Ibland är tillvaron totalt klaustrofobisk alla går runt och är superfrustrerade av olika men likartade anledningar. Då är det bra med en grupp där allt kan vädras, ur detta sy/virkas nya planer.

Sisters of Sättra skulle vara med på en utställning om jordbruk och odlande. Tanken var följande, vi skulle använda våra nysydda plagg, vi skulle bygga en drivbänk och placera oss där och detta skulle filmas. Det skulle vara en stillsam film, inspelad vid utställningslokalen. Vi klädde drivbänken med svart sammet, försökte binda fast kameran i träden över. Solen höll som vanligt på att gå ner, tanken var att det skulle vara kvällsljus. Som vanligt för kallt för kroppstrumpa, stressigt eftersom de kvinnliga omsorgerna behövdes på annat håll och blött och geggigt för den sister som blev vattnad.

Filmen projicerades under utställningen i en annan drivbänk, det blev en kuslig och instängd känsla. Vi visade tre foton med oss själva samt ett broderi med tusentalsstygn på i hopfogade tygbitar med texten ”Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter”. Ett påstående som fram till nu är en direkt lögn.

Att växa, varför ska människor göras så mycket mindre än vad de är och hur ska man egentligen få utlopp för sin kreativitet? Vi jobbar utifrån ett kvinno- och landsbygdsperspektiv men ändå rätt allmängiltigt.

Skaffa en egen syjunta, det är det enda Sisters of Sättra kan råda till. Tack för oss.

Vissa projekt jobbar man med nästan hela livet och andra gör korta besök och andra återkommer i en nästan ny skepnad.

Ett långsamt projekt

När jag flyttade till Uppsala efter gymnasiet 1993, för att läsa etnologi bestämde jag mig för att virka en blå filt, det har jag hållit på med sedan dess, nu är den så tung att den mer fungerar som boj än som en utflyktsfilt. Till en del består den av urartade stickprojekt, jag är mycket hafsig i mitt stickande och har mycket svårt att hålla mig till beskrivningen så inget klädesplagg har någonsin blivit klar. Nu finns de infogade i filten, sen är det invirkat bitar och kantvirkat av garn jag kommit över. Olika garn för olika delar av mitt liv.

Bröllopet mellan Jordbruk och konst Vårkollektionen Dyestad 2010

 I en grannby bor och verkar Kultivator som består av konstnärer och jordbrukare. De hade haft Lysningen på Supermarket i Stockholm. Sisters of Sättra fick uppdraget att göra en brudklänning och hjälpa till med utsmyckningen. Bröllopet skulle vara i Dyestad men innan dess skulle delar visas på konstmuseet i Kalmar.

Vi hade broderat under våren, på den tiden var vi mycket fokuserad på underkläder och hade gjort en snygg trosa till bruden. Klänningen skulle sys i ensilageplast vilket är ett mycket svårsytt material, men som har andra kvalitéer, det klibbar ihop. Man får akta sig så att det inte klibbar ihop helt och det går inte att återanvända.

Stressade som vanligt skulle Sister of Sättra fotografera bruden och brudtärnan i Dyestad i sin naturliga gyttjiga miljö. Ett antal barn var med och brudklänningens ensilageplasdelar skulle sys ihop med sydda delar på plats. Innan vi var färdiga började det skymma, som det nästan alltid gör för Sisters. Lösningen blev en bygglampa och en insnörd brud i ett växthus, ljuset blev märkligt. Ett av barnen vägrade gå ur bild och är med på nästan alla foto i serien, dagen till ära var hon blåmålad i ansiktet, en slump. Hon tittar på betraktaren, vad är detta för galenskap? Kommer de i kläm för att de vuxna bara tänker på sitt jobb, både bönder och konstnärer? Vi har ingen romantisk syn på livet som bonde, det är ett jäkla slit och vi har föralldel ingen romantisk syn på äktenskapet heller. Bruden är ändå förväntansfull och lycklig, uppsnärjd i brudklänningen och brudgummen saknas. Men det är ändå vackert på något sätt.

Vi gjorde en ny ensilageplastbrudklänning till Konstmuseet och visade våra foton där. På själva bröllopsdagen var det en otrolig storm och skyfall i Dyestad. Men gifta blev de, konsten och jordbruket!

Ett annat långsamt projekt och hur det hänger ihop

 Delar av brudklänningen var gjord av mina broderade gardiner, de sydde jag in i ett annat långtidsprojekt, snömanteln, som består av vita eller ljusa broderiprojekt jag gjort allt efter som, de är sönderklippta och omsydda och i hopsydda till en mantel/filt. När vi fotade vårkollektionen Himmelsberga 2011, svepte jag in mig i snömanteln till en kokong och när jag fick syn på bilden kom jag på att jag har ju alltid velat göra en kokong i fullstorlek. När jag gick på konstskola 2000 sydde jag en kokong av gladpack och toapapper. Det var lika om ständigt som att sy i ensilageplast som gladpack och jag bestämde mig för att aldrig sy i plast, men det gjorde jag ju sedan, i brudklänningen.

Snömanteln har jag sytt på nu ikväll, jag tror jag har feber, den årligt återkommande förkylningen en vecka efter skördefesten.

Nu är jag ensam i Sättra, en syster i Gambia, en i Stockholm och en i Kroatsien. Vad vi har gemensamt förutom stort kreativt behov är att vi lever ganska späckade liv, allt konstnärligt vi gör sker alltid med största möjliga stress och liksom i förbifarten. Den stora konsten är att det blir av över huvudtaget. Det är inte helt lätt att balansera runt ansvarsfulla jobb, många barn, egna utställningar, stora renoveringsprojekt och det vanliga med uppvärmning av husen, läxor, hushåll osv. Om man hade vetat vad livet skulle kräva av en när man var typ 16 år så hade man svimmat och tvekat, men man höjer ribban för vad man fixar vad dag. Det är ju hoppfullt för framtiden. Sisters of Sättra är kämpar och det finns många som oss.

En lite ovanlig dag

Det ovanliga med idag är att det är en lugn dag! Jag har varit ledig från jobbet jag är uppsagd från och kunnat sova ut för att barnen är hos sin pappa och jag har kunnat måla. Jag är också målande konstnär och har haft rätt många utställningar, mest lokalt men även i andra delar av landet. Nu har det varit så mycket annat jobb att jag nästan inte målat på tre år!! Nu har jag börjat igen och det är fysiskt, det är nästan som en explosion. Jag är sentimental och vansinnig. Lyssnar på Anna Ternheims version av Shorline.

Man börjar med ett projekt i en ände, jag började brodera Heimathatten. I hopfogad av små sönderklippta lappar, som en tomteluva, sen förklädet, ”Sisters of Sättra gör sig inga bekymmer”, som ett mantra. Där efter fotografering i min grannes uppbygda skog, som finns i hennes skolsal hemma. Det är hennes egna projekt, men jag bryter mig in i hennes process. Jag målar mig blå på hela kroppen, vi brukar ju ha kroppstrumpa men just i detta vill jag hellre vara blå, traditioner är till för att brytas. I bakgrunden visar vi en bild på Bertil och Sigbritt Palm, grundarna av friluftsmuseet som jag ska bli sparkad från: De goda fina männiksor, jag blå i min Heimathatt!

Vi har lämnat in kollektionen till en lokal utställning, får se om vi kommer med. Nu till dagens arbete, nu målar jag kollektionen, för att få fram en ny känsla. Dagens process, oftast målar jag människor och jag är känslig för ljus. Annars försöker jag arbeta med kaos både i broderi, måleri och verkligheten. Kanske därför jag är så trött och behöver yoga.

Resor som blir av Köpenhamn

För att ytterligare komplicera livet/komma från byn bestämmer sig Sisters of Sättra att åka till Köpenhamn. Tanken var följande:

Recept:

Tid 2 dagar

Plats dag 1: Tågresan mellan Kalmar och Köpenhamn

Plats dag 2: Louisianna

Händelse dag 1

Lämna ditt hem med nål och tråd

Ta ett tåg till Köpenhamn

Samla i hop material på tågstationen exempelvis papper tidningar kvitton, snören.

Om du inte hittar något material så går det bra att fråga passagerare om de kan skänka något plagg som ska sys under resans gång.

Börja sy ihop funnet material och skänkt material till ett plagg som du kommer att ha i Köpenhamn.

När du kommer till Köpenhamn sluta sy.

Hitta ett mysigt café/bar där du kan pusta ut.

Händelse Dag 2

Ta på dig kroppsstrumpan och dit plagg du sytt av funnet material.

Bär ditt alster med stolthet.

Åk till Louisiana.

Dokumentera.

Naturligtvis lyckades vi med detta och bilder är från denna resa som blev av.

Tjo, nu har det varit en kortare paus till…igen…då jag inte mått så superbra. Typiskt att jag ska bli sjuk då jag har något nytt roligt och tidsbegränsat att göra.
Dock så tänkte jag visa och skriva lite om vad som inspirerar mig att göra verk. Förutom känslor som förälskelse, goda vänner och dokumentärer.
Min största pepp-källa när jag är hemma och latheten urartar vid datorn är denna lilla skylt som hänger just ovanför min datorskärm.

Den påminner mig om att jag kan göra något bättre med tiden än att slösurfa och samtidigt så är det en väldigt bra utgångspunkt i vad man än gör, tycker jag iaf.

Ett annat sätt att hitta kreativa saker är att jag skriver väldigt ofta upp olika små citat ur filmer, musik och annat som jag hör, på min ”musmatta” som är egenteligen ett kollegieblock. Fördelen med det är dock att man kan riva av, spara sidorna, så att man kan gå tillbaka. Förutom det så fungerar även musen rätt bra på det papperet.

Några citat jag tycker om fortfarande:

”I love diplomacy, everyone dresses so well”

”Pick up your visual scanning”

”Ive been meaning to write a song or a poem, but i have no talent”

”We are not always right, but its not because we are wrong”

”The rule of jaws – wait 1 hour before showing the monster”

Ja jag har en massa andra, men det är i grund och botten så som de kan se ut. Små visdomar, små roliga saker att tänka över och inspireras av.

En stor källa till inspiration är dock världen utomhus (även om jag älskar min lilla håla) där jag springer runt med kamera och fotograferar allt som faller mig in. Att köpa en systemkamera var en av de få riktigt riktigt riktigt goda inköpen jag gjort.
Den senaste tiden har jag fotograferat mycket byggnader i Umeå då jag ville göra några målningar av dessa (finns bilder på målningarna på min hemsida, http://www.juliusz.se/?page_id=402)
Innan jag fastnade för byggnader så fotograferade jag himmelen, tex. har jag en hel soluppgång fotograferad ifrån stugan som min mor har nära skivsjö. Jag gick ut tidigt på morgonen för jag kunde inte sova och fick syn på soluppgången, utan att klä på mig ordentligt (det var ganska kallt) så gick jag till sjökanten och stog där tills solen for upp ovan molnen. Frusen men glad.

Jag har på något sätt ofta fantiserat om att bli en klassisk landskapsmålare, det vore fantastiskt trevligt känner jag fortfarande även om jag har kommit in på andra spår.
Dramatik på himlavalvet tycker jag om.
Jag burkade även gå ut på nätterna och vandra runt, mest i Umeå, för att försöka fånga något som de flesta annars inte får se. Även om det finns mycket man kan fånga så är nätterna i Umeå väldigt tomma på folk, särskilt på somrarna.

Bloggen verkar kapa bilderna trots att jag följt storleksanvisningarna, så om du är nyfiken på helheten är det bara att klicka på någon av de för en lite större version.
Huvudsaken för mig är dock att alltid försöka se saker med nya ögon, det är inte lätt då man bott på samma ställe i snart 18 år. Jag rekommenderar att om man har idéetorka att ta en kamera och gå ut till fots med inställningen att fotografera allt som råkar skymta i ögonvrån som något intressant eller nytt. Överanalysera lite, komplicera tillvaron och se det nya i det.
Jag skall nog säga gonatt igen, sova lite och skriva lite till imorgon som är min sista dag här.

Efter en relativt lång ”dag” för min del (gick upp 21.00 igår) har jag varit på äventyr i 1900-talets början, på universitetet, för att ännu en gång landa hemma.
Det har gått lite trögt under natten/dagen, your pick, med måleriet så det blir en kort uppdatering och i å med det tänkte jag presentera lite av det andra jag håller på med.
Så här långt har det gått (mer eller mindre)

Jag håller på att sticka i perioder, särskilt då trevligt sällskap och lite kaffe finns till hands. Där handlar det mer om att göra nyttoföremål som jag kan ge bort/byta mot andras kreativa arbeten eller använda själv, som handvärmare eller mössor. De första 20 paren blev till genom min bortgånga mormors garn som jag fraktat hem från Polen, men eftersom allt det goda har tagit slut så handlar jag numera på en butik i Umeå som heter Tygbiten. Så kan de tingen se ut

Man sticker ut fingrar där det vita skymtar för extra komfort och tummen…ja ni vet var den ska sitta. Det är dubbla lager garn, det yttre skiktet brukar jag ha någon akrylbaserat tillsammans med något mer naturligt som andra tråd och insidan brukar vara något trevligt mjukt 100% djur eller växt. De blir vindtäta, varma och sköna samt även praktiska om man ska hålla på med något finlir utomhus, tex fotografera eller måla graffiti.
Förutom att producera sådana så har jag även stickat en väldigt viktig mössa

viktig därför att man kan självklart inte känna sig konstnärlig och måla utan en.
För att avrunda min garnverksamhet har jag även gjort lite garngaturelaterade småsaker, som faktiskt har fått både vänner och hängt ute i några år nu. Fantastiskt vad syntetiska garn kan hålla! (krymper inte, bleks inte, ber mig inte laga mat)

”Jag finns här med dig, andas, tare lugnt” – broderat

Det fina var att någon satte upp sin brevid mig något år efter, jag blev duktigt glad!

Eftersom jag har tecknat mycket den sista tiden och har även börjat använda akvarell färger mer och mer, så tänkte jag ge er en liten förhandstitt på nästa stora uppdatering som sker snart på min hemsida www.juliusz.se

Tänkte nu lämna er (gå och sova) med lite annan sort av text som jag inspirerades till att skriva efter att ha bevittnat dokumentärer och efterkrigskonst som rörde första världskriget. Tanken var att göra ett konstverk till den, men det verkar inte bli något av riktigt snart, så här är den:

De skor som vandrar utan slut
Mot vita horisontens djup
Lämnandes bakom sig
Detta som nu är förut
Med vapen mot marken
Med örat mot tystnadens brus
Det är i evigheten som de söker ljus
Ack dessa nötta sulor av fördärv
Tjänar denna sista rus av sitt förvärv
Klättrande ständigt framåt ovanpå ingenmansland
Dit makten som fortfarande bestå
Kommenderar de vidare att gå
Det är de skor som vandrar med jämn gång
Oberörda av att evigheten är mållöst lång
De marscherar ständigt i dimman
Ständigt samman bundna med skosnören som vart rå
På taggtråden vass och leran rödgrå
Medmänskligheten är långt gången
Ur skorna i skyttegravsgången
I vilken de ro aldrig få
Strävar de vidare mot
Horisontens vita
Himmelens sanna blå

Så efter en del småjobbande hela natten och morgonen (jag jobbade vaken natt som personlig assistent i helgen, därav dygnsrytmen) så börjar saker ta form. Först så måste jag kommentera mitt utrymme, för rummet där jag trivs måste vara lite kaos, det är bekvämt så.

För att inte shocka allmänheten så tänkte jag göra som en annan känd dokumentär och köra på svartvitt, nästan i alla fall.
Jag bor i en studentetta med kokvrå, alltså får man bli lite ekonomisk med utrymmet.

Då så, vad har jag åstadkommit så här långt?

Ramen, den är viktig för den avgör om ett verk blir bra eller inte. Alltså körde jag på en trevlig standard som är 40 x 61 (bredd x höjd i cm). Ramen har jag tillverkat själv tack vore underbara lektioner från min tid på Umeå Konstskola (folkhögskola). De var även vänliga nog att låta mig tillverka den där borta då jag saknar alla roliga verktyg som är användbara i sådana lägen.

Efter en del svärande fick jag också ihop ”duken”, som är trasiga jeans vilka jag fått av min goda vän Daniel. Det var länge sedan jag sydde för hand, men något muskelminne verkar finnas och därmed resultatet.

Efter ett mer konstant svärande och några pauser så fick jag till hela paketet, om det är något jag verkligen hatar med att måla så är det att spänna duk.

Då blir det sista steget för idag att spänna åt duken genom att blanda ihop vatten och trälim för att sedan spruta på det på baksidan. Efter att lösningen torkar så drar tyget ihop sig, blir mer spänt och styvt.
Trälim + blomspruta = win.

Eftersom jag också kan vara en otålig person när det gäller torkning, så har jag utvecklat en sofistikerad metod för att påskynda detta. Varmt i rummet blir det också!! Underbart nu då höstkylan går igång på allvar.

Man kan fråga sig varför komplicera allt, göra allt för hand. För mig handlar det mest om arbetet än om det faktiska resultatet. Visst kan det vara trevligt då det blir något som är bättre än det som kom innan, men det är inte hela poängen. Under tiden man gör rätt upprepande rörelser, syr, målar, etc. så kan man betrakta grunden i lugn och ro för att höra dess individuella röst. Det jag brukar oftast inse är att den idéen som jag hade innan jag började, passar inte den yta som jag ska jobba på. På detta sätt kan jag få in en del slumpmässighet i mina verk, genom att lyda underlaget.
Nu är klockan 11:20 så det är dags att sussa.
Mer imorgon!

Jag heter Juliusz som sagt men ni kan kalla mig Julius eller Gucio som min mors sida av familjen gör.

Eftersom jag ska skriva lite om min konstnärliga vardag, så kommer det här en liten bakgrund då mitt skapande är grundat i min uppväxt.

Jag kommer ursprungligen från Polen men bott i Sverige i 18+ år (nu är jag runt 26). För att ha missat barndomen i Sverige och den medföljande kulturen så har jag missat allt det andra från Polen, men ett har nog stannat kvar hos mig och det är den här ”gör det själv” andan när det gäller det mesta och som jag fått mycket från min mormor.

Jag älskar att jobba med händerna, jag håller på med att sticka, brodera, teckna, fotografera, måla (med olika saker) och spela djembe-trumma då jag har möjlighet. Så för att bättre förklara det jag gör på dagarna tänkte jag göra ett verk under veckan som Ni får följa med på.

Dags att ta fram mina favoritbyxor!

Idag har jag varit på loppis och försökt att inte slösa alldeles förmycket pengar. Det gick bra, allt jag köpte var denna lilla bambi för några slantar och jag lyckades motstå att köpa massor med nya vintagetyger till samlingen. Jag tecknar ju mestadels av min tid, men varvar det med att sy väskor, necessärer och katter i tyger från 60/70-talet, och därav har det under åren blivit en massiv tygsamling här hemma. Jag köper mer än jag hinner sy upp kan man nog säga…Men i alla fall, jag tycker det är bra att ha två saker, tecknandet och syendet, som kompletterar varandra så bra. När jag inte har inspiration eller lust till det ena kan jag alltid göra det andra och ändå känna mig kreativ i alla fall. Och att jag sen plockat upp mycket av 70-talets formspråk (med inspiration från alla vintagetyger) i mina illustrationer, det kan nog ingen undgå att se. Det ena föder det andra!

(Vill ni se mer av mina illustrationer eller väskor kika gärna här!)

Jag vet inte om er andra, men för mig så går det väldigt upp och ner med kreativitet och inspiration. Ena dagen är jag full av idéer och nästa är det helt tomt. Själv inspireras jag väldigt mycket av bilder och har massvis med mappar på skrivbordet där jag samlar, samlar, samlar bilder som jag inspireras av. Så jag tänkte jag skulle tipsa om två ställen där jag gärna surfar runt för inspiration.

Det ena stället är Etsy, en amerikansk sida där man kan köpa/sälja hantverk och vintage i en salig blandning. Där kan jag mer än gärna spendera en hel del tid och bli peppad av hur många fantastiska hantverkare det finns runt om i världen.

Det andra stället jag brukar kika på är Ffffound. Det är en stor bildbank kan man säga, där användare laddar upp bilder på allt mellan himmel och jord.  Det funkar så att man klickar på den bilden man gillar, så flyttas man vidare till liknande bilder som man just klickat på, osv osv. Det verkar dock inte finnas någon som kontrollerar vad som läggs upp så det finns en hel del tvivelaktigt material men samtidigt finns det sjukt mkt bra och inspirerande bilder oxå.

Så i brist på inpspiration, kika gärna in dom sidorna!

(Fotot kommer från Fffound)

Idag har jag stickat på en tröja i strumpgarn och på en filt i ullgarn.
Båda känns som evighetsprojekt. Men vad ska man göra? En dag så är allt klart…….