Idag var det gjutningsdags. Vi strålade upp på gjuteriet på förmiddagen och satte igång bronsugnen, tog ut och ställde upp formarna. Noomi och jag gjorde en koll på hur vi skulle gå och hälla när formarna var utställda och sedan inväntade vi att bronset skulle bli tillräckligt varmt. Själva ihällningen fungerade jättebra, jag lyckades dock sikta fel i en utav formarna så att det skvätte iväg lite brons, men utöver det gick det felfritt.

Det är flytande brons, det är värme och det är intensivt. Jag kan inget annat än att älska det. Dom gånger jag varit med på någon sida utav degeln har jag nästan alltid tänkt att ”det här, det här skulle jag kunna göra varje dag och vara riktigt lycklig!”. Men jag kommer även ihåg att jag hade samma känsla när jag började svetsutbildningen förra året. Efter ett halvår med daglig svetsning hade det klingat av. Nog för att jag fortfarande tycker att det är riktigt roligt att svetsa, men någonstans övergår det till en vardag, det är fortfarande en kärlek men inte lika intensiv, inte lika kännbar. Och jag skulle tippa på att det även kommer att gälla bronsgjutningen så småningom, om jag får nöjet att kunna fortsätta. Jag tror att det är intensiteten jag gillar, koncentrationen man måste ha, respekten och vetskapen om vad man håller på med – men att den vetskapen inte får övergå i att man blir ängslig.

Efter att vi hällt brons i alla formarna tog vi oss en långfika. Eftersom vi alla var väldigt nyfikna på hur det hade gått och inte riktigt hade tålamod att vänta till morgondagen med att öppna formarna, så satte vi helt enkelt igång. Bronset var fortfarande rätt varmt så det var bara att slänga på sig handskarna och se till att inte hålla i föremålen för länge.

När vi fått upp våra formar och gjort rent dom en smula kunde vi konstatera att dom inte blivit så där jättebra. Dom större objekten hade relativt många hål i sig, förmodligen från kärngaserna och/eller sugningar i bronset, och det fanns en och annan brons som hade kunnat ha kanalsättningen annorlunda. I morgon får vi fundera över om vi ska fixa felen, med allt jobb det innebär, eller om vi helt enkelt ska göra nya vaxer och planera in en till gjutning framöver. Eller både och.

Ironiskt nog blev mina två blommor som bara gjordes som test bäst, nog för att dom var väldigt okomplicerade jämfört med dom andra formarna, och bronset orkade sig faktiskt rätt långt ut i kanterna trots att det var så tunt. Nu är dock inte alla formar ännu öppnade, Jenny som inte kunde vara med under dagen har sina två formar kvar att knäcka. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra avgjutningar. Men trots att bronsen helt klart kunde blivit mycket bättre så har i alla fall jag haft några roliga dagar, men så blir det ju oftast när man får umgås med riktigt härliga människor och hålla på med det man tycker om.