Written by Julia. Posted in Julia Holm

Jag suger på beskrivningar, men:
Mönster på världens bästa mössa:

Du behöver:
*Garn som du tycker om. Hur mycket beror på hur hårt du virkar mössan, hur stor den ska vara och hur långt garnet är.
*En virknål som passar till garnet.

Virka luftmaskor i en lång snodd tills den räcker runt ditt huvud och du får in kanske två tre fingrar. Virka ihop snodden till en cirkel med en smygmaska, och fortsätt sedan virka fastmaskor runt, runt, runt (var lite försiktig så att den inte vrider sig).
Fortsätt så tills den är så lång som du vill ha den. Du ska få plats med huvudet och kanske en liten bit till om du vill ha det. Eller jättelång, det går ju också. När du är där börja minska antalet maskor, antingen genom att hoppa över var tredje eller genom att virka ihop två och sedan virka en som vanligt. Gör detta vartannat varv några varv. Om du vill ha en spetsig mössa kan du fortsätta såhär eller ta in färre maskor per varv. Vill du ha en plattare mössa fortsätt såhär tills du inte har mer än kanske 8 maskor kvar. Klipp av och sy ihop hålet.

Jag gjorde min första mössa av det här slaget när jag gick på gymnasiet och hade dreadlocks (massor!!) ner på halva ryggen och behövde en mössa där de fick plats. Den var i grafitgrå ull och väldigt fin. Jag har kvar den än idag och använder den på vintrarna trots att folk säger att jag ser ut som en smurf. (De hade vita mössor, duh!)
Sedan dess har det blivit ett par, men i nuläget har jag bara ursprungsmössan och en randig sak jag gjorde i våras. (Se bild)
randigmossa.JPG

Jag är en inspirationsboksmänniska. Det hela började med att jag hade en massa ideer som flög runt i huvudet och gjorde mig stressad, samt det faktum att jag är en notorisk samlare som aldrig kan låta en fin bild i en tidning vara, kombinerat med det faktum att jag gillar att klippa och klistra. jag har dessutom skrivit dagbok sedan jag var 9-10 år och dessa har periodvis varit mer av teckningsböcker än något annat, men på senare år har deras funktion helt bytts ut. På ett sätt tycker jag att det är lite tråkigt, men på andra sätt är det bra.
Nu är det väl iofs så att jag inte har en bok åt gången, eller ens en för varje tema, utan ett par tre(fyra, fem, sex, åttiosju…) stycken som ursprungligen haft helt andra syften (dagbok, lektionsanteckningar, to-do-bok) men som sedan snabbt förvandlats till ideböcker i takt med att Fröken Holm kladdar och samlar bilder… Att jag sedan har fått itutat mig av lärare och liknande personer att det ÄR en bra ide stoppar väl inte heller det hejdlösa samlandet. Jag har svårt att se det som annat än just samlande- samlande av ideer och inspiration. Det jag vill komma till här är att trots detta kaotiska ( ni skulle se dem…) samlande och pillande så har de gett mig mer struktur. Vilket jag tror att många personer med konstnärliga drag kanske behöver. Dessutom är det kul att titta i dem.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Ibland hakar jag upp mig på något. Det kan vara en teknik, en färg (jag hade ett helt år när nästan allt blev grönt), en form eller nåt annat. På sistone verkar jag ha hamnat i en fågelperiod. Det dyker upp fåglar lite här och var, och jag har broderat tre broderier med fåglar och är nu inne i ett vansinnesprojekt med intarsiastickning med just: fåglar. Det är lite roligt, jag gillar att dyka ner i nåt sånt här och i alla fall kolla runt lite snabbt vad för möjligheter det kan ha. Hur kan man göra fåglar? Hur kan fåglar se ut? Mycket fåglar har det blivit…
intarsiafaglar2.JPG
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra färdigt något av dessa stickade fåglar. Vid skrivande punkt är det tre klara och en nästan färdig, men det blir åtminstone en eller två till och sen då? Jag har lite planer på att göra några bitar till och sy ihop det till ett barntäcke (vad jag nu ska ha det till) men det är på det stora hela ändå ett rätt stort projekt och jag är dålig på sånt. Stora projekt alltså. Jag har i mitt liv stickat färdigt en (1) tröja (tänker INTE berätta hur många påbörjade jag har) och en (1) kjol som jag för all del är rätt stolt över. Stora projekt är farligt. Man börjar och känner sig ganska glad och ivrig men sen en bit in händer det något. Man lessnar och inser: ”Fan, det här kommer att ta tid. Tråkigt är det ju också. Hmmm, det här borta ser mycket roligare ut”. Det är därför jag ofta gör saker randiga. Då får man i alla fall byta färg. Jag har flera strategier för sådant. En annan är att ha många projekt på gång samtidigt, vilket platsmässigt gör min lägenhet till något som liknar en krigszon, men ger mig ett själsligt lugn. Ytterligare en är att ta fram ett passande alter ego (=påhittade personer, varianter av sig själva. Och Nej, jag har inte en multipel personlighet) och låta det skälla på en annan tills denna gör färdigt något.
Jag är dålig på att färdigställa saker rent generellt när jag tänker efter. Halvsydda kläder, broderier som bara behöver monteras, you name it- de ligger i stora lådor i min källare. Ibland så går jag igenom dem och tittar på alla halvfärdiga saker och känner mig lite vemodig. Vad händer med alla dessa halvfärdiga saker? Hamnar de i en alldeles egen speciell himmel, ett textilt Nangiala?
Jag har inget svar, men nu ska jag fortsätta sticka fågel, så att jag i alla fall har fyra klara.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Written by Julia. Posted in Julia Holm

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.