Den här gången kastar jag mig rakt in i bloggveckan här på Kravallslöjd. Gjorde nämligen något ovanligt för att vara mig i slutet att förra veckan. Reste bort av en anledning som mest kan kallas semester och som inte var relaterat till vare sig slöjd eller älgjakten. Utan ner till Väsby rockfestival en sväng.

Jag har gjort upptäckten att jag är något ovanligt. Nämligen en människa utan större behov av att resa. Jag åker och hälsar på mina föräldrar. Åker iväg och står på någon mässa. Men annars är jag mest nöjd när jag får hålla till hemma, i sällskap av fibrer, trådar, garn, tyger och mitt färgeri, min sambo och en bra ljudbok.

Men, som sagt, jag var ute och åkte förra veckan. En riktigt lång bilfärd tur och retur. Jag har alltid trivts med att köra bil långt märkligt nog. Det är avslappnande, man får in en körrytm och jag får resa på mina egna villkor, i min egen takt och slipper trängas med de som jag inte själv valt att resa med. Förut var jag i regel den jag körde men då han jag delar mina resor med numera lider av åksjuka av det värre slaget har jag nu som passagerare fått upptäcka ett nytt nöje, bilstickningen!

För alla er som följer de som stickar på instagram vet ni redan att bilstickningen är något som ska tas på största allvar. Något som planeras med omsorg innan. Den bästa bilstickningen är något som har tillräcklig svårighetsgrad för att inte bli tråkig. Men samtidigt vara tillräckligt enkel för att fungera samtidigt som du lyssnar på radio, pratar med de andra i bilen och ser dig omkring på landskapet som svischar förbi. Sedan måste bilstickningsväskan dessutom innehålla nödvändigheter såsom sax, nål, stickmarkörer, extra stickor utifall du ”råkar” ramla in i en garnbutik som har ett garn som bara måste stickas av på direkten.

Detta leder till att min stickpackning ofta är minst lika stor eller dubbelt så stor som packningen med mina kläder, tandborste och sådana där tråkiga nödvändigheter. Sådana saker är inte ens roliga att packa!

Planeringen inför denna resas bilstickning började alltså tidigare än jag nog vågar nämna här. Men eftermiddagen innan vi åkte fick jag äntligen packa! Lycklig som en ettåring som fått tag i lite prassligt papper var det dags att plocka ihop projektpåsar, nysta upp härvor av nyspunna garner. Lars är numera van så han tittar, suckar lite och lät mig sen hållas när jag studsade genom lägenheten och letade efter justdendärlillaprylensom ärettabsolutmåste.

Vilka bilstickningar valde jag då? Främst stickade jag på spetsmuddar i mina egna handspunna garner. Lite pulsvärmare med flätor och så en strukturerad sjal i entrådigt ullgarn och en av mina handspunna boucléer. Och som vanligt hann jag trots ett intensivt stickande inte ens använda upp en tiondel av garnerna jag packade.

Låter jag garn- och stickfixerad, nästan av en sjuklig grad? Jo, du har gissat rätt, det är jag. men det är något jag kan leva med.

Nu ska jag sätta mig i skuggan på vår uteplats med spinnrocken och spinna garner till stickkit. Jag jobbar på ett gäng kit för spetsmuddar i handspunna garner som dels ska räcka till Syfestivalen på Älvsjömässan i höst, dels hoppas jag kunna lägga ut i min webbutik www.limmo-design.se och kanske även för återförsäljare. Så om någon är intresserad av mönsterkit med handspunna garner som är som små juveler, hojta till kan vi diskutera! Jag har just nu utrymme för fler återförsäljare.

Då jag bor i Göteborg och jobbar i Uddevalla och på Nääs blir det mycket resande. Jag har rest mycket tidigare också och en resa för mig är inte helt bra utan slöjd.

Såhär såg det ut på vägen från jobbet idag:

Påväg till jobbet såg det ut såhär, inget aktivt slöjdande men ändå:

Här är ett annat sätt att använda långa tågresor, blocka bubbliga yllebroderier:

Jag slöjdar nästan alltid när jag åker kollektivt och ser ibland andra som också gör det vilket gör mig jätteglad. Det finns en alldeles särskild njutning i kombinationen av en bra bok/bra musik i öronen och slöjd för händerna samtidigt som du tar dig genom landskapet. Mer slöjd i resande I say!

En c-uppsats jag skrev för några årsedan behandlade ämnet scrapbooking, och framförallt ville jag ta reda på varför det blivit så stort, och vad som låg bakom orsaken till att de flesta som höll på med denna hobby var kvinnor i 30-35 årsåldern, med små barn och där de dessutom tillhörde en grupp som inte nödvändigtvis tidigare hållt på med nån annan form av skapande. Min tes var att eftersom det fanns så mycket färdigt att köpa, i form av dekorationer, mönstrade papper och så vidare, så var den kreativa biten egentligen bara att sätta ihop de noga utvalda detaljerna. Jag läste en hel del kreativitetsteori, en del genusteori och en hel del historia. Tillslut kunde jag beskriva scrapbookingens väg från Mark Twains samlade dikter till karamellpapperssamlingar, viktorianska fotoalbum, de mormonska familjernas åttaganden och slutligen till den miljardindustri som kom att innefatta scrapbooking-resor med Stena Line och mässor land och rike runt.

Ur ett genusperspektiv fann jag dessutom att det låg mycket i det här med att bevara familjefoton, visa upp sin familj, och att det hade sina rötter i den viktorianska epoken där det hörde en god kvinna till att sätta in foton på sin nära och kära, och att dessutom dekorera fotoalbumet med blommor och snirkliga bokstäver. Jag gjorde en statistisk undersökning och fann att 95 % som scrarppade var kvinnor, resten män. Jag lovade i ett annat inlägg här på bloggen att jag inte riktigt var klar med just ämnet hemma-fru-idealet, och jag tänker att scrapbooking knyter an mycket till den goda modern också liksom cupcakebakandet.

Men återigen är jag ju en del av samhällets normer, och har inte heller kunnat värja mig. Scrapbooking är rätt kul, just för att det inte kräver så mycket konstnärlig tanke bakom. Det handlar kanske mer om en tillfredställelese att snabbt kunna skapa något, och att kunna sätta ihop detaljerna till en helhet i form av foto, text och dekorationer, än om en konstnärlig idé som genom en kreativ process blir till ett intressant resultat.

Snart flyttar vi in i vårt hus, och då tänker jag mig att extrarummet blir mitt pysselrum när jag får tid mellan dagishämtningar, jobb, träning och kulturell byrå och allt annat som ska få plats.

När man jobbar som turnérande showartist säger det nästan sig själv att man besöker länder på alla jordklotsdelar. Detta innebär också möjlighet till garnshopping på alla jordklotsdelar. När vi i somras under en ledig showvecka tog en avstickare till Las Vegas fanns det mycket vi ville hinna med. Jag och mina bästa medresenärer satte oss ner över en pannkaksfrukost på en diner i Phoenix och gjorde ett snabbt utkast. Då lät det ungefär såhär:

Vicky: Jag vill göra ett skydive från skyskrapan Stratosphere!
Hollie: Vi måste gå på en massa galna poolpartyn!
Grant: Och vara helt vilda en kväll i casinot, ala james bond syle!
Vicky: Jag har hört att man kan skjuta maskingevär på en ranch utanför stan. Det bara måste vi göra!
Hollie: Och åka berg-och-dal-banan på taket av New York, New York.
Grant: Det finns en hajpool på hotell Golden Nugget, kan man simma i den så måste vi ju göra det.
Jag: Och besöka den stora garnbutiken!
(Alla vänder sig om och tittar på mig)
Vicky: Eddy, varför är vi ens bästa vänner?

Sagt med glimten i ögat såklart och allas vegasönskningar skulle under denna resa gå i uppfyllelse. Så den tredje dagen tog vi Grants bil långt bortom The strip för att besöka den stora garnbutiken. Den visade sig vara en riktig pärla och såhär glad blev jag när vi äntligen kom fram!

Och såhär glada var de andra efter en timmes nästintill outhärdlig väntan på min garnbotanik =)

Det är allt tur att man har så fina vänner världen över som ställer upp på alla ens nördiga små egenheter och det här med min smått bisarra garnpassion har de numera vant sig vid. De brukar skämta om att man får passa sig för att somna nära mg, för då kanske man vaknar upp med ett par stickade sockor på fötterna. Dessutom har de släppt namnet eddy och kallar mig numera istället för knitty. Watch out for knitty, she might knit ya!
Högaktningsfullt, eddy