett ansvar i det här. Det är så lätt att illustrera en artikel om rasism med en dalahäst eller en Lovikkavante. Men varför? Varför har det blivit legitimt att använda hantverk och slöjd på det här sättet? Ingen slöjdare jag känner till ställer sig bakom det, ännu mindre delar de den typen av åsikter. Alla med någon slags insikt i slöjdvärlden vet ju dessutom att det i princip inte finns något som är nationellt. Allt har redan gjorts nån annan stans, kanske med andra material och redskap, men mönster, tekniker och färger går igen över hela jorden. Hemslöjd är kanske det minst främlingsfientliga man kan tänka sig. Det förenar.

Därför är det hög tid – och väldigt viktigt – att vi som faktiskt sysslar med den här slöjden som ska vara så ”svensk” protesterar och ifrågasätter varför vårt hantverk används i sådana sammanhang. Jag önskar att diskussionen om hemslöjd och främlingsfientlighet hålls aktiv och förs på många olika plan. En workshop är ett sätt, men det behövs mer: debattartiklar (liknande den i tidningen Hemslöjd nr 1/11), nätdiskussioner, manifestationer. Annars tror jag att synen på hemslöjdsvärlden som något mossigt, förlegat och… tja, kanske lite värdekonservativt, för att uttrycka det finkänsligt, får fotfäste hos folk. Och det är verkligen inte den bilden jag har.

Men tillbaka till burkan. Jag gillar kläder och är intresserad av mode. Mode för mig handlar om att vara bekväm, fin och kreativ. Fast det vore ju naivt att tro att det stannar där, mode är så mycket mer. Det är roller och acceptans och tillhörighet. Jag skulle personligen ha väldigt svårt att anpassa min klädstil till ett samhälle där andra normer och sociala koder råder. Kläder är så mycket mer än tyg, samtidigt som det bara är lite tyg. Om man klär sig som man är van, till exempel i hijab, fast ändrar något, säg färg och mönster, så att det passar i folkdräktsgropen i Leksand på midsommar – hur blir det då? Blir man mer accepterad då, eller mer utstött? När slutar textilen att vara ett tygstycke vilket som helst, och blir en bomb?

Jag är också fascinerad över hur fort vi glömmer det som varit. För en sisådär 100 år sedan fick inte heller svenska gifta kvinnor visa håret hur som helst. Naturligtvis ska man inte uppmuntra förtryck i någon form, men det är så lätt att komma med tvärsäkra åsikter om hur-vi-gör-här-i-Sverige, när frågan är så oändligt mycket mer komplex. Den behöver som sagt diskuteras igen och igen och igen.

Och ifall ni undrar så är det en sur sverigedemokratsbock som kommer in från hörnet. Men han är mycket mindre, så ingen bryr sig riktigt om vad han tycker.